Cheese doodles, sense and sensibility


Aldrig tidigare har det pågått ett sådant tvetydligt krig i min kropp. Ett krig mellan förnuft och känsla. Ett krig där jag liksom inte vet vad som är gott och vad som är ont. Jag vet inte vilken sida jag står på. Hejar på. Förnuftet eller känslorna.
För åtta dagar sedan fick jag missfall.
Tårarna rann, men jag kände mig så ofantligt stark som kunde hantera situationen … på ett sådant förnuftigt sätt. Med distans. Ett förnuft som liksom sköljde över mig som en lugnande medicin. Det där barnet var inte meningen. Det är så vanligt med missfall, det är bara ingen som pratar om det. Denna gången var det min tur att drabbas. Missfallet är naturens sätt att sålla ut den som ändå inte skulle ha levat. Mitt barn – vårt barn – var troligtvis inte livsdugligt och min kropp stötte bort det som inte var menat.
Jag kunde se det. Se med förnuftet. Så konkret och så enkelt. Och jag kunde känna att det var skönt att smärtan var över. Den ofantliga, fruktansvärda smärta som jag levde med i flera dagar, i tron om att det bara var jag som var vek.
De första dagarna efter missfallet omsveptes jag av detta förnuftet. Jag upprepade meningar om och om igen, med ett snusförnuft som aldrig tidigare yppat luft från min strupe. Jag såg allt så klart, att missfallet på något vis  … var okej. Att jag var en del av statistiken. Att det var tidigt (fastän det i min värld kändes som de där 10 veckorna var en evighet). Samma förnuftsmeningar har börjat följas åt av ett känsloladdat “men”. För hur stark jag än känner mig, hur mycket förnuft jag än har, så kan det där vettiga aldrig skölja över känslorna. Odefinierbara känslor utan etikett.

Vissa i min närhet förstår att det pågår ett krig därinne bakom ett krampaktigt leende, medan andra tror att smärtan är över efter fem dagar för någon som är så stark som jag. Ett sms som tydligt är skrivet medan ett samtal pågår någon annanstans med ett “fasen vad nice att du mår bra”.

Ibland glömmer jag att andas. Ibland upptäcker jag att tårarna rinner. Ibland är jag så trött på att vara stark. Ibland klarar jag inte av att vara ensam (jag som vanligtvis älskar egentid). Ibland vill jag bara dunsta till en fläck – av ren och skär matthet.
Jag kan inte sätta fingret på vad som gör mig så ledsen. Det enda jag vet är att jag har ont. Ont-i-hela-kroppen-och-ingenstans.
Känslorna rinner i mig genom slangar med reglerande kranar. En röd slang för empati, en gul för sorg och en rosa för tomhet. Kanske en turkos för lycka och en svart för oro. I vanliga fall kan jag tänka på de där slangarna och förstå mina känslor. I alla fall en del av dem.
Just i detta nu känns det som om någon har tagit ett stadigt grepp runt om alla slangar, vrider om så att de hamnar huller om buller. Gör tusen nålar på dem och förvirrar. Det är omöjligt att veta exakt var det gör ont, vilken slang som är vilken och vilka känslokranar som är vidöppna och vilka som är igentäppta. Jag kan så hjärtligt skratta, medan det gör så inåthelvete ont inom mig. Så ärligt le och tycka att världen är vacker, medan något mörkt bara drabbar mig.

Det är ett krig mellan förnuft och känsla. Ett krig utan vinnare, som bara måste dö ut. Helst redan i morgon.

Jag tänker inte älta detta missfall här. Jag är för rastlös för det. Vill komma vidare. Det här är det sista inlägget jag skriver om saken.  Men för mig är det viktigt att visa att det är okej att sörja. Att kunna skratta och samtidigt gråta. Det behöver inte vara svart eller vitt. Jag vill inte att någon ska se på mig och mina bilder, tro att livet är popcorn-popp och marshmallow-mjukt efter två dagar. Tro att man måste resa sig upp, trots att man inte orkar. Ställa sig framför kameran. Och le. Som att livsridån går upp  – no matter what.
Det är ett krig.
Och vet ni vad? Det bästa som har hänt under den här veckan var när min mamma berättade att hon var sjukskriven i två veckor efter ett missfall. Det betydde att jag fick må dåligt. Fick känna alla de där känslorna som slog så vilt inom mig. Fick vara hemma under duntäcket när orken inte infann sig. Fick känna mig skruttig. Fick må skit.
Jag behövde inte vara stark. Behövde inte hantera. Behövde inte vara förnuftig.

Vissa av oss behöver vänta ut kriget genom att vara sjukskrivna. Länge. Andra, som jag, är på jobbet på måndags morgon igen, jobbar bort sorgen genom att hitta på projekt, boka in roliga ting och måla stora planer på ett alldeles för litet ark. Se framåt. För att sedan ligga hemma en hel dag under täcket och käka cheese dodles.
För trots alla tvetydliga känslor så finns det en enda sak som jag, förnuftet och känslan är ense om just nu. The power of ostbågarna.

Translation

Never before has there been such an ambiguous war in my body. A war between sense and sensibility. A war in which I kind of do not know what is good and what is evil. I do not know which side I’m on. The sense or sensibility.
Eight days ago I received a miscarriage. Tears ran, but I felt so immensely strong that could handle the situation … in such a sensible way. With distance. The sense washed over me like a sedative. That child was not meant to be. It is so common with miscarriage , it’s just no one talks about it . This time it was my turn to suffe . The miscarriage is nature’s way to weed out those who would not have lived. My child – our child – was probably not viable , and my body took care of it.  
I could see that. See the sense. Simple as that. And I could feel that it was good that the pain was over. The vast, terrible pain that I lived with for several day , thinking that it was just me who was weak.
The first few days after the miscarriage swept away of this sense. I repeated phrases over and over again, with a sense that never before arisen air from my throa . I saw it all so clear, that the miscarriage somehow … was okay. That I was a part of the statistics. That it was early (although in my world felt like those 10 weeks was an eternity ). The same sense sentences are now be followed by an emotional “but.” For how strong I may feel, how much sense I have, that sense never can wash over the emotions. Undefinable emotions without labels.

Some close friends to me understand that there is a war going on in there, behind a spasmodic smile. Others believe that the pain is over after five days for someone as strong as me. A text message that is clearly written with a conversation going on somewhere else,  with a “how nice that you feel good again.”. Like it’s over in one second, and life’s a careless cocktail party with no worries. 

Sometimes I forget to breathe. Sometimes I see the tears flowing. Sometimes I’m so tired of being strong. Sometimes I can not manage to be alone (I usually love time alone) . Sometimes I would just evaporate into a blur – of sheer fatigue .
I can not put my finger on what makes me so sad. All I know is that something hurt. Pain-alover-and-nowhere.
The emotions flowing in me through hoses with regulators cranes. A red hose for empathy, a yellow for mourning and a pink one for emptiness. Maybe a turquoise for luck and black for anxiety. In most cases, I think of those hoses and understand my feelings. Or a part of them.
At this particular moment, it feels like someone has taken a grip around all the hoses, turned them around and now they are a mess. It is impossible to know exactly where it hurts, which hose is which and what emotional tap that are wide open and which ones are blocked. I can so heartily laugh while it hurts like hell inside me  So honestly smile and think that the world is beautiful, and in the same second paint the world in black. 

It is a war between sense and sensibility. A war with no winners, a war that must die out of it self. Ideally, as soon as tomorrow.

I will not dwell on this miscarriage here. I’m too restless for that. Want to go on with my life. This is the last post I write about it. But it is important for me to show that it’s okay to grieve. Being able to laugh and cry at the same time. It dosen’t have to be black or white.

I do not want anyone to look at me and my pictures, thinking that life is popcorn pop and marshmallow soft after two days. Believe that you have to get up, even though you can’t get the strength. Stand up in front of the camera. And smile.
It is a war.
And you know what ? The best thing that has happened during this week was when my mom told me she was home sick for two weeks after a miscarriage. That meant that I could to feel bad. Could feel all those feelings that struck so wildly within me. Could be at home under the duvet. Could be miserable. Could feel crappy.
I do not have to be strong. Do not have to deal with. Do not have to be sensible.
Some of us need to wait out the war. At home. For a long time. Others, like me, are at work on Monday morning again, working away grief by finding out project and paint big plans on way too small sheets. Then, to be at home all day under the duvet and eat cheese doodles.
For despite all the ambiguous feelings, there is one single thing that I, sense and sensibility agree on right now. The power of cheese doodles

Loading Likes...

Detta inlägg har 24 kommentarer

  1. Har inte mycket att säga, men jag skickar en kram. *kram*

  2. oändligt med eftertänkskramar på distans.

  3. Älskar när folk erkänner att det är okej att vara svag ibland, det behövs i vår polerade och filtrerade instagramvärld. Jag sörjer med dig, för jag vet vad du går igenom och hur det är att le och vara glad utåt samtidigt som det är nattsvart inuti. Fan vad svårt det är att balansera alla de där känslorna. Du, och ingen annan, ska någonsin behöva må dåligt för att du känner dig ledsen, sorgsen, svag och nästan fysiskt sjuk efter en tung sak som denna. Jag kan lova dig att det kommer att bli bättre. Jag hoppas att du inte tar illa vid dig av att jag säger så, men jag lovar. Det blir bättre. Det som hänt kommer för alltid att vara en del av dig, men livet kommer snart att vara lite vackrare. Ett av mina starkaste ögonblick var när jag insåg att livet vinner. Jag hoppas att du snart når dit.
    Stor kram!

  4. Åh vad jag känner igen mig bitvis. Jag var gravid i 9 veckor men det kändes som en hel evighet. Sjukskrev mig bara för det nödvändigaste, och började sedan jobba där ingen visste varför jag varit borta. Allt medan hormoner och känslor tumlade runt runt runt, jag visste varken ut eller in. Jag la tyvärr ner skitmycket tid på att hålla masken, och är så himla glad att du väljer att inte göra det. Du är helt grym som bara låter det vara som det är. Sorg kommer och går, ingen väg är spikrak och det är helt okej. Bästa som finns är att skratta och njuta emellan ostbågedagarna! Tänker på dig massor.

  5. Du är så klok.

  6. Älskar sista meningen<3

    Jag visste knappt att folk kunde bli så ledsna över missfall innan jag började läsa bloggar. Jag vet att mamma hade ett ungefär ett år innan jag föddes och det pratar hon väldigt odramatiskt om men det måste ha varit en rätt så stor grej eftersom mamma och pappa har berättat om det flera gånger. Kanske nämner dem det för att det var samma dag som Estonia gick under och därför är det lätt att komma ihåg.

    Min syster har haft många missfall och första missfallet var tråkigast men sen så blev det så vanligt… Vet inte ens om hon var ledsen för det men samtidigt så tyckte nog hon att jag var för liten för att prata om sånt med. Hon har i alla fall två barn nu så det löste sig tillslut.

    Det är bra i alla fall att du visar att det är okej att vara så ledsen som en är och inte skämmas<3

  7. Älskar det här inlägget, även om jag såklart inte älskar anledningen. Du är grym som orkar och vågar skriva om något så smärtsamt och djupt personligt. Beundrar dig för det. Det är så viktigt att få inse att man får vara svag och bruten när livet är fruktansvärt. Stor internetkram till dig!

  8. Det där kriget infinner sig oftast när man börjar förstå vad som faktiskt har hänt. Att man förlorat någon eller något. Jag har lärt mig att det bästa man kan göra är att lyssna på sin kropp varje dag extra noga och göra det man vill. En dag ligger jag i sängen och stirrar i taket, nästa dag är jag ute med mina kompisar och skrattar tills jag får kramp i magen. För trots att man har förlorat något som betydde mycket och känner sorg så finns ju allt det där andra kvar som gör en så himla lycklig. Det är svårt att lyssna på sig själv tycker jag. Speciellt när man är en rastlös och superduperkreativ person som vill så himla mycket. Men försök att lyssna, ta det lite lugnare och läk. Rusar man iväg så kan det bli fel och det blev det för mig. Jag rusade nämligen alldelles för mycket och struntade i att min kropp skrek och nu är jag svag, helt utmattad vissa dagar. Men sakta läker man och jag hoppas att en dag ha fått tillbaka all min superenergi igen. Ta väl hand om dig Emma, svag som stark så är du otroligt klok i mina ögon.

    Kram

    //Linnéa
    http://www.thewildrose.se

  9. Ta hand om dig och var stark när det är de du känner och var svag när det är just det du känner. Livets nu är både glädje och sorg. Ibland är det ena mer påtagligt än de andra. Omge dig med de som är just du vänner och familj som du kan skratta hejdlöst med för att sen falla i en pöll av tårar. Ta hand om dig och din kropp! Stor kram!

  10. Styrkan ligger inte i förnuftet. Din styrka ligger i att våga känna och sörja. Att vara stark är att gå igenom sorgen att tillåta sig känna. För varje tår som inte blivit fäld läggs grunden till bitterhet och självförakt. Tårar är läkande, liksom tiden! Du är en magisk person glöm inte det.

  11. Du skänker oss läsare så mycket ljus, glädje och inspiration dagligen, genom dina färgglada foton! Vi vet att du är människa och en fin sådan! Är tacksam över att få läsa dina vackra texter om både glädje och sorg. En stor kram till dig! …och P.S …du har väl sett att ostbågarna finns i form av hjärtan? Cheese-hearts! <3

  12. Vi människor tycker överlag så mycket om att vara starka, vi beundrar människor som är starka. Men som du skriver: “Ibland är jag så trött på att vara stark.” Tänker på ett bibelcitat: “När jag är svag, då är jag full av kraft” (2 ko 12:10) att vara stark kanske inte alltid behöver betyda att bita ihop, som du är ett exempel på… så, ville mest säga, Känn dig trygg i att vara stark även de dagar du drar täcket över huvudet! Tack för din fantastiska blogg!

  13. Tack för det här inlägget. Igår var den här Emmans dag av blod och tårar. Idag är jag tacksam för att det regnar ute och solen inte tycks ha några planer på att bryta igenom. Det är så jag vill ha det idag. Kram

  14. Kände precis likadant som du. Att man bara ville få det överstökat och ur vägen. Så man kunde bli sig själv igen. Tyckte också att det kändes okej. Men sen kom det över mig ibland, som en våg och slog undan benen på mig. Blev så ofantligt ledsen i månader efteråt. Ibland bara kom det över mig. Trots att jag trodde jag var stark.

  15. Människor sörjer på olika sätt och det är OK. Ostbågar är alltid bra, särskillt med ranchdipp.

  16. Fasen vad bra du är! Precis så känns det! Tack! Det kommer kännas lite då och då. Vi skulle vara tre nu egentligen och även om man är stark och går vidare så finns “den beräknade dagen” fortfarande och när den passeras känns det tungt… Men livet går vidare i massa olika färger, varken svart eller vitt.
    Tack för att du skriver om massa olika färger!

  17. tack för ditt mod att dela med dig av det du varit med om. jag har själv aldrig varit gravid eller råkat ut för ett missfall men beunderar dig som berättar! tillsammans blir vi starka då vi kan prata om det, förstå att vi inte är ensamma och att vi inte gjort något fel.
    jag älskar och känner stor respekt för min (vår) generations unga kvinnor som vågar prata. det kommer att förändra världen.
    skickar en stor kram!

  18. om det här betyder är min kommentar inte blev godkänd så får en passa på att be om ursäkt då jag bli rädd att jag uttryckt mig olämpligt 🙁

  19. Vad tuff du är Emma, som kan skriva om det som är jobbigt. De som är verkligt starka tror jag är de som kan tillåta sig att vara svaga ibland, inte med det sagt att jag inte förstår din vilja att bara gå vidare. Gör det som känns “bäst” för dig! Min terapeut säger alltid att livet är en sinus-kurva, det går upp och sen går det ner, och sen upp igen. Så är det för alla, det kan vara skönt att tänka på när livet känns skit. Vissa är nog bara bättre på att hålla masken än andra.

    Hoppas att ni snart blir föräldrar, om ni vill det. Ni verkar vara så fina människor 🙂

    Kramar Helena

  20. Du skriver precis som jag känner… Varför pratas det inte om detta?? Vi är så många som genomlidit detta vidriga. Varför “ska” det vara en tyst sorg? Jag känner även igen mig i att många tror att det är över efter 5 dagar… Detta tar tid och måste få ta tid. Du är en förebild för så många som skriver om detta!

  21. Jag läste detta först nu i årssammanfattningen. I år har jag inte läst bloggar särskilt aktivt, jag har blivit mamma och det har tagit all min tid. Du känner inte mig men jag har känt dig sen strax innan ditt bröllop och just nu känner jag mig som en riktigt dålig vän. Jag har inga visdomsord att ge dig, det har du nog fått det så det räcker och blir över, men jag har dussintals av kramar från någon du inte känner men som gråter inombords för dig. Hoppas 2014 blir ditt år.

  22. Emma, detta var längesen för dig nu. Men jag, jag är just här, just nu. Hjärtat och kroppen sliter med känslor, blod och smärta.

    Jag är som du. Vill vidare. Ska vidare. Men ändå, jag vet att jag måste tillåta mig att känna.

    Ser vart du är nu. Det ger hopp. Tack för du delade så ärligt och klokt.

    1. Åh, Anna. Jag lider med dig. Verkligen, verkligen lider med dig. Men det finns något på andra sidan. Ett ljus med en så stor dos tacksamhet, som många går miste om som inte fått missfall. Det är skakigt och läskigt på alla sätt och vis, men så vet man också vad man kan gå miste om.
      All styrka till dig och din partner, för den styrkan behövs. Prata mycket, kramas mycket och kokonga. Väx ihop till ett om det känns tryggt. Bädda dig med bomull och låt tårarna få rinna. Låt bröstet tömmas och hämta ny kraft. Sen. När du orkar.
      Här kommer en enorm kram till er båda.

Kommentera

Stäng meny