Värmlands-tropiker, växthus och längtan

Måndag morgon och första veckan på länge som inte är fullständigt kaos. Så skönt.
Det här med att gå igång, engagera sig och liksom inte KUNNA låta bli att peppa igång på nya projekt, det är lite av mitt DNA. Mitt gött. Tillika min värsta last. För vips, så sitter jag där och undrar vilken ordning jag ska göra allt.

Förra veckan var lite för fullmatad. Förutom att en arborist tog ner ett gäng träd på tomten (och sådant vill en ju föreviga), så behövde vi dra gran- och tallris för att underlätta det framtida sågandet. Samtidigt skulle jag ha en massa möten, spela in podd, vevade igång ideella projekt, delta i samverkansmöte med andra klimat- och miljöorganisationer, och sedan kunde jag så klart inte hålla mig borta från att besvara på kommentarer i olika forum angående flygplatsen i Karlstad.

Denna däremot. Aaaah. Ser fram emot att jobba i kapp, spela in podd, göra intervjuer till podden, plåta av vårt hem, berätta mer om byggprojektet och få lite perspektiv.
Sätta några frön, fira att mamma och pappa får sin andra dos vaccin (sedan väntar bara tio ynka dagar innan vi kan vara lite mer närvarande och njuta av allt som vi har framför oss.

Apropå det hittade jag en massa bilder från Värmland i sommarskrud.
Detta är vad som väntar.

Plocka hallon som mellis och ta upp rabarber för att ta ett surt bett.

Mamma och pappas trädgård, som är full av frukt, bär och blommor.
Och här bo vi ju nu. Inte i huset så klart, utan i garaget (eller verkstan) intill. Men detta kommer vara vår vardag. BÖL!

Värmlandstropikerna! Det är så fuktigt här på sommaren, till skillnad från Gotland.
Värmland är ju ett av de landskap som kommer bli blötare i och med klimatförändringarna, på gott och ont.

Ser fram emot att ta fram alla grejer från torpet. Ställa krukor på tomten, odla lite smått intill bygget och hjälpa mamma i trädgården. Min moster – hönsexperten –  frågade häromdagen om vi var intresserade av kycklingar till våren. Eh. Ja. Så i vår blir det hönshus-bygge. Förmodligen ett temporärt hem för höns, men ändå!

Längtar efter att plocka ut alla trädgårdsmöbler som stuvats in på sina håll.

Och nu ska ni få veta något fint.
Det här växthuset i plast står på vår tomt och huserar en gigantisk vinranka. Den står på den vackraste platsen, under en syrén. Planen är att montera ner växthuset, eftersom vi så småningom ska bygga ett stort växthus av gamla fönster som vi har samlat. Det här växthuset ska istället få flytta till barnens förskola, där barnen ska få odla loss. Så glad över det!

Loading Likes...

Att flytta med barn i en pandemi

Det har gått ett par veckor sedan vi flyttade, även om det varit en minst sagt snirklig väg fram till en vardag. Även om ingen önskat en pandemi, så har pandemin förenklat en flytt ut till landet. Helt klart.
Min och Johns jobbsituation har inte förändrats ett dugg eftersom vi båda jobbar hemifrån sedan våren 2020.
Men det är så klart en hel del som varit svårt. Vi har inte haft barnvakt sedan februari 2020, ingen möjlighet till avlastning när vi flyttat och att ta en extra tur till Stockholm för att säga adjö blev för övermäktigt. Vi har suttit ihop vi fyra. Nog för att det varit fint, men det har varit en utmaning. Vi har flyttat två gånger under ett år. Det börjar kännas i kroppen.
Jag är trött.

Det är så mycket jag skulle velat göra om med den här flytten, eller framför allt hade jag velat sudda ut pandemin. Så mycket enklare allt hade varit. Samtidigt har digitaliseringen som följt pandemin på många plan varit en förutsättning för flytten. Eller det har förenklat valet.

Innan jul sa barnen adjö till sina förskolor, men det blev inte riktigt som en önskat. De skulle gå sin sista dag en fredag, men lite snor letade sig fram på torsdagen så det blev liksom ingen sista dag. Snoret försvann lika snabbt som det kommit, men istället för en dag i förskolan där de i lugn takt fick säga adjö, så fick vi åka förbi på måndagen.  Vinka och säga hej då utomhus.
Ett av barnen kunde inte säga adjö till sin bästa kompis, eftersom hon inte var där. Och fan, vilken ångest jag har haft över det.
Anledningen till att vi flyttade innan jul var att vi ville landa med ett lov. Ha gott om tid att umgås och fixa i ordning vårt nya hem. Ta emot spis som skulle levereras och få livet att lira.
Att flytta i samband med ett lov var bra, och det var mysigt att se fram emot julafton och hitta nya och gamla ställen. Hade vi haft möjlighet så hade vi klippt alla band – packat, flyttat, städat – innan jul. Men det gick helt enkelt inte ihop.

Barnen började förskolan i januari, och det var en chock.
Det ska erkännas. Vi var beredda på en kalldusch, men hade nog inte riktigt räknat med digniteten så att säga. Det var 14 minusgrader, massor av snö och barnen skulle skolas in utomhus på grund av pandemin. Det var en utmaning. Förutom att de inte var vana vid kylan, de var inte särskilt vana vid … snö. Det har varit lite skralt på den fronten i Stockholm de senaste åren om en säger.

För att minska smittorisken var det en vuxen som fick vara med. Barnen klängde fast på mig och grät. När en försökte leka började den andra gråta, och jag ville klyva mig själv i två delar. Otillräckligheten.

Kontantan blev att de klamrade sig fast på mig. Och frös eftersom de inte var aktiva. Jag och John turades som att vara där, och vände ut och in på oss själva för att barnen skulle dels röra på sig för att inte frysa och känna sig trygga i den nya miljön.
Detta var ju precis efter nyår när en var livrädd för att helgernas eventuella samkväm skulle trippla spridningen.

Som tur är har vi en bra förskola, så efter att ha snackat igenom lite alternativ med pedagogerna så frågade vi barnen vad de helst ville: Vara inne utan oss, eller ute med oss. De valde bort oss. Det är ju ändå fint på något vis. Förskolan la lite extra inne-tid för alla barnen så att våra barn kunde hitta nya rutiner bland bekanta aktiviteter som att rita, pyssla, bygga och leka. Det gjorde susen.
De hittade kompisar ganska snabbt, och efter en vecka i nya förskolan kändes det riktigt bra (trots en jobbig snart).

När helgen kom tog vi elbilen till Stockholm för att packa ihop lägenheten. Det var inte optimalt att åka tillbaka helgen efter första förskoledagen, men vi hade möjlighet att samflytta den 1 februari så det var ju prima ur klimatsynpunkt. Alltså flyttfirman skulle flytta sträckan Karlstad-Stockholm, och vi hade möjlighet att ta med våra saker på vägen tillbaka.
Packningen drog ut på tiden. Hade det inte varit pandemi hade vi enkelt kunnat slänga oss på tåget och åkt fram och tillbaka ett par gånger, utan barn.
Vi bestämde oss för att åka hela gänget, för det kändes viktigt att barens skulle kunna få packa ihop sina saker. Titt som tätt styrde vi upp lekdejter i parken med viktiga kompisar (bland annat ena barnets bästis som hon inte kunnat säga hej då till!). En önskar så att en kunde göra saker by the book så att säga, men den här pandemin har verkligen satt käppar i hjulen för det.

Packandet tog ju en halv evighet eftersom vi inte hade tillgång till avlastning. Vi slet.
Flyttfirman kom och barnen fick hjälpa till att bära ut saker till flyttbilen.
De tyckte att det var ganska spännande, särskilt ena barnet som kavlade upp ärmarna och gjorde sig redo för att hugga i. Innan flytten var klar pep jag i väg med barnen för att få i dem middag och göra dem klara för läggdags. En fin tanke hade varit att dagen därpå åkta tillbaka till den tomma lägenheten och säga adjö.
Men det blev det inget med. Det var snöstorm på morgonkvisten och enligt SMHI skulle det bli K A O S i Stockholm. Jag har ganska stor respekt för trafik, bilåkande och snömodd sedan jag höll på att drämma in E20:s metallräcke i alldeles (a l l d e l e s) för hög fart i snökaos för en massa år sedan. Bilen (som inte kördes av mig) fick sladd och i sista sekund fick bilen fäste. Alltså centimeter från metallräcket.
Bra på ett sätt, för jag väljer alltid tåget om jag kan. Dåligt, för jag är ofta rädd när jag åker bil.

Så vi packade ihop bilen snabbt som tusan och att åka innan kaoset dragit igång. Och lyckades med konststycket att åka före en snöstorm. Det ni!

När vi kom hem till Värmland var ena barnet snuvigt och då väntades vabb i sju dagar.
Vår begynnande tanke var att åka till Stockholm i samband med flyttstädning och överlämning av nyckel, men eftersom vi var tvungna att vabba så pep John i väg med tåget över dagen för att möta flyttstädning i förra veckan. Och just nu sitter jag på tåget till Stockholm i full skyddsmundering för att lämna nycklar och skriva på de sista papperna.
I en enkel värld så hade en kunnat outsourca koll av flyttstäd och nycklar, men det var så mycket som gick fel när vi sålde torpet (då vi gjorde just så). Flyttstäd som inte städade (och försökte kräva oss på ytterligare pengar för att slutföra jobbet) och en sådan stor klump av oflyt och jobbigheter att jag inte ens orkat och velat skriva om skilsmässan från torpet här. Hela torp-historien slutade väldigt sorgligt. Det är lätt att saker ser enkla och fina ut på Instagram, men livet pågår där bakom. Just historien med torpet gick inte alls som vi hade hoppats.

2020 var ett omtumlande år. Det är så mycket jag hade velat göra annorlunda.
Mycket jag hade velat veta.

Jag har inte räckt till – det ska gudarna veta. Pandemin, en familjemedlem som tynar bort och saker som en inte råder över (typ snökaos) har inte gjort saken enklare.  Och i efterhand är det enkelt att vara efterklok.
Men.
Jag har så dåligt samvete för att den här flytten inte gått by the book för barnen. Jag försöker vara snäll mot mig själv pga försökt göra det bästa för alla (och det är många inblandade i soppan). Men fan alltså.

Ett av våra barn reagerar starkt på flytten just nu, så det är klart att en rannsakar vad en kunde göra bättre. Och det är så mycket som en önskar gått annorlunda till.

Just nu drömmer hon om att lära sig simma. Jag önskar så att jag kunde ge henne det.
Men pja, pandemi.

Tänker samtidigt på alla de människor som varje dag måste fly sina hem, hals över huvud. Där en måste lämna allt. Där internet-råd som att “säga adjö till sitt hem” eller “packa ner sina saker och möblera barnets nya rum på liknande sätt som det förra” är ett slag i ansiktet. Jag tänker på känslan av otillräcklighet. Den som jag känner, men som förmodligen kan multipliceras med siffror som knappt kan uttalas, för den som behöver lära sitt hem av andra orsaker.

Utifrån mit lillalilla perspektiv, där jag flyttat med två barn från Midsommarkransen till Värmland, kan jag säga så här:
Läs inte för mycket på internet hur en borde göra. Och gör inte som jag. Att flytta på våren eller hösten är nog göttigare än flytta i en köldknäpp.  Flytta i en pandemi? Pja, både det bästa och värsta jag gjort. Men det kommer vara värt det, det vet jag.
Just nu går det lite upp och ner. Ena dagen känns det prima och vissa dagar är det extremt kämpigt.
Men jag antar att balansen kommer att se annorlunda ut inom kort.

Och om någon har några ord på lut som typ låter så här “känner igen mig, och det blir bra” så går det alldeles prima att kommentera detta. Eller om ni har tips på härliga aktiviteter en kan göra tillsammans med sina barn som inte kräver overall (pga ena barnet vägrar som en del av sin reaktion mot flytten. Alltså inte vanligt-vägrar, utan vägrar på ett nytt sätt).

Loading Likes...

Börjar landa. Det här är mitt hem nu.

En vecka tog det att packa ihop livet i Midsommarkransen. Gamla minnen packades ner, möbler, kläder och prylar såldes via Instagram och pengarna skänktes till Naturskyddsföreningen och deras arbete för klimatet. Över 12 000 spänn blev det!

Att packa ihop ett liv är ju lite av ett maraton, att göra det med barn i hasorna (pga pandemi och ingen möjlighet till barnvakt), var lite av en extremsport. Att en person åkte för att packa skulle blivit för svårt, eftersom vi har ett gemensamt hem med gemensamma prylar där allt skulle fördelas i skänkas vidare, säljas, magasineras och tas med. Så vi åkte hela högen. Det var ändå fint att få packa med barnen, även om det ibland resulterade i att de packade upp ett par lådor som en precis optimerats som ett Tetris.

Hur det var att återvända till Midsommarkransen? Svårt!
Det gjorde ont. Så. Jädra ont.
Säga hej då till alla underbara, viktiga grannar och personer, de där som betyder så obeskrivligt mycket.
Och någonstans sörjde jag också det liv som vi tagit ett steg ifrån.
Sörjde så knepiga saker.
Saker som jag tidigare ville bort från.

Samtidigt som jag sörjde Midsommarkransen så var livrädd för att det skulle kännas fel att åka tillbaka till Värmland. Att sorgen skulle fortsätta. Tvivlet.
Men det gjorde den inte.
Att landa här kändes – trots panik, tvivel och sorg – helt rätt. Som att hjärtat hittade platsen igen.

Börjar landa. Det här är mitt hem nu.
Det är fruktansvärt fint när en zoomar in på detaljer, och fullkomligt tokstökigt och kaos om en riktar kameran åt ett annat håll.

Loading Likes...

Nya upptäckter på landet

Snön vräker ner här i Värmland och gångarna som vi skottat på gården för någon timme sedan är redan ett minne blott. Inte riktigt samma kaliber som i Västerbotten som fått en klass 3-varning så klart, men i mina Stockholms-mått-mätt: hur mycket snö som helst.

Varje dag är som att öppna en lucka i en adventskalender och en gör nya små upptäckter. Återupptäcker, förälskar sig och uppskattar små, små saker.
En ny vana som jag och John – avdelningen för hemmajobbare med stel nacke – är lunchjoxet. Vi går ut efter lunch, suger i oss frisk luft, fixar något, går en promenad, skottar snö, skakar av äppelträden så de inte ska knäckas eller som i dag: går en promenad genom skogen.

Jag kan skogen, men ser fram emot att upptäcka den med vuxna ögon. När jag var yngre sprang jag en hel del i skogen, på djurstigarna, samtidigt som jag sjöng. Jag var liksom lite rädd för att springa in i en björn eller ett rådjur, där jag älgade fram.

Nu har jag John som sällskap, och vi hinner avhandla ditten och datten när vi går på stigarna. I dag råkade vi skrämma iväg en uggla från ett träd med vårt babbel. Jädrar så stor den var!

Vi hasade ner för berg, upp för sluttningar och trampade ner i bäckar.
Och kom hem till kaffet lagom svettiga.

Ordet utegym har fått en helt ny (men ändå gammal) mening.

Loading Likes...

Landsbygds-Foodora

Vi bor ju 20 meter från mitt barndomshem, där min mamma och pappa fortfarande bor. I deras garagelänga, en en gammal verkstad. Den såg jag inte komma. Av så många anledningar.

Den främsta är att jag aldrig varit särskilt … familjig. Missförstå mig rätt, min familj är underbar. Men jag alltid riktat strålkastarljuset mot vänner och drivits av en längtan att skapa ett sammanhang som inte nödvändigtvis har släktband inblandat.

Men det fina är ju att en får ändra sig. Eller snarare lägga till.
Det finns något jädrigt göttigt i att kunna rå om de som rått om en. Skotta snö utanför deras veranda, ta in tidningen (barnen har gjort det till tradition innan förskolan) och handla mat till dem när en ändå packar sin egen kundkorg. Det går both ways ska sägas. Mamma tvättar vår tvätt, och så får vi tillbaka vikta barntröjor och manglade handdukar. Vi lånar friskt från deras jordkällare, men har också syltat upp hundra miljoner ton bär från en frysbox från Dackefejden (för att kunna göra oss av med frys-åbäket).

Och när vi hämtar tvätten så överräcker vi en korg med dagens middag med orden “här kommer landsbygds-Foodora”. De frågar varje gång vad det betyder, haha. Soppa med bröd, en form med lasagne eller grönsaker i ugn. Två portioner extra av det vi lagar och en ugn som värms upp istället två.
Och det viktigaste: hålla sig väl med landlorden, aka min mamma.

Loading Likes...

En omvälvande flytt

Det känns som ett privilegierat piss att snacka om att den här flytten har varit omvälvande och jobbig, med tanke på att många människor flyr sina hem och sin trygghet – hals över huvud – varje dag. Men, om jag får prata ur mitt lilla perspektiv för en stund så kommer det här.

Att flytta hem till Värmland har varit en pärs. Omvälvande på så många plan. Hela ens barndom har spelats upp i revy framför ögonen, en har dejavu:at sig genom trakten och minns exakt var en gjorde hyss, var en gråtit och var livet kändes ända in. Varma minnen som första förälskelsen har samsats med fragment av bråk, ångestklumpar, tomhet, ensamhet och relationstrassel. Överspelade för många herrans år sedan, men att en bär en ny generation med sig, med hopp om att inte återupprepa gammalt trassel, det är en viktig uppgift. Och stressande. För jag har helt plötsligt ett sorts facit att förhålla mig till. Misstag som inte ska återupprepas.
I Stockholm, där jag bodde förut, fanns inga tidigare spelade regler, där satte jag upp dem själv. Det var så enkelt.
Det där med historiens vinslag börjar få en innebörd, där en känsla av ansvar gör sig påmint.

På den här platsen har min släkt bott under lång tid. Här har relationer trasslats, släktfejder tagit snurr, missförstånd och svek sett dagens ljus. Jag är inte lagd åt det trassliga hållet – hej konflikträdd – men är expert på att känna stämningar. Kan nosa upp en på tre kilometers avstånd.
Här finns också så jädra fina minnen om trygghet, frihet, självständighet och om kärleken till årstider. Att få ha flera viktiga, vuxna människor nära sig och känna det fullkomligt naturliga i att ränna mellan husen och känna sig välkommen även om en står där i stövlarna i ottan. Den här platsen har präglat mig, och nu ser jag alla stansningar helt klart.
Det är en märklig känsla.
Framför allt är det många känslor.
Som att komma hem rent känslomässigt, men att hemmet genomgått en totalrenovering, så en känner både igen sig och inte alls.

En helt ny värld öppnar upp sig. Långt ifrån den värld jag känner till från vuxen ålder (jag var trots allt bara 16 år när jag flyttade hemifrån), en värld som tidigare var förlagd till Ringdansvägen i Midsommarkransen. Här är livet både lättare och svårare. Framför allt annorlunda. Förutom att jag sett fler rullatorer på en månad än vad jag sett på tio år i Stockholm (var är alla åldringar i Stockholm?), så är det nervöst att flytta till en plats där en inte känner så många (förutom vännerna inne i Karlstad då). En vet inte hur ens anlete tas emot i byn. Hade en varit en person med tjock hud hade en vänt på frågan och spegeln, inte brytt sig. Men jag bryr mig. Jag vill vara önskad. Inte bullra in.
I en stor stad har jag aldrig någonsin tänkt den tanken.

Här är allt annorlunda. Vissa dagar drar jag in den friska luften i lungorna och känner lugnet, står på ängen med stjärnorna ovanför och blir upprymd. Spänd av förväntan på allt det nya. Andra dagar gråter jag. Av saknad efter vänner som bor runt knuten, som fattar mig, som delar samma uppfattningar om världen. De där relationerna som grundar sig tryggt i grundläggande värderingar att en har tid att skratta tills en kissar på sig. Och de finns ju här i trakten, de där oupptäckta relationerna, men jag ska bara hitta dem först.  I nästa sekund träffar en den 70-åriga, megatrevliga grannen som känns utmärkt kompismaterial, en känsla som är ny för mig. Och samtidigt gammal. Att vänskap inte har någon ålder, eller åldersskillnad.
Som barn hängde jag helst hos min moster Katarina några hus bort, eller i stora gäng med ålderspann upp emot nio år.

Men det är en saknad. Så här innan livet och relationerna har öppnat upp sig. Innan vardagen vevat igång, barnen hittat kompisar, trygghet och rutiner. Innan jag slutat oroa mig för om de kommer hitta kompisar, trygghet och rutiner (ja, jag är femtiotvå resor mer nervös än kidsen).
En saknad efter det lättare livet, vanor och förutsägbarhet. Medvetenhet om att det här livet inte kommer bli enklare. Det kanske kommer innehålla mer blommor, fler odlingar, ett vackert fönster och en fyndad dörr. Men det här livet kommer garanterat inte vara enkelt.

Vissa dagar undrar jag över om det här valet var rätt. I nästa sekund vet jag att det är rätt. För jag kommer inte att ångra mig. Valet att ta vara på tiden med en familjemedlem är inte ett val jag tror att jag kommer att ångra, särskilt inte med tanke på att den går i samklang med en längtan efter landet. Men jag slitits mellan känslor som otillräcklighet, skam och ansvar. Och ibland bitterhet. Jag som alltid varit en obotlig optimist. Sällan bitter.
Men när orken inte finns, en inte räcker till, en önskar att en kunde klona sig tusen gånger om och en blir så arg för att livet sakta tar den person som alltid varit så stark, som burit mig på sina axlar, då är det svårt att hålla känslorna borta.

Jag vet någonstans att jag kommer bli sjuhelvetes jädra stark av detta, men att vissa dagar vakna upp och känna att en inte orkar “ta vara på tiden”, det är en känsla endast fylld av skam. Att veta att en behövs, att en kan göra skillnad, men att orken inte finns där i den utsträckning som hade varit på sin plats. Att ständigt känna att en kan göra mer. Borde göra mer.
Att behöva välja mellan att spendera tid med sina barn eller att spendera den med en familjemedlem som behöver en, det sliter en itu. Att hålla skenet uppe, vara stark, stabil (trots att hjärtat krackelerar), för det ger lugn åt någon annan, det är som att springa ett maraton.
Att se en familjemedlem bli sämre, det är dränerande. Att veta att det kommer bli värre, det ger en expressbiljett till mörker utan hopp. Att ständigt vara utan hopp det är stressande när en försöker vara någons partner.
Så jag gråter en del.
Ganska mycket. Och det ger också en enorm ångest som är svår att stoppa.
För jag har tagit med mina barn hit. Jag vill att de ska se en lycklig mamma. Ett tvärsäkert beslut. Ett bra, riktigt beslut.
Jag vet att det här livet passar dem, att det kommer bli bra, att denna plats är rätt.
Men jag vill att detta ska vara en lycklig plats för dem nu, inte en plats där de ser sin mamma gråta hela tiden.
Jag tycker att det är viktigt att de ser mig gråta, att jag kan sätta ord på viktiga känslor som sorg. Men vill inte fastna där. Så det har blivit en del gråt vid bäcken om en säger, den där bäcken där jag och min syster byggde en koja som vi tyckte blev så fin att vi satte upp en skylt vid vägen där det stod “bed and breakfast” på. Att i sitt inre spela upp alla de som stannade till och hittade en koja med tak av gräs och ett bord av sten, det förgyller.

Det är en ny värld. Det har varit omvälvande veckor, och just denna vecka har varit en pärs. En pärs som jag egentligen skulle må bra av att skriva om här, men det är inte min story to tell. För så är det väl med anhörigsjukdomar, den drabbar många, men vem har rätten till orden?

Det här kommer bli en vacker, fin värld. Lärorik, tung, fasansfullt härlig och lätt att andas. Full av varma människor med tok innanför västen (jag har redan lyckas lokalisera några av dem – guldmänniskor).
Och allt det nya kommer bli lättare att hantera, det kommer bli vardag.
Vår vev i detta är att vi ska skapa ett liv här. En dröm som gör att kan spendera tid åt att måla drömmar när verkligheten säger att vi ska gräva ner oss.
Så jag när dem. Drömmarna.

Det kan vara små fjösiga saker som gör mig glad. Som tanken på att få sätta ett frö i en kruka. Se om den överlever. Tillverka en egen mesklocka för att mata fåglarna, och planera var en ska hänga upp fågelholkar.
Och som jag sa till John nyss. Sen vill jag ha en fest.
Kunna fly undan allt ansvar för en stund och bara ha förbannat skoj. För det finaste med en sorg en är mitt uppe i, det är trots allt att alla känslor blir så satans glasklara. Även de fina.

Loading Likes...

Var vi bor just nu!

Rensade datorn och hittade en drös med gamla bilder på huset där vi bor just nu. Jag tror att jag tog de flesta av bilderna 2018 när vi var på besök.
Dörren som är öppen leder in till gästrummet, och fönstret till vänster är verkstaden där vi har fått kök.

Föga visste vi då – när barnen hade ateljé under äppelträden utanför – att detta skulle bli vårt hem.

Men något väcktes där. En längtan efter det här.
Då pyrde en längtan efter en gammal skola, och jag hade inte en tanke på att det låg en tomt med en liten sommarstuga ett stenkast härifrån.
Fint ändå hur livet kan ta krökar som en aldrig anat. Fint, läskigt, spännande och alla känslor däremellan.

Loading Likes...

Julklappar!

Under vår julgran i år låg två stora julklappar, tillsammans med en rad andra mindre varianter. Barnen öppnade klapp efter klapp, men de där två stora blev kvar till sist.
De stod där genom lunch, glögg och eldmys och till slut sa John att de två sista klapparna ju var till mig.

Hade ju inte tänkt en enda tanke om julklappar till mig själv, så blev total-paff. I mörkret på julaftons kväll öppnade jag paketen och i det första fanns det här fönstret.
Ett trasigt fönster. Mmmmhuum?
Visserligen i en underbar engelsk röd nyans (måste vi eventuellt ha det på våra fönster på nya huset?), men ändock ett trasigt fönster. Längst ner i paketet låg en lapp där det stod att “kurs i fönsterrenovering”. Alltså, DRÖM!
Så nu är tanken, eller snarare förhoppningen kanske, att kunna gå en kurs i fönsterrenovering i februari. John hoppas också kunna gå, men det beror helt på om vi kan ha möjlighet till barnvakt. Sånt är ju lite av en lyx i pandemitider (har inte haft barnvakt sedan i februari). Löser vi inte barnvakt så går i alla fall jag.

I det andra paketet? Ja, där låg vår gamla vattenkanna som jag köpte på loppis för en herrans massa år sedan tillsammans med ytterligare en lapp. På den stod det “kurs i ekologisk odling”. Jojo!

2021 kanske blir året då jag lär mig en massa bra, vettiga saker?

Loading Likes...

Stök-kök, skattjakt och första dagarna i Värmland

Hej på er!
Här kommer en halvsuddig stökbild från Värmland och vårt rosa kök. Här står kokplatta, hundratusen kilo disk och lite kvarlämnad mat. En bit vardag.
Vi börjar komma i ordning här i vårt lilla hem, och det känns väldigt overkligt. Skitmysigt, underbart med trädgården utanför och så fint att kunna hjälpa min mamma och pappa. Samtidigt mycket saknad efter livet som var. Det går upp-och-ner och det är många känslor som ska få plats i 173 centimeter Sundh. Ibland är jag lycklig, ibland skaver kroppen och jag är lättirriterad. Nästa sekund total-trött, för att i nästa stund ta en sväng om med ett barn i köket.

Just nu ligger fokus på att packa upp grejer från torpet, spela “Finns i sjön” och måla små konstverk tillsammans med barnen som vi lämnar på mormor och morfars veranda.

Tadaaa! Städat!
Så tillfredsställande att få i ordning när huvudet är fullt av tankar och oro för allt det nya.

Förutom projekt hem så ränner vi runt. Älskar rännet i skogen och att det är så tyst att mina ungar kan ropa från långt borta och jag hör exakt var hon är.

Ganska ofta händer något spännande och då måste ett av barnen kuta hem till mormor och morfar, berätta och sedan kuta tillbaka till skogen.

Det finaste! Våra grannars barn hade lagt en skattkarta i barnens koja, och kartan ledde fram hit där barnen hittade en liten kista full med pärlor.

 

Imorse ritade vi en ny skattkarta och en rebus, gömde alla ledtrådar och gick över till grannen när de inte var hemma …

Och lämnade skattkarta på deras trappa.
Detta blir en spännande följetong …

Loading Likes...

Sakta men säkert

Sakta men säkert börjar vårt boende ta form. Tavlor spikas opp, kläder viks in i byråer och bestick och pryttlar som tidigare bott på torpet packas upp i lådorna.
Det är helt sjukt hur snabbt detta boende känns ombonat. Kanske är det för att det är så litet.
För stort är det då inte, men mysigt som tusan.

Det runda bordet som stod på torpet står nu i vårt rosa kök. Har fått låna en skomakarlampa av mamma och så har jag snott en karaff från hennes gömmor.

Sängar möblera om, kuddar och täcken byter rum och snart, snart har vi nog fått styr på allt.

Jag ska visa mer snart, men just nu går nästan all tid åt till att packa upp och hänga med de här små. Vara närvarande, leka, dansa, stoja, spela fotboll, gå i skogen och visa att den här flytten är bra.
Det är fortfarande lite skakigt känslomässigt, men dagens ute-tur och solglimt gjorde susen.
Och de här barnen alltså. Älskade, älskade ungar som är myset själva.

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny