Nu säger vi upp oss!
Undebara Clara säger upp sig som kvinnlig förebild. Och Clara, vet du vad? Jag står bakom dig till 100% och passar på att göra detsamma.
Nu är det dags att ta fram peppet hörrni. För det behövs. Jag älskar att ni säger vad ni tycker – det är då magi skapas. Men lika öppen som jag är mot er och era åsikter, önskar jag att ni är mot mig och mina.
För jag vill vara människa. Jag vill vara jag. Inte en person som formats av 100 kommentarer och mejl om hur jag borde och inte borde vara. Tycka och inte tycka. Se ut eller inte se ut.
För lite så är det ju. Jag läser varendaste kommentar och mejl som jag får, tar in och begrundar. Jag är ingen stor databas som sollar mellan nedvärderande ettor och peppande nollor. Jag är en människa, med prickig hud, dåliga dagar, fullt fungerande tårkanaler och ett reagerande hjärta. Någons dotter, partner och vän, som efter en kommentarskoll lägger huvudet i händerna och gråter inför dem.
Jag känner att huden blir tunnare och tunnare för varje tillrättavisning jag får. Hjärtat skaver och jag vet inte längre vem jag är. Jag är under lupp. Hela tiden. Måste vara perfekt. Får inte göra fel. Det blir inte särskilt många härliga, avslappnade inlägg med den utgångspunkten.
Till slut frågar en sig om det är värt det.
Värt att få veta att en är ful och ser sliten ut när håret är på ända och en inte vill vara perfekt. Och alldeles för perfekt om en råkade ta åt sig av den första kommentaren och kammat till sig. Värt att få veta att ens mage ser konstig ut i ett par shorts, när det faktiskt bara handlar om att en inte ser ut som en retuscherad, hungrig reklammodell. Inte ha räknat in alla tusen infallsvinklar i ett politiskt inlägg, utan bara min egen. Få elaka kommentarer om att jag eldar på bilden av den passiva kvinnan, när jag precis släppt två böcker, bloggat om fem nya jobb, startat två företag, kickat igång tre välgörenhetsevent och dessutom bloggat om det. Inte undrar på att kvinnor går under av alldeles för höga krav. Få skit när jag berättar att jag äter vegetariskt till 99 % – med kommentaren att en är en dålig miljökämpe som tillåter mig käka kött över huvudet taget.
Är det då värt att dela en bit av sitt liv?
Jag får ständigt kommentarer om att jag borde bli hårdare. Inte ta åt mig.
Men vet ni vad?
Jag vill ju vara jag. Inte någon annan. En kännande, reflekterande, ödmjuk, begrundande och känslomässig person. En ganska bra kompott av egenskaper tycker jag. Inte en hård person som tränat på att inte lyssna på vad folk säger. För jag lyssnar intresserat till allt vi säger och skriver. Det är det som gör mig till medmänniska.
Och framför allt. Jag vill tillåtas att vara en människa.
Säg vad du tycker, men var inte elak när jag inte råkar tycka/se ut/vara precis exakt som du vill att jag ska vara. Sätt inte krav på mig som du själv inte skulle kunna leva upp till.
Och tack till alla er som ger mig pepp, inte förväntar sig att jag ska vara perfekt, lägger vikt vid det viktiga (och inte (efter att ha noggrant synat en bild in i varje pixel) letat efter fel) och för fram era åsikter på ett konstruktivt och bra sätt. I freaking love you!
Jag är jag, jag är subjektiv, och jag är inte perfekt.
Läs även:
Emily Dahl: Aktivt subjekt, singluaris.
Sandra Beijer: jag vägrar.
Underbaraclara: Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild.
Loading Likes...