Aktiebolaget Gråt och Gräv.

Tisdag och knögglig vecka framför mig. Kort förvisso, men den kommer bli – excuse my värmländska – ett dret.

Stunden har kommit då min sjuka förälder inte längre kan bo hemma. Det gör så sablats ont att alla mina sjuttio påhittade ord inte räcker till.
Den här veckan har jag tagit lite halvledigt måndag-tisdag-onsdag för att fixa i ordning rummet som ska bli ett hem i livets slutskede. Ett inredningsreportage en sällan ser i Elle decoration om en säger.

Det påminner på något vis om ett sorgesamt boande. Det där en gör innan en får bebis, och vill göra världen mjuk, varm och omhuldande. Det letas i gömmorna, på vind och i uthus. Det samlas grejer. Kristallglas ska det vara. En lampa där i hörnet för att ge rummet värme. Och tavlorna ska ge hopp, trots att hoppet för länge sedan lämnat oss.

Varje dag är en sorg, men varje dag är också en liten bit ur just den sorgen. Och på väg in i en annan sorg, som sedan ska övervinnas. Det är mycket som ska processas. Sörjas. Många minnen som aldrig blir.

Mitt i alla detta så finns det ändå så mycket fint. Vissa dagar känns sorgen förlösande. Att få gråta ut allt som inte blev. Små karaktäristiska drag som jag aldrig mer kommer att få se. Träsko-ljudet mot gruset, stegen i trappan, nynnandet, luret i ögonen, de små knäppningarna med fingrarna som en truddelutt. Och samtidigt kikar små glimtar av det som en gång var fram då och då. Men de blir allt färre. Kroppen ger upp.

Och här har ett storkrig har brutit ut. Allt rationellt har muckat gräl med potpurriet av känslor. Kärlek, skam, otillräcklighet, sorg, bitterhet, ilska, trötthet.

Jag tömmer tår-förvaringen.
Och gräver i trädgården. John kallar mig för Aktiebolaget Gråt och Gräv – djupa hål och bevattning i ett. Han håller om mig, får mig och skratta och tar hand om situationen när jag inte pallar.

Andra dagar känner jag mig nästan som vanligt.
Och jag uppskattar att få lämna gropen, och få vara … jag.  Ösa ut idéer, dra igång kampanjer, Plan B-fniss-podda med Maria, hoppa studsmatta med glada barn och borra in nosen i nacken på barnen när de vill “gosa med mamma”. Eller som när mina kompisar Lisa och Per kikade förbi. Och jag fick götta mig i känslan av att jag var inte bara en grop av sorg, jag var … jag. Jag fick minnas mig.
Som jag njöt att sitta i mitten av ett vanligt babbel. Om ditten och datten. Och allt annat än gropen av sorg. Den är ju så närvarande hela tiden, så den vill jag helst inte prata om.

Nu väntar några tunga dagar.
Där ska jag framför allt vara till för mina föräldrar, och för mina barn som kommer att sakna att springa in till mormor och morfar, med teckningar, små presenter, morgontidning, kramar och omtanke. Snart är det bara en av dem kvar. Hur förklarar en det?

Loading Likes...

Vit och privilegierad.

 

Jag är vit.
Jag är enormt privilegierad.
Jag kan röra mig fritt.
Jag är trygg i mitt hem.
Jag känner mig hyfsat säker på att få hjälp om jag utsatts för orättvisor.
Eller är med om en olycka.
Eller om jag råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.
Jag känner mig lyssnad på.
Förstådd.
Jag kan nonchalant bära allsköns ting i min hand utan att det ska misstänkas vara ett vapen.
Jag kan uttrycka mina åsikter fritt.
Och jag har makt.

Jag skulle också kunna göra den här listan enormt lång. Men vet också att jag INTE vet alla privilegier jag sitter på.

När jag var liten satte sig en mening i mig. ”Det är inte bara förtryckaren/mobbaren som gör skada på sitt offer. Alla de som står runt omkring och inget gör, som aldrig säger något, som låter det fortgå, har också ett ansvar. Är skyldiga. ”

Trots att jag VET detta så har jag varit en av de tysta alldeles för länge.
Och det skäms jag för.
Och ja, jag är svinrädd att skriva fel, göra fel, säga fel, låtsas ha något tolkningsföreträde eller låtsas förstå. Men kanske får en bara svälja och säga: jag kommer aldrig att förstå fullt ut. Men jag känner att det här är helt åt helvete fel. Att vissa har fördelar. Andra inte. På grund av färgen på huden. Kanske ska jag svälja det. Och liksom ställa mig bredvid och ta armkrok. Inte gå och gömma mig bakom husknuten i rädsla att göra fel.
”They don’t shoot white woman like me”.

#blacklivesmatter #whiteprivilege

Text och bild hämtad från Instagram. 

Loading Likes...

God morgon, Stefan Löfven

God morgon, Stefan Löfven.
87 influencers kräver nu att du tar ansvar för klimatet. 
Vi behöver inte en liten gullig nudging i hållbar riktning, vi behöver en statlig hockeytackling. Vi behöver hjälp. Att rädda klimatet kan inte vara upp till varje människas goda vilja. Det måste vara lätt att göra rätt och svårt att göra fel.

Jag och Maria Soxbo har rattat ihop en debattartikel adresserad vår nya statsminister Stefan Löfven. Vi skrev den i augusti, med pressen att vi skulle ha en statsminister om ett par veckor. Så fel vi hade. Men nu så.
Och vi har fått medhåll från 87 influensers.
Debattartikeln finnas att läsa på här på Expressen (med en aning missvisande rubrik förvisso, men jaja).
Är du influencer och vill skriva under? Dela gärna debattartikeln, säg att du står bakom, tagga #influencersforfuture.

87 influencers som tillsammans når minst 2,1 miljoner människor varje vecka:

Emma Sundh, grundare av Klimatklubben

Maria Soxbo, Husligheter och grundare av Klimatklubben

Johanna Nilsson, Slowfashion och grundare av Klimatklubben

Clara Lidström, Underbara Clara

Eva Röse

Isabelle McAllister

Sandra Beijer

Elsa Billgren

Malin Wollin

Nina Rung

Gustav Johansson, Jävligt gott

Emma Elwin, Make it last

Lisa Corneliusson, Make it last

Stefan Nilsson, Trendstefan

Emily Slotte, Emsloo

Flora Wiström

Anna Kubel

Jasmina Bylund

Sofia Vusir Jansson, Mokkasin

Nathalie Myrberg, Babes in Boyland

Mimmi Staaf

Therese Zätterqvist

Towe Rønne, Towerp

Petra Gardefjord, Minimockspetra

Lotta Lundberg, Drömma

Malin Poppy Darcy Mörner, Poppyloveyou

Sofia Wood

Hanna Wendelbo

Linda Hörnfeldt, Lalinda

Mari Strenghielm, Strenghielm

Sania Claus Demina

Nina Campioni

Helena Lyth

Monica Karlstein, Hemmafixbloggen

Elin Häggberg, Teknifik

Therese Krupa Syllner, Hormoner & Hemorrojder

Vanja Wikström

Elin Wallin, Studioelwa

Lina Östling

Erika Kvarnlöf, Hemmahoskikan

Anna María Larsson, Dnilva

Annie Månsson, Vegokäk

Annica Ullbors, Alittlebitgreener

Ellinor Sirén, Ekotipset

Ida Karltorp, Avfallsfri

Liselotte Lundström, Fair living

Denice Fallsdalen, Plånbokssmart

Lizette Svensson, Dearlizette

Sandra Callermo, Sandras matkrypin

Tina Mejri, Grönt varje dag

Linnea Edmark, Lanclin

Sara Glavin

Mats Goldberg

Malin Sigefjord, Lite längre

Annelie Andersson, Blomster& Bakverk

Rania Rönntoft, Northbound Journeys

Anna Grundberg

Emma Johansson, Whatdecoratesmyday

Jennie Himmerman, Ekoliv

Tess Waltenburg

Catarina Skoglund, Annacate

Anna Ileby

Madeleine Petersson, Bonjourvintage

Therese Wikman, Plåthuset

Linda Hansson, Volang

Agnes Cecilia Gällhagen, Cashew Kitchen

Elin Kero, Nevnarien

Anna Rydne, Annas kemtvätt

Maud Enerman, Retrash by Maud

Monika af Ekenstam, Det hållbara livet

Martin Wendelbo-Hansson

Carin H Brander

Annika Andebark, Andebark

Maria Börgeson, Bli klimatsmart

Karin Schaefer, Pysselbolaget

Malin Mighetto, Mrs Mighetto

Anna Sylvan, Mrs Mighetto

Charlotta Lingwall, Think Organic

Marie Wigunsjö

Sara Hagström, Creadomi

Anneli Holm, Bulletjournal på svenska

Johanna Stål, Staljohanna

Emilia Arvidsson, En Emilia

Amanda Borneke, Hållbarprofil

Linda Lii Lundberg, Medveten inredning

Angelica Lagergren

Maja Impola, Majawarodell

Loading Likes...

5 viktiga saker just nu

Katarina Wennstams sommarprat
Engagerade, vältaliga och vettiga Katarina Wennstams sommarprat i P1 – om #meetoo, samhällets syn på kvinnor och de strukturer vi lever i – är obligatirosk lyssning! Har ni lyssnat på många sommarprat i år? Vilka är era bästa tips?

Regn, kom regn
Skogsbränderna har börjat gnutta i gång, jordbruk är i kris eftersom fodret tagit slut (i brist på bete), bönder måste nödslakta djur eftersom maten inte räcker till och det kommer förmodligen bli brist på mjölkprodukter. Vi är så vana att regnet kommer som beställt. I alla fall någon gång. Men nu gör det inte det. Regnet kommer inte. Utomhus ser det ut som oktober. Träden är gula och gräsmattan (eller ja, det som är kvar av den) är täckt av löv. Jag hoppas så att detta är en väckarklocka för oss människor. Det här är inte normalt. Ja, det kan vara ett undantag, visst, det är den skönaste förklaringen. Men det är ju just detta som forskare har varnat för länge: nyckfullare klimat och mer ojämnt fördelat väder. Vi har ett valt. Lägga oss ner och hålla tummarna för att det är ett undantag, eller se allvaret. Förstå att vi har makten att förändra detta genom att se över vårt levnadsmönster, sänka våra koldioxidutsläpp och rösta med miljön i åtanke i höstens val. Jag tycker vi tar den chansen, vad tycker ni?

SD – Sveriges mest kvinnofientliga parti?
Vi är ett av världens mest jämställda land. Tack vare att kvinnor innan mig och dig (eller din syster/mamma/fru/kompis) har kämpat för våra rättigheter. Men det finns krafter som vill sopa undan allt detta och backa bandet ett par decennier. Jag pratar om SD. De har fört en politik som handlar om att utmana etablissemanget och röra om i grytan. Men vad står de för egentligen?
Förutom att de vill uppmuntra de olika könens specifika egenskaper, ta bort pappamånaderna i föräldraförsäkringen (snark) och avskaffa genuspedagogiken i skolan så vill de inskränka på aborträtten. Sänka den från vecka 18 till vecka 12. Oplanerade och oönskade graviditeter som upptäckts för sent ska ändå resultera i att barn kommer till världen. I samma veva viftar SD i sitt partiprogram om att “alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv”. I min lilla låda går det inte riktigt i hop. De vill avskaffa pappamånaderna, men de vill ju att barn ska ha rätt till både en mamma och en pappa!?  Jag tycker alla barns rätt är att ha en bra uppväxt. Om den uppväxten är med en ensamstående mamma eller pappa, en mamma och en pappa, en mamma och en mamma, en pappa och en pappa spelar inte så stor roll, huvudsaken är att barnet får kärlek och trygghet. En oönskad, oplanerad graviditet som inte får avslutas känns inte riktigt som grundbulten i den här mysiga kärnfamiljen som SD talar om. För att inte tala om att kvinnan ska investera i graviditeten med sin kropp, vilket långt ifrån är smärtfritt. Men låt gärna SD få bestämma det, gör det, helt rimligt. Inte. Ett barn är ju inte bara en människa till här i världen. Det barnet ska älskas, tas om hand och skyddas, och att ha barn är en utmaning många gånger. Inte minst för kvinnor som ofta får dra det tyngsta lasset, rent praktiskt, men också tar ut den största delen av föräldraledigheten vilket gör att de släpar efter rent ekonomiskt. Pensionen blir lidande och många kvinnor har efter några år av barnafödande inte råd att lämna sin partner. Förstå: inte råd. Efter år av eftersläpande lönehöjningar och avsaknaden av pension. Vore det inte bättre om vi började se på varandra som människor, istället för kön, lära av varandras styrkor, dela lika när det kommer till föräldraförsäkringen (och lön!), ge människor chansen att ge sina barn bästa möjliga uppväxt och även kunna ångra sig om det inte känns rätt i magen? Rösta med hjärnan i höst, och för en kvinnofrämjande politik!

Nazisterna i Almedalen
Medan vi kuskade Skåne runt fylldes det vackra Visby av hat. NMR var inte många till antalet, ändå gick folk rädda i gränderna. NMR filmade, hotade och misshandlade. RFSL ungdom vågade inte sätta sig på båten över, eftersom NMR hade fått tillstånd att demonstrera intill deras bokade plats. Det viftas om demokrati-argumnetet, att alla ska ha rätt att utrycka sin åsikt. Jo, det är klart att en ska få det – men i inte på bekostnad av detta. Och inte på bekostnad av att någon annan inte vågar uttrycka sin.

Cissi Wallin och Instagram-kraften
Har ni sett det här? I förra veckan lade Cissi Wallin ut detta på Instagram:

Ellen som blivit våldtagen, anmälde, varnade andra för sin förövare och nu skulle betala sin våldtäktsman en stor summa pengar efter att hon blivit fälld för förtal. Ellen hade inga ekonomiska medel, så Ellens mamma skulle behöva ta lån för att betala hennes dotters våldtäktsman. Jag börjar gråta bara jag tänker på detta.
Cissi startade en insamling på Instagram och tiillsammans kunde alla följare skrapa ihop pengarna. Kraften i Instagram alltså!

Loading Likes...

Dagens gråt, syskon och en fin grej

 

Det här är det finaste jag vet. Att titta på de där små, veta att de har varandra (när jag inte längre finns här) och känna hur det hugger tag i hjärtat när jag ser att det flödar så mycket kärlek mellan dem (i pauserna mellan bråk och kaos). Att de efter en timme ifrån varandra kan sakna så häftigt att det sipprar fram tårar ur de där färska ögonen.
Det är ju en ynnest att ha syskon, att ha någon som kan förstå och har liknande erfarenheter. Någon att älska och älskas av.
Och nu kommer gråten. Varje dag skiljs barn från sina syskon under flykt, väpnade konflikter och naturkatastrofer.

Det är internationella syskondagen i dag och det vill jag uppmärksamma genom att tipsa om kampanjen #syskonförsyskon som startats av några studenter på Handelshögskolan i syfte att samla in pengar till Röda korsets arbete med att återförena familjer.
In och kika, skänk en slant om du vill, hjälp syskon att återförenas och glöm inte att berätta för ditt syskon varför du uppskattar hen.

Jag har två personer som jag kallar syskon. Min syster Ellen som kan få mig att kluckskratta tills jag kissar på mig och min tremänning Cathrine som var och är som en extra storasyster för mig. Tack för att ni finns och gör mig stark och trygg <3 Så glad att jag alltid fått ha er vid min sida.

Loading Likes...

Ett brev till mina döttrar

Hej 8 mars, internationella kvinnodagen och mitt livs viktigaste, feministiska uppdrag!
Förra året vid den här tiden stod jag i full feminist-mundering och samlade in pengar till utsatta kvinnor. Den kampen behövs fortfarande, och alltid (tyvärr).
Men i dag tänkte jag prata om en annan feministisk kamp. Som utspelar sig här, i mina barns rum. Mitt livs viktigaste, feministiska uppdrag.

Majken och Bodil, det här är ett brev till er.

För er vill jag vara stark. Svag, ledsen, glad och ha ett jävla anamma i sig som kan lyfta ett tjog MDF-skivor med ren och skär vilja. För er vill jag visa hela mitt register och få er att känna att allt det är okej. Till och med nödvändigt för att inte gå sönder.

För er vill jag snickra, ratta cirkelsåga, byta olja på bilen och lära mig svetsa. Visa att alla spelplaner är våra.

För er vill jag våga testa en massa läskiga grejer som jag inte kan. Inte för att jag nödvändigtvis är så himla råtaggad på just det, utan för att visa att det är okej att vara nybörjare och skitdålig.  Och att det kan vara roligt ändå (megasuperduper-svårt pga  prestationsbaserade självkänsla (som jag ej vill föra vidare)).

För er vill jag springa jädrigt fort, spela fotboll (fast jag egentligen inte vet reglerna) och slå förbannat långt i brännboll med det runda racket. Precis som jag och min kompis Anna gjorde när vi var små. Alla i utelaget backade och sedan smällde vi till av bara fan. POFF! Och slår ni inte jädrigt långt med det runda brännbollsracketet, så gör det inget. Men låt fasen ingen i utelaget viska något om att det är nog bäst att gå lite närmare eftersom det är en tjej som slår.

För er vill jag lära mig att säga “strunt i det”, istället för att gräva ner mig när något blivit fel, någon varit taskig eller jag totalt misslyckats. Jag är sämst på det nu, men det behöver ni inte veta.

För er vill jag dallra med rumpan, dansa Riverdance och lyfta er samtidigt (ett tag till) för att kroppen är fantastisk, härlig och rolig i första hand. Vacker i sjuttiotredje hand.

För er vill jag visa att föräldrar kan vara jämställda och dela på allt från städning (nåja), matlagning, planering, projekt, vabb till föräldraledighet.

För er vill jag visa att kvinnor är lika mycket värda, även om samhället sjunger om motsatsen. Ni är min motor.

För er vill jag lära mig sätta gränser, säga nej och våga vara obekväm, gå emot mitt ta-ansvar-för-allas-välbefinnande-DNA. Stå upp för mig själv och för er, skapa förändring och göra välden bättre.

För er vill jag se mig själv som rungande festival. Alla som inte vill vara med – their loss.

För er vill jag visa att prinsessor mest av allt är starka Pippi Långstrump-superhjältar, vad än alla väna, storögda barnprogram säger.

För er vill jag visa att omhändertagande lekar och rollekar är de bästa lekarna (trots att de i mångt och mycket nedvärderas som tjejlekar), för visst vill vi ha en värld där vi fått träna på att just möta andra, försöka förstå oss på våra medmänniskor och prata om känslor.

För er vill jag visa att det är okej att babbla, ta plats och vara en värmländsk hörnsoffa bland en hel möbelserie av eleganta chiffonjéer.

För er vill jag visa att färg är ett fritt val. Inte i första hand vackert eller könsbestämt, utan som kola-toppingen på en glass. Bara jädrigt göttig helt enkelt.

För er vill jag träna på att benämna er som barn i första hand, inte tjejen, gumma eller flickan. Det är inget fel med kvinnor (tvärtom, vi är bäst), men det ligger så mycket förutfattade meningar och förväntningar i begreppen att ni gott bara kan få känna er som barn (så länge det bara går). Eller katt, hund, kanin eller ninja. Ni väljer.
Men kanske att jag hittar på att ni heter Michael och Bo ibland, om någon okänd frågar vad ni heter.

För er vill jag visa att en mamma kanske kan vara ganska lat också. Och liksom aldrig tvätta och dammsuga, men det kompenserar vi ju upp så bra genom att vara den där festivalgungande hörnsoffan, right? Och ibland bjuda på ett PMS-intrig. Livet med oss kvinnor är aldrig tråkigt.

För er vill jag visa att det är helt okej att matcha en basker med franstofflor och brosch med ulltröja. De som påstår något annat har för mycket tid över.

För er vill jag också visa att det är okej att misslyckas med allt det där som jag vill göra för er, för jag är ju trots allt bara människa. Och egentligen tycker jag att det är männen som borde ändra på sig och inte vi <3

För er vill jag berätta att jag älskar er högre än himlen. Aldrig trots eller på grund av någonting, utan jag kommer alltid älska er. Punkt.

Basker från Vintagefabriken, rosa sidenskjorta från Myrorna, stickad tröja från Myrorna, pennkjol från Asos.com, strumpbyxor från Lindex och tofflor från Béton studios.

Loading Likes...

Stora, ärliga kroppsinlägget

Hej vänner.
Nu kommer ett 100% ärligt inlägg om något som darrande utelämnande som min kropp. Det här inlägget har legat och bränt i utkast-korgen sedan i oktober. Inväntat någon form av lämpligt tillfälle. Typ februari-blekhet och post-jul I guess.

Efter 35 år i den här kroppen så har jag lärt mig att älska den, men det har banne mig inte varit lätt alla gånger. Det är ett heltidsjobb att vara missnöjd över sin kropp.

Platt mage, sammetslena ben, jämn hud och fast röv – allt det där som rubrikerna skriker åt oss – är inget som jag någonsin har haft. Och kommer aldrig någonsin få. Det är heller inget jag (längre) vill ha, eftersträvar.
Jag har mina prickar, daller och mjuka mage.
Och så har det alltid varit.

Till och med när jag som 12-åring började mixtra med att svälta, kräkas och extremträna i någon kamp mot livet, förväntningarna, kontrollen och problemen, så var min kropp just min – en mjuk kropp (om än då benig och tunn under det mjuka), med prickar och egenheter. Inte alls så där slimmad som jag trodde den skulle bli. Mitt DNA är mjukt. Så är det bara.
Jag har alltid kämpat MOT min kropps utseende. Inte med mina förutsättningar och tillgångar. Jag har våndats genom tonår och 20-någonting, försökt hitta mina vinklar, dragit in magen, hållit ut överarmar i luften och hållit upp lår ovanför stolen så att de inte ska svämma ut som en pannkakssmet i en smörad stekpanna. Av ren vana märker jag att jag fortsätter att dra in magen, resa hållningen och dra ner och bak axlarna – för att hitta mina vinklar. Men de är just det: ett par vinklar. Jag är så inibasken medveten om vad som ska visas – och inte. Och jag hatar det. Att jag ingår i ett mönster. En labyrint med en given väg.
Jag stoppar ner magen i dra-in-trosor och vill helst ha kläder som sitter åt, drar in och formar min kropp – som i vilt tillstånd kanske helst av allt vill svämma ut och ta plats.
Och här försöker jag utmana mig själv. Även om att jag tycker att det är rätt gött med shape-trosor och jag älskar att fånga min kropp i olika vinklar, så jobbar jag på att posera med mer pondus, låta kroppen få ta plats och ge nyanser av hur jag ser ut. Utmana mina invanda mönster. Numera låter jag låren svänga ut och vecken på magen forma mjuka kullar – för jag tycker om det.
Samtidigt måste jag ta sats för att skriva det här inlägget. Jag har inget problem med att visa min kropp – hur den ser ut – egentligen. Men vissa dagar är huden tunn och då blir kommentarer om det här tändstoffet så mycket jobbigare att tackla. Kanske har jag poserat fel, infe för fram en TILLRÄCKLIGT nyanserad bild.
Jag vet att ni som följer den här bloggen är min trogna hejaklack, känner mig, vet att det finns vinklar och vill mig väl, men den här bloggen är ju wide open ut på internet och titt som tätt kikar okända surmörtar in, som har dammsugit hela internet efter något att surmörta sig på. Kanske för att det känns lite bättre för stunden för dem.

Men så här är det: Vi har alla våra mönster, nu gäller det att utmana dem.
Och jag tycker att det här är så inibasken viktigt att skriva om. Kanske för att jag själv har en så stor insikt i alla dessa vinklar, ser att sociala medier är full av dem (men vet också att det finns andra vinklar). Att av 20 smattrade bilder så lägger jag upp en eller två. Förmodligen har jag omedvetet valt just den eller dem för att jag ser slank ut, kroppens former breder ut sig där de “ska”, min djupa bekymmersrynka inte syns och min kropp kommer till sin fulla rätt – rent normativt. Vi (och jag) blir ständigt matade med hur en kropp ska se ut och det är skrämmande likriktat, trots att alla kroppar är unika. Och här gäller det att försöka tänka på vad som påverkar mig i valen, och vad jag visar upp. Sålla i allt jag ser och försöka gå motströms.

Men det är ju mest den där klännings-bralls-pennkjolen med dra-in-trosa-versionen som ni ser här på bloggen. Det är de vinklarna som jag väljer att visa här. Men det känns så inibasken viktigt att visa på något annat. Andra vinklar. Andra val. Men samma kropp.
För det här är just vad sociala medier handlar om: vinklar. För bakom vinklar finns andra vinklar, och det får vi inte glömma bort – oavsett vad vi ser framför oss. Jag säger inte att sociala medier-varianten är perfekt och att det här är operfekt. Lååångt ifrån. Jag menar att alla vinklar är min kropp.

Jag brukar ju säga att jag har en barbapappa-kropp, vilket många har ifrågasatt. Men om det är någon som vet huruvida jag har en barbapappa-kropp eller ej … så är det ju jag. Jag formar min mjuka kropp i kläder, men nu nu sitter jag här – i bara mässingen.  Utan de där kläderna som smiter åt. Och där är den: magen som jag stuvar om och ner i klänningar, brallor och pennkjolar. Benen som är bäst på att dallra, men som oftast är infångade i strumpbyxor.
Och jag gillar’t. För min kropp är så överjävligt grym. Den har burit barn, fött ut barn, läkt och kommit igen. Den är så mjuk att en katt gärna kurr-mys-trampar på den i tron att det är en kudde. Min kropp säger ifrån när jag är stressad och tar mig upp till dans när jag är på fest.
Den kan bära två barn tre trappor utan hiss och är stark som en oxe om så skulle behövas.

Vissa kanske tycker att det här är utelämnande, men jag är ingen särskilt privat person. Det här är en kropp, som vilken annan. Magen är inte platt, benen vill svämma ut som pannkakssmet och jag har prickar och celluliter. Mitt rump-dallrande är så imponerande att jag gärna bjuder på en show på morgonkvisten. Majken tjoar roat på.
Hon är sådan inspiration. För henne vill jag alltid vara mjuk, dallrig, stark och kunna bjuda på en vardaglig tisdags-kropp. En som gärna svämmar över och är lite all over the place.
Precis som min fenomenala kropp är <3 Och jag som person i största allmänhet.

Ps 1. Vinklarna går att applicera på allt! Inredningsbilder, Gotlandshus, trädgårdar och glada barn-bilder. Härjet, kaoset och dallret finns i varenda vrå.
Ps 2. Det finns så många inspirerande människor därute som visar på alla olika sorters kroppar. Tack för att ni finns, utan er hade det här inlägget aldrig blivit av.

Loading Likes...

5 x RYT: Omodernt att ta flyget, hållbarhet & förlegad mansroll på Formex

Världen blöder, men Paris är ju vackert i vår, inte sant? Äntligen börjar det puttrar i miljögrytan (läs den här artikeln från KIT). Det har blivit vräkigt omodernt att ta flyget, korsa Atlanten som om det vore en refug i Fruängen eller gasta i väg på en sista minuten.  Influencers som kryssar för lite najsa strandviews i sin feed ifrågasätts i kommentarsfälten, företag som gör onödiga flygresor (som en annan skulle kunna ta tåget för) ställs till svars och pressen ökar: är det verkligen värt utsläppen? Vi kommer förmodligen alltid att resa och upptäcka, men förhoppningsvis kan vi bli smartare och se upptäcktsfärderna som den otroliga lyx det är … på naturens bekostnad.

▸ Appråpå flyg så skriver Husligheter otroligt bra om inredningshetsen, Wish, jakten efter pangpris och den totala frånvaron av eftertanke här.

Hållbarhetsnivån på Formex i år. Vad hände? Vi var ju en sådan bra bit på väg! Sure, mycket naturmaterial bland produkterna, men det känns som många har tappat fart. När jag frågade runt om produktionsländer bland flertalet utställare så var svaret detsamma: andra sidan jordklotet. Skärpning och bättre kan ni!

▸ Onyanserad mansroll. En av alla utställningar på Formex i år hette Man Kind Bar och var en utställning riktade designintresserade, manliga konsumenter – inspirerad av man caves. Inget fel med att rikta in sig på manliga konsumenter, men hela idén med man caves känns oerhört förlegad. Att mannen behöver ett space från hemmet där han kan härja fritt, fly undan, KOMMA BORT och inreda precis som han vill. Snark. Men det som gjorde mig mest snarkig var att utställningen uteslutande surfade på traditionellt maskulina markörer. Jakt, blodiga biffar, skinn, stål och sten. Hårt och mörkt. Hade gott gärna sett en bredare mansbild som inte inhyser en man i en jädrigt trång, klaustrofobiskt liten box av stål … utan kanske vidgat begreppet “man” och fört in en rosa puff med frans bland allt det där hårda, mörka, blodiga. Det hade inte behövts så mycket för att skapa något nytt, utmana boxen bara liiiite och visa att inredning är till för alla.

▸  #tystandtagning som stegade in på Guldbaggegalan och Alexandra Dahlströms inlägg som sprids snabbare än vinden just nu. Heja!

Loading Likes...

Paris je t’aime

IMG_3412

Det känns så märkligt. Att vi var där för exakt en månad sedan. Strosade genom lugna trädgårdar, pampiga boulevarder och hängde runt på kaféerna runt Republique.
Paris.
Efter fredagens händelser är det ett annat Paris. Ett Paris med en ärrad frihet, besudlade drömmar och en sorg som fyller Seine. Om och om igen.
Människor har förlorat sina liv på det mest brutala sätt. Hundratals är skadade.
Bakom dådet står en sekt. Denna gången var det inte ett hatbrott från en Anton från Trollhättan eller ett högerextremistdåd från en Breivik. Denna gång var det en sekt vars främsta mål är att mörda människor, våldta och att sprida rädsla. Beirut, Bagdad och nu senast Paris.

Men vi får inte vara rädda. De får inte segra. För rädsla är det största hotet. Det största hotet mot vår frihet, vårt samhälle och vår empati för andra människor. Det är också den största utmaningen. Tro mig, jag är en riktig räddfjös som har allt annat än nerver och mod.  Men det ska gå.
För rädsla används för att föra populistisk poitik, hitta skurkar i ett vi-och-dom-tänk och för att kunna dela upp världen i gott och ont. Som om vi levde i en Disney-värld, uppbyggd på onda och goda (där onda är utmärglade och grå, medan de goda har rosor på kinderna och hutlöst tjockt hår), lösningen easy peasy och alla blir happily ever after.
Så här är det. Rädsla löser inga problem.
Och vi måste fortsätta att leva, tro på det goda, stå med öppna armar för de som flyr från just det som vi räds (terror) och våga förstå att det som händer i världen inte har en enkel lösning.
I dag sörjer vi, men i morgon reser vi oss. Stolta och med en varm kram för de som behöver den.

Paris je t’aime.

IMG_3414

IMG_2915

IMG_2931IMG_3001IMG_3132

 

 

Loading Likes...

Jag är så stolt över er!

Hurra, fanfar, tjofadderittan och ett konfettiregn för er!
Blogghjälpen har sedan i lördags samlat in hela 26 860 kronor. Det betyder att vi redan har hjälpt hundratals människor på flykt. Vi har gjort skillnad för människor. På riktigt.
Det gör mig så inbomben stolt.
Men fler behöver vår hjälp.
Tipsa, dela, länka och sprid Blogghjälpens insamling, så ser vi till att nå målet att samla in  50 000 kronor (och gärna mer därtill) till de som behöver vår hjälp mest.

Tack så in i lyxstjärten (bästa ordet) för alla er som har bidragit (om det så har varit med 10 spänn) och alla som har delat, skrivit och på annat sätt uppmärksammat Blogghjälpen.

Stor kram på er!
Jag är så stolt över er!

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny