Vi kan väl säga att den vilat ett tag.

Min familj har en gammal träeka liggandes vid sjön sedan många år tillbaka. För sisådär en 10 år sedan tog vi väl hand om den, tjärade och rodde ut titt som tätt. Ett tag hade vi även en liten elmotor som nästan tog oss över sjön och tillbaka, med betoning på nästan, hahaha.

Men åren har gått och ekan har blivit liggande.
Det har vuxit mossa på den, och den har blivit en del av inredningen längs med strandkanten.
Men nu ska vi försöka skaka liv i den.
Det är stora glipor i den på sina ställen, brädor har lossnat, men den verkar inte murken.

Jag kan inte särskilt mycket om ekor, så nu vill jag så klart ha era bästa tips om ni har några på lut. Hur ska vi skaka liv i ekan? Och tror ni på en premiärtur innan sommaren är slut?

Loading Likes...

En äng av kattmynta och att återupprepa historien

 

Min mamma växte upp i Värmland, närmare bestämt i huset bredvid mitt barndomshem. Hon flyttade till Stockholm, bodde i Gamla stan, målade sitt kök i silver och träffade pappa som bodde i studentkorridor.
I mitten av 1970-talet ärvde hon ett gammalt ruckel bredvid sitt barndomshem i Värmland. Mamma och pappa flyttade hit, rustade upp huset och anlade en trädgård där det tidigare var havrefält.
Det planterades äppelträd, syrenhäckar anlades och små rum och gångar skapades ur ingenting. Detta blev mitt barndomshem.
Närmare 40 år senare återupprepar jag historien. Flyttar hem från Stockholm och skapar ett hem ett stenkast från mina föräldrar. Anlägger en trädgård och ska sätta äppelträd.
Nämen, absolut, jag är så unik!

Och här står jag mitt i allt. I mammas kattmynta-äng. Sa jag att vi gillar katter i min familj?
Det gäller att prioritera va!

 

Loading Likes...

Tack, perennrabatt och ljuvlig doft

 

Kanske den spretigaste rubriken i kvinnominne. Men jag ÄR lite spretig just nu, och så får det vara. Det är sorg, det är pepp, det är klimat, miljö, bygg och odlingar. Det är längtan efter fest och att bjuda hem nya bekantskaper till vår trädgård. Det är stark som en oxe och tunnaste huden. Allt i en salig blandning. Det är ena stunden vi-ses-på-bubbel-i-parken-pepp, och därefter ett “tyvärr jag kan inte”.
Jag lyfter blytunga stenar på tomten, så där tunga att en använder prick varenda muskel i kroppen för att hiva den på kant, och sedan gråter jag i regnet en skvätt för att trädgårdshandskarna skaver. Eller att brädan som tydligen ska hindra all kirskål från perennrabatten inte blev tillräckligt lång. Som jag beskrev det för John: En tarmsköljning i tårkanalerna.
Men om jag får ta med mig något så är det väl kanske en förståelse för att allt kan samexistera. Och att alla människor går runt och bär på en massa. Och att en ska vara snäll. Alla dagar i veckan. Mot alla.

Men det var inte om det jag ville skriva. Utan först och främst vill jag hiva ut ett stort tack för alla era fantastiska kommentarer, mejl och DM:s som ramlade in efter det här inlägget. Tack för all värme, igenkänning, utsträckta händer. Ni anar inte vad det betyder för mig.
Att inte känna sig ensam.

Tack.

Det finaste just nu måste vara det här. Häggen blommar och vi har insett att det finns hägg i varenda vädersträck på vår tomt, så det doftar ljuvligt precis överallt.
Det är så spännande att upptäcka allt som växer på tomten. Hittills göms det mesta under ett hav av kirskål, men en ska ju ha att göra de kommande åren tänker jag.

Just precis nu stökar jag runt ganska friskt i trädgården.
I veckan ska jag ta bilder och visa er. Som jag har svettats. Leriga brallor och håret i tofs. Men snart har jag en perennrabatt intill lusthuset, och alla pallkragarna är snart fyllda med jord och redo för plantor.

Det fina med att bo intill sina föräldrar som älskar trädgård? Det är att en har världsnära till plantskolan. Här är min skottkärra full med plantor som jag fått gräva upp i mamma och pappas trädgård, och buskar som sparats i små hinkar i väntan på rätt plats. Schersmin, iris, midsommarblomster och blåklint …

Jag kan också ha köpt hem några provburkar med grön färg till lusthuset.
0 % prio, men detta var vad jag unnade mig efter en kämpig vecka. Några streck på en stolpe. Ni ska få se så fort det slutat regna. Regnar det hos er också?

Här har det vräkt ner i dagar …

Loading Likes...

Sista påsken.

Att flytta hem till sin barndoms by har varit omvälvande.
I början var det fullmatat med en sorts närstudie av skit i hörnen och en rädsla över att återupprepa historien där minnena skavt. En osäkerhet att kastas in i ett sammanhang, där sammanhanget har förändrats. Nya människor har flyttat in och ut ur husen, en vet inte exakt vem som är vem ännu och en försöker heja glatt på varenda kotte en möter.

Det är fortfarande lite stapplande steg för att få styr på vardagen, men känslan i kroppen är så otroligt varm. Och liksom så fullkomligt sköljande vårflodsklar.

Vi står inför påsken.
Det kommer bli den sista påsken som ser ut (någorlunda) som den alltid gjort i mitt 38 år långa liv.
Det är så glasklart att en person som alltid funnits i mitt liv inte kommer att finnas kvar här på samma sätt nästa påsk. Det är den sista påsken.
Jag är ganska säker på det.
Det är oerhört sorgligt söndertrasande, men det är också så jädra fulgråtsfint. Att jag får vara här. Möta blicken om mornarna, ge ett leende när ögonen är trötta utan hopp, ge en varm hand på axeln när viljan inte finns där. Och vissa dagar även kunna vända önskan om att dö till att faktiskt vilja leva.

Även om det är förbannat jobbigt stundvis, en har svårt att räcka till och en önskar att en var starkare, så känns det som jag gör något vettigt med min tid. Som att jag liksom är nära döden, men också … livet.

Det är på inget sätt ett enklare liv just precis här och nu, men det är vettigare och mer kärnfullt på något vis. Det går i samma linje som blodet flödar, det skaver mindre. Och det är fullt av värme och omtanke, från så många olika håll.

Imorse var jag på lanthandeln för att köpa bröd.
Köpte med lite kaffebröd till min sjuka närstående för att ge lite guldkant, och den varma personen i kassan frågade hur det var med sjuklingen. Den där frågan som många drar sig för att ställa.
Den omtanken rörde mig så djupt. Att där mellan coronasäkert glas vid kassans rullband sträcka ut en omtanke och ta sig tiden att byta några ord.

Att en på något vis inte är ensam, utan det finns en varm omhuldande bygd som vet läget, bryr sig, som möter ens blick och som gör att en orkar vara stark lite till.
Och vet ni, det är banne mig det finaste jag upplevt.
Det sägs att det krävs en by för att fostra ett barn. Men jag är nog beredd att bredda begreppet en aning. Det krävs en by gör fostra en medmänniska.

För inte nog med att en känner sig som ganska mycket människa just precis här, en känner sig också pretty much som en medmänniska. En del av något.
En känner sig inte ensam.

Loading Likes...

Vilket rum vill ni se först?

 

Är ni nyfikna på hur vi bor? Hur hela köket ser ut? Sovrummet? Barnens rum som är långt ifrån klart? Hur rummen hänger ihop?
Jamen klart att jag ska visa er runt.
Tänkte börja mer ett rum i taget, sedan kanske vi festar till på en film.

Vilket rum ska vi börja med?

Loading Likes...

Värmlands-tropiker, växthus och längtan

 

Måndag morgon och första veckan på länge som inte är fullständigt kaos. Så skönt.
Det här med att gå igång, engagera sig och liksom inte KUNNA låta bli att peppa igång på nya projekt, det är lite av mitt DNA. Mitt gött. Tillika min värsta last. För vips, så sitter jag där och undrar vilken ordning jag ska göra allt.

Förra veckan var lite för fullmatad. Förutom att en arborist tog ner ett gäng träd på tomten (och sådant vill en ju föreviga), så behövde vi dra gran- och tallris för att underlätta det framtida sågandet. Samtidigt skulle jag ha en massa möten, spela in podd, vevade igång ideella projekt, delta i samverkansmöte med andra klimat- och miljöorganisationer, och sedan kunde jag så klart inte hålla mig borta från att besvara på kommentarer i olika forum angående flygplatsen i Karlstad.

Denna däremot. Aaaah. Ser fram emot att jobba i kapp, spela in podd, göra intervjuer till podden, plåta av vårt hem, berätta mer om byggprojektet och få lite perspektiv.
Sätta några frön, fira att mamma och pappa får sin andra dos vaccin (sedan väntar bara tio ynka dagar innan vi kan vara lite mer närvarande och njuta av allt som vi har framför oss.

Apropå det hittade jag en massa bilder från Värmland i sommarskrud.
Detta är vad som väntar.

Plocka hallon som mellis och ta upp rabarber för att ta ett surt bett.

Mamma och pappas trädgård, som är full av frukt, bär och blommor.
Och här bo vi ju nu. Inte i huset så klart, utan i garaget (eller verkstan) intill. Men detta kommer vara vår vardag. BÖL!

Värmlandstropikerna! Det är så fuktigt här på sommaren, till skillnad från Gotland.
Värmland är ju ett av de landskap som kommer bli blötare i och med klimatförändringarna, på gott och ont.

Ser fram emot att ta fram alla grejer från torpet. Ställa krukor på tomten, odla lite smått intill bygget och hjälpa mamma i trädgården. Min moster – hönsexperten –  frågade häromdagen om vi var intresserade av kycklingar till våren. Eh. Ja. Så i vår blir det hönshus-bygge. Förmodligen ett temporärt hem för höns, men ändå!

Längtar efter att plocka ut alla trädgårdsmöbler som stuvats in på sina håll.

Och nu ska ni få veta något fint.
Det här växthuset i plast står på vår tomt och huserar en gigantisk vinranka. Den står på den vackraste platsen, under en syrén. Planen är att montera ner växthuset, eftersom vi så småningom ska bygga ett stort växthus av gamla fönster som vi har samlat. Det här växthuset ska istället få flytta till barnens förskola, där barnen ska få odla loss. Så glad över det!

Loading Likes...

Börjar landa. Det här är mitt hem nu.

En vecka tog det att packa ihop livet i Midsommarkransen. Gamla minnen packades ner, möbler, kläder och prylar såldes via Instagram och pengarna skänktes till Naturskyddsföreningen och deras arbete för klimatet. Över 12 000 spänn blev det!

Att packa ihop ett liv är ju lite av ett maraton, att göra det med barn i hasorna (pga pandemi och ingen möjlighet till barnvakt), var lite av en extremsport. Att en person åkte för att packa skulle blivit för svårt, eftersom vi har ett gemensamt hem med gemensamma prylar där allt skulle fördelas i skänkas vidare, säljas, magasineras och tas med. Så vi åkte hela högen. Det var ändå fint att få packa med barnen, även om det ibland resulterade i att de packade upp ett par lådor som en precis optimerats som ett Tetris.

Hur det var att återvända till Midsommarkransen? Svårt!
Det gjorde ont. Så. Jädra ont.
Säga hej då till alla underbara, viktiga grannar och personer, de där som betyder så obeskrivligt mycket.
Och någonstans sörjde jag också det liv som vi tagit ett steg ifrån.
Sörjde så knepiga saker.
Saker som jag tidigare ville bort från.

Samtidigt som jag sörjde Midsommarkransen så var livrädd för att det skulle kännas fel att åka tillbaka till Värmland. Att sorgen skulle fortsätta. Tvivlet.
Men det gjorde den inte.
Att landa här kändes – trots panik, tvivel och sorg – helt rätt. Som att hjärtat hittade platsen igen.

Börjar landa. Det här är mitt hem nu.
Det är fruktansvärt fint när en zoomar in på detaljer, och fullkomligt tokstökigt och kaos om en riktar kameran åt ett annat håll.

Loading Likes...

Nya upptäckter på landet

Snön vräker ner här i Värmland och gångarna som vi skottat på gården för någon timme sedan är redan ett minne blott. Inte riktigt samma kaliber som i Västerbotten som fått en klass 3-varning så klart, men i mina Stockholms-mått-mätt: hur mycket snö som helst.

Varje dag är som att öppna en lucka i en adventskalender och en gör nya små upptäckter. Återupptäcker, förälskar sig och uppskattar små, små saker.
En ny vana som jag och John – avdelningen för hemmajobbare med stel nacke – är lunchjoxet. Vi går ut efter lunch, suger i oss frisk luft, fixar något, går en promenad, skottar snö, skakar av äppelträden så de inte ska knäckas eller som i dag: går en promenad genom skogen.

Jag kan skogen, men ser fram emot att upptäcka den med vuxna ögon. När jag var yngre sprang jag en hel del i skogen, på djurstigarna, samtidigt som jag sjöng. Jag var liksom lite rädd för att springa in i en björn eller ett rådjur, där jag älgade fram.

Nu har jag John som sällskap, och vi hinner avhandla ditten och datten när vi går på stigarna. I dag råkade vi skrämma iväg en uggla från ett träd med vårt babbel. Jädrar så stor den var!

Vi hasade ner för berg, upp för sluttningar och trampade ner i bäckar.
Och kom hem till kaffet lagom svettiga.

Ordet utegym har fått en helt ny (men ändå gammal) mening.

Loading Likes...

Landsbygds-Foodora

Vi bor ju 20 meter från mitt barndomshem, där min mamma och pappa fortfarande bor. I deras garagelänga, en en gammal verkstad. Den såg jag inte komma. Av så många anledningar.

Den främsta är att jag aldrig varit särskilt … familjig. Missförstå mig rätt, min familj är underbar. Men jag alltid riktat strålkastarljuset mot vänner och drivits av en längtan att skapa ett sammanhang som inte nödvändigtvis har släktband inblandat.

Men det fina är ju att en får ändra sig. Eller snarare lägga till.
Det finns något jädrigt göttigt i att kunna rå om de som rått om en. Skotta snö utanför deras veranda, ta in tidningen (barnen har gjort det till tradition innan förskolan) och handla mat till dem när en ändå packar sin egen kundkorg. Det går both ways ska sägas. Mamma tvättar vår tvätt, och så får vi tillbaka vikta barntröjor och manglade handdukar. Vi lånar friskt från deras jordkällare, men har också syltat upp hundra miljoner ton bär från en frysbox från Dackefejden (för att kunna göra oss av med frys-åbäket).

Och när vi hämtar tvätten så överräcker vi en korg med dagens middag med orden “här kommer landsbygds-Foodora”. De frågar varje gång vad det betyder, haha. Soppa med bröd, en form med lasagne eller grönsaker i ugn. Två portioner extra av det vi lagar och en ugn som värms upp istället två.
Och det viktigaste: hålla sig väl med landlorden, aka min mamma.

Loading Likes...

En omvälvande flytt

Det känns som ett privilegierat piss att snacka om att den här flytten har varit omvälvande och jobbig, med tanke på att många människor flyr sina hem och sin trygghet – hals över huvud – varje dag. Men, om jag får prata ur mitt lilla perspektiv för en stund så kommer det här.

Att flytta hem till Värmland har varit en pärs. Omvälvande på så många plan. Hela ens barndom har spelats upp i revy framför ögonen, en har dejavu:at sig genom trakten och minns exakt var en gjorde hyss, var en gråtit och var livet kändes ända in. Varma minnen som första förälskelsen har samsats med fragment av bråk, ångestklumpar, tomhet, ensamhet och relationstrassel. Överspelade för många herrans år sedan, men att en bär en ny generation med sig, med hopp om att inte återupprepa gammalt trassel, det är en viktig uppgift. Och stressande. För jag har helt plötsligt ett sorts facit att förhålla mig till. Misstag som inte ska återupprepas.
I Stockholm, där jag bodde förut, fanns inga tidigare spelade regler, där satte jag upp dem själv. Det var så enkelt.
Det där med historiens vinslag börjar få en innebörd, där en känsla av ansvar gör sig påmint.

På den här platsen har min släkt bott under lång tid. Här har relationer trasslats, släktfejder tagit snurr, missförstånd och svek sett dagens ljus. Jag är inte lagd åt det trassliga hållet – hej konflikträdd – men är expert på att känna stämningar. Kan nosa upp en på tre kilometers avstånd.
Här finns också så jädra fina minnen om trygghet, frihet, självständighet och om kärleken till årstider. Att få ha flera viktiga, vuxna människor nära sig och känna det fullkomligt naturliga i att ränna mellan husen och känna sig välkommen även om en står där i stövlarna i ottan. Den här platsen har präglat mig, och nu ser jag alla stansningar helt klart.
Det är en märklig känsla.
Framför allt är det många känslor.
Som att komma hem rent känslomässigt, men att hemmet genomgått en totalrenovering, så en känner både igen sig och inte alls.

En helt ny värld öppnar upp sig. Långt ifrån den värld jag känner till från vuxen ålder (jag var trots allt bara 16 år när jag flyttade hemifrån), en värld som tidigare var förlagd till Ringdansvägen i Midsommarkransen. Här är livet både lättare och svårare. Framför allt annorlunda. Förutom att jag sett fler rullatorer på en månad än vad jag sett på tio år i Stockholm (var är alla åldringar i Stockholm?), så är det nervöst att flytta till en plats där en inte känner så många (förutom vännerna inne i Karlstad då). En vet inte hur ens anlete tas emot i byn. Hade en varit en person med tjock hud hade en vänt på frågan och spegeln, inte brytt sig. Men jag bryr mig. Jag vill vara önskad. Inte bullra in.
I en stor stad har jag aldrig någonsin tänkt den tanken.

Här är allt annorlunda. Vissa dagar drar jag in den friska luften i lungorna och känner lugnet, står på ängen med stjärnorna ovanför och blir upprymd. Spänd av förväntan på allt det nya. Andra dagar gråter jag. Av saknad efter vänner som bor runt knuten, som fattar mig, som delar samma uppfattningar om världen. De där relationerna som grundar sig tryggt i grundläggande värderingar att en har tid att skratta tills en kissar på sig. Och de finns ju här i trakten, de där oupptäckta relationerna, men jag ska bara hitta dem först.  I nästa sekund träffar en den 70-åriga, megatrevliga grannen som känns utmärkt kompismaterial, en känsla som är ny för mig. Och samtidigt gammal. Att vänskap inte har någon ålder, eller åldersskillnad.
Som barn hängde jag helst hos min moster Katarina några hus bort, eller i stora gäng med ålderspann upp emot nio år.

Men det är en saknad. Så här innan livet och relationerna har öppnat upp sig. Innan vardagen vevat igång, barnen hittat kompisar, trygghet och rutiner. Innan jag slutat oroa mig för om de kommer hitta kompisar, trygghet och rutiner (ja, jag är femtiotvå resor mer nervös än kidsen).
En saknad efter det lättare livet, vanor och förutsägbarhet. Medvetenhet om att det här livet inte kommer bli enklare. Det kanske kommer innehålla mer blommor, fler odlingar, ett vackert fönster och en fyndad dörr. Men det här livet kommer garanterat inte vara enkelt.

Vissa dagar undrar jag över om det här valet var rätt. I nästa sekund vet jag att det är rätt. För jag kommer inte att ångra mig. Valet att ta vara på tiden med en familjemedlem är inte ett val jag tror att jag kommer att ångra, särskilt inte med tanke på att den går i samklang med en längtan efter landet. Men jag slitits mellan känslor som otillräcklighet, skam och ansvar. Och ibland bitterhet. Jag som alltid varit en obotlig optimist. Sällan bitter.
Men när orken inte finns, en inte räcker till, en önskar att en kunde klona sig tusen gånger om och en blir så arg för att livet sakta tar den person som alltid varit så stark, som burit mig på sina axlar, då är det svårt att hålla känslorna borta.

Jag vet någonstans att jag kommer bli sjuhelvetes jädra stark av detta, men att vissa dagar vakna upp och känna att en inte orkar “ta vara på tiden”, det är en känsla endast fylld av skam. Att veta att en behövs, att en kan göra skillnad, men att orken inte finns där i den utsträckning som hade varit på sin plats. Att ständigt känna att en kan göra mer. Borde göra mer.
Att behöva välja mellan att spendera tid med sina barn eller att spendera den med en familjemedlem som behöver en, det sliter en itu. Att hålla skenet uppe, vara stark, stabil (trots att hjärtat krackelerar), för det ger lugn åt någon annan, det är som att springa ett maraton.
Att se en familjemedlem bli sämre, det är dränerande. Att veta att det kommer bli värre, det ger en expressbiljett till mörker utan hopp. Att ständigt vara utan hopp det är stressande när en försöker vara någons partner.
Så jag gråter en del.
Ganska mycket. Och det ger också en enorm ångest som är svår att stoppa.
För jag har tagit med mina barn hit. Jag vill att de ska se en lycklig mamma. Ett tvärsäkert beslut. Ett bra, riktigt beslut.
Jag vet att det här livet passar dem, att det kommer bli bra, att denna plats är rätt.
Men jag vill att detta ska vara en lycklig plats för dem nu, inte en plats där de ser sin mamma gråta hela tiden.
Jag tycker att det är viktigt att de ser mig gråta, att jag kan sätta ord på viktiga känslor som sorg. Men vill inte fastna där. Så det har blivit en del gråt vid bäcken om en säger, den där bäcken där jag och min syster byggde en koja som vi tyckte blev så fin att vi satte upp en skylt vid vägen där det stod “bed and breakfast” på. Att i sitt inre spela upp alla de som stannade till och hittade en koja med tak av gräs och ett bord av sten, det förgyller.

Det är en ny värld. Det har varit omvälvande veckor, och just denna vecka har varit en pärs. En pärs som jag egentligen skulle må bra av att skriva om här, men det är inte min story to tell. För så är det väl med anhörigsjukdomar, den drabbar många, men vem har rätten till orden?

Det här kommer bli en vacker, fin värld. Lärorik, tung, fasansfullt härlig och lätt att andas. Full av varma människor med tok innanför västen (jag har redan lyckas lokalisera några av dem – guldmänniskor).
Och allt det nya kommer bli lättare att hantera, det kommer bli vardag.
Vår vev i detta är att vi ska skapa ett liv här. En dröm som gör att kan spendera tid åt att måla drömmar när verkligheten säger att vi ska gräva ner oss.
Så jag när dem. Drömmarna.

Det kan vara små fjösiga saker som gör mig glad. Som tanken på att få sätta ett frö i en kruka. Se om den överlever. Tillverka en egen mesklocka för att mata fåglarna, och planera var en ska hänga upp fågelholkar.
Och som jag sa till John nyss. Sen vill jag ha en fest.
Kunna fly undan allt ansvar för en stund och bara ha förbannat skoj. För det finaste med en sorg en är mitt uppe i, det är trots allt att alla känslor blir så satans glasklara. Även de fina.

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny