Sakta men säkert

Sakta men säkert börjar vårt boende ta form. Tavlor spikas opp, kläder viks in i byråer och bestick och pryttlar som tidigare bott på torpet packas upp i lådorna.
Det är helt sjukt hur snabbt detta boende känns ombonat. Kanske är det för att det är så litet.
För stort är det då inte, men mysigt som tusan.

Det runda bordet som stod på torpet står nu i vårt rosa kök. Har fått låna en skomakarlampa av mamma och så har jag snott en karaff från hennes gömmor.

Sängar möblera om, kuddar och täcken byter rum och snart, snart har vi nog fått styr på allt.

Jag ska visa mer snart, men just nu går nästan all tid åt till att packa upp och hänga med de här små. Vara närvarande, leka, dansa, stoja, spela fotboll, gå i skogen och visa att den här flytten är bra.
Det är fortfarande lite skakigt känslomässigt, men dagens ute-tur och solglimt gjorde susen.
Och de här barnen alltså. Älskade, älskade ungar som är myset själva.

Loading Likes...

Värmland, odling och botox!

Mera Värmlands-recap!
Innan jag pep tillbaka till Stockholm för att fixa lägenhet inför visning så passade jag på sätta igång några odlingar på den nya tomten. Jag fixade pallkragar och petade ner några vitlökar och dillfrön …

Grävde upp några kryddor ur en förmultnad odlingslåda som hade gett upp och satte dem i en ny.
Det här alltså. Att vara ute i regnet och greja, det är ändå bra skit.

Vi flyttar över grejer pö om pö till den nya tomten, och i denna vända tog jag med mig trädlådor och korgar som jag fått ärva av några släktingar.

Hur fina? De ska få bo i vår kommande hus hade jag tänkt.

Barnen är så fria här. Springer runt och grejar, leker och känner sig nog fasligt självständiga i tryggheten mellan husen och bekanta ansikten. Det här är ju som en liten by. Och mest glad är jag över att vi kommer ha min moster som närmsta granne. Roligare, varmare person får en leta efter.

I den gamla sommarstugebaracken på vår tomt hittade barnen grytor och koppar som de tog med sig ut i skogen. Bjöd mormor på soppa tydligen.

Majken lånade Johns gummistövlar och älgade runt på ängen. Det var en underhållande syn kan jag lova.

Och jag var så skitig. Det regnade var och varannan dag, vi byggde lergolv, kånkade lön och jord. Då ser en ut så här.

Min vanligaste syn på landet. Ett barns ryggtavla. Här tillsammans med vår katt Jumanji.

Mellan fix-varven brottades jag med ongarna och kittlade dem tills de gjorde mig till is.

Majken snodde min kamera och jag imponerade med mitt enormt, uttrycksfull och mångfacetterade minspel. Försök det med botox om du kan!

Loading Likes...

Rapport från ett lergolv!

Nämen, kolla här!
Ett stycke lergolv i den gamla verkstan som ska bli vårt kök (medan vi bygger hus!).
Väggarna är till hälften målade med äggoljetempera, i en rosa nyans. Men till nästa lager ska vi ha en lite mjukare, varmare nyans. Kommer bli fint till den gamla dörren i guldockra som vi hittat och ska sätta mellan kök och gästrum.

Men ska vi backa bandet en gnutta? Hur blev det så här och hur ska det bli?

Så här såg verkstan ut när vi precis dragit igång. Här har vi rensat ut ENORMA mängder verktyg och annat bös. Vi bar ut de gamla köksstommarna, tog bort pappen som hade gaffats fast på golvet. Tog bort frigolitisoleringen och nådde betongplattan som min pappa gjutit på 1970-talet.

Ut med perlit.

Över perliten? Juteväv.

Och på juteväven värmeslingor. Mina föräldrar har nämligen bergvärme, så vi kopplade in oss på den.

Avloppet vid fönstret. Här ska vi sätta diskbänken.

Över värmeslingorna öste vi på med lera som vi fått tag i (tack Erik!).

Sedan stampade vi. Hela familjen var med.
Om barnen tyckte att det var skoj med lergolv?
Eh, ja.

Någon vecka senare la vi det andra lagret.

Jämt och fint!
Både Bodil och katten var inne och tog en testpromenad, men det rättades till eftersom avtrycken ändå inte skulle synas när vi var klara.

Gulligt.

När golvet har torkat har leran spruckit och då ska vi gå över med en mopp ett par gånger för att jämna till sprickorna. Sedan är det på med linoljefärg.
Torka och … klart!

To be continued.

Loading Likes...

På besök i fina Arvika!

I fredags åkte jag, John och kidsen på utflykt till Arvika!
Vi skulle spana in en byggnadsvårdsbutik, men skulle också klämma in att strosa runt i Arvika som jag inte varit i på tjugo år. Planen var även att nosa på min släkthistoria som har sitt fäste här.

Som tonåring hängde jag i Arvika varje sommar på Arvikafestivalen, men då var fokus att flanera runt, nörda släkt och leta efter fina hus om en säger. Men nu så! Arvika är ju känt för att ha många vackra, gamla hus, och en har en lång tradition av hantverk, vilket är göttens gött om du frågar mig. Nu hann jag ju bara skrapa på Arvika-ytan, men några godbitar hann jag med. Låt oss spana in!

På vägen mot Arvika gjorde jag en shoutout på Instagram efter bra lunchställen. Taggade Majas Manufaktur som bor i Arvika, som jag vet har bra tips och smak! Hon, och alla andra, sa: Gå till Elins bakgård. Så det gjorde vi.

Tyckte om varenda millimeter. Allt var så genomtänkt, vackert och så var det ju god mat också.

Här samsades hantverk med gamla pinaler i en perfekt mix.

Och så fanns en liten butik, där en kunde köpa allt från närproducerad linolja, ringblomssalva (som jag blev tipsad om i detta inlägg) och titta där: Majas nya bok: “Trettiofem sockor“.

Efter lunch och femhundra tagna bilder på Elins bakgård så gav vi oss ut på gatorna och upp till kyrkan.

Här var min mormors far prost. Harald Hallén. En väldigt speciell människa, som var politiker (satt i andra kammaren), var fredsvän, och vägrade att välsigna militären i sina predikningar. Fick tydligen en del prickningar av stiftet och var känd för sin bisarra humor. Firade sin födelsedag två gånger per år – bara en sådan sak (vi är SÅ släkt, Harald och jag). Han var ordförande i kommittén som gjorde Allhelgonahelgen till vad den är i dag. Han höll gudstjänster och anordnade ljuständning på Allhelgona, som med tiden sändes i Sveriges radio. Så det är tack vara min mormors far (bland andra) som vi tänder ljus på gravarna i Sverige.
Hade ingen aning om detta innan jag kom till Arvika, men googlade i stundens hetta och sms:ade med mamma för info. Så tack Arvika för denna historielektion.

Efter att ha nördat släkt så spatserade vi vidare, letade vackra hus och fina fönster.

Traskade förbi detta tegelhus där naturen tagit över. Tamigfan det bästa jag vet. När naturen får prunka på det här viset.

Ett stenkast från tegelhuset låg detta pampiga hus.

Så vackert, särskilt detaljerna vid nocken, där panelen är formad som solstrålar.

Nästa hus var detta kapell – som tydligen är ett bostadshus! Så här kan en bo i Arvika. Herregud.

Innan vi pep vidare till vårt sista stopp, byggnadsvårdsbutiken, så kikade vi in på Tildes tryck. Här fanns så många smarta återbruk-produkter. Anteckningsblock av mjölkkartonger …

Och memory-bilder som en kan sätta i locken till mjölkpaketen. Genialiskt!
Det var allt för denna tur till Arvika. Men det kommer flera. Som jag sa till John: Varför hängde jag inte mer här när jag bodde i Värmland. FOMO:n i mig hade velat bo här någon gång.

Loading Likes...

Värmland, svampplock och känslomässig berg-och-dal-bana

I helgen var jag hemma i Värmland för att hänga med mina föräldrar, klappa katt (vår katt Jumanji har fått augustijobb som gosmakare hemma hos mina föräldrar) och så har jag och John försökt få lite styr om det här projektet.  Alltså John njuter som bara tusan just nu. Han är så redo (kanske mer redo än mig) för landet, styr upp och grejar för att vi så så småningom ska kunna landa här.
Vi rensade i verkstaden, blivande köket …

Dammade av små pinaler från torpet och ställde in i gästrummet som vi bor i när vi är på besök.

Och ibland tog vi paus och gick ut i skogen, som är runt husknuten. Det är sådan lyx att bara gå ut i skogen, för det är inget jag tar för givet i stan.

Mina kids älskar skogen, och kan leka en evighet här.

Själv hade jag hittat den perfekta outfiten att släpa runt i en hel helg. Blåställ.
Det geniala att inte behöva tänka på vad en ska ta på sig, utan bara åla i sig denna.

Visade barnen detta. Vi kallar det Mossornas rike, en del av skogen som är så mjuk och som sluttar ner mot en liten bäck.
Den här skogen anlade min morfar för en herrans massa år sedan. Min morfar som jag aldrig hann träffa, men som mest beskrevs som en varm bohem som hellre ville läsa deckare än att sköta jordbruk. Synd att jordbruk inte gick att sköta med pure charm, då hade det nog gått lysande för den stora gården. Som tur är hade han min mormor. Stålmormor. Som förutom att sköta barn, hushåll, engagerade sig i Röda korset, var politiskt aktiv också lönearbetade.
Nu tillhör skogen och all mark någon annan sedan många år tillbaka, men släkten bor kvar på sina ställen häromkring.

Vi plockade svamp och tömde huvudet. Det är sådan berg-och-dalbana i livet just nu. En känslomässig storm. Det är så förbannat svårt att få ihop pandemi och sjuk anhörig, med framtidsplaner, annalkande röj- och byggprojekt och att samtidigt kunna vara en härlig, hyfsat stabil, förälder. Jag känner mig så otillräckligt. Jag vill vara på fem platser samtidigt, ta vara på tiden, kunna röja för att kunna ta vara på tiden och ge barnen den bästa av tiden. Det går liksom inte riktigt ihop.

Och just nu kanske det inte heller är glasklart vad vinningen för barnen är, om vi skulle flytta hit på heltid. De har mestadels av alla vänner i Stockholm, en trygghet och ett tydligt hem. Jaja, jag får väl börja gå runt och knacka dörr i bygden och fråga om det finns några kids som kan vill ha fler kompisar, haha. Givetvis kommer allt sådant där att lösa sig med förskola och skolan, men just nu är allt lite stökigt. Och något jag oroar mig för.
Hur kommer det sociala livet se ut? Finns det några trevliga filurer i husen omkring?

Det hände något historiskt också. Glashuset som varit belamrat av möbler och grejer de senaste 20 åren tömdes av mig och John. Vi stuvade in grejerna i förråden, och dammade av …

Denna pärla som är byggd av återbrukat material och gamla fönster från en ladugård.

Jag är som ni vet uppvuxen längs en liten grusväg, där hela släkt bodde back in the days. När jag var liten gick en mellan husen, knackade på dörren, klev in och frågade om en fick vara någons sällskap. Jag hamnade ofta här, hos min moster. Älskade hennes sällskap, och fick vara med och baka och hjälpte henne att städa huset mot alla småpengar i hennes handväska. Nu är det mina ungar som dras hit. Här matar de hönsen …

Och gungar.

Vad vi gjorde mer? Kikade lite på … en tomt, bredvid världens finaste skog. Mängder av hasselbuskar!

Vi får se hur det går med allt, men håller er underrättade. Var så säker.
Fint är det i alla fall.

Loading Likes...

Sista sucken av semester

Spenderar sista sucken av semester i Värmland, i det lilla gästrummet i mina föräldrars trädgård.
Barnen springer runt bland äppelträd och hallonbuskar, plockar bär och lever om. Busar, härjar, gråter, skrattar. Vi är knappt inomhus.

Imorgon bär det av till Stockholm igen, vardagen och en hel del stora beslut väntar.
Ser fram emot att livet ska veva i gång, spåra in i rutiner och samtidigt hitta nya. Skapa lite reda i allt kaos och hugga tag i nästa steg.

Den här hösten kommer bli annorlunda på många vis, inte minst i och med corona-krisen, men också för att jag måste måste vara i Värmland allt mer. Vi har börjat röra på pusselbitar för att till slut få ett vettigt motiv, och en svår pusselbit var torp-försäljningen. Gah, vilken vånda. Men nu är det gjort.
Nu har vi har några potentiella avtagsvägar som jag ska berätta om inom kort, och så ska jag så klart blogga alla bilder från sommaren! Allt det där jag inte hunnit med.
Ska bli fint att få lite styr på allt, men som jag kommer sakna denna vy!

 

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny