För några veckor sedan fick jag en sådan rysligt bra idé av en läsare: en anslagstavla för sommardrömmar!För suktande, längtande sommarhjärtan som vill närsemestra. Klimatsmart till tusen! Och finns det något härligare än svensk sommar?

Jag uppmanade er att skicka in bilder och beskrivning av sommarhus, torp, stugor, kojor eller slott att hyra ut eller byta mot ett annat. Tanken är att jag lyfter några av dem här på bloggen. Och här kommer de första annonserna! En tapetdröm, ett torp i Gnesta och lägenhet i Halmstad.

TAPETDRÖM I SALSJÖBADEN – BYTES  –>

LÄGENHET I HALMSTAD – UTHYRES  –>

 

FINNES: Här kommer bilder på vår trea med 2 sängplatser + 1 extra madrass (samt plats för fler bäddar om man tar med sig själv förstås). Ligger i centrala Halmstad med närhet till det mesta, endast ett stenkast från tågstationen för klimatsmarta resenärer också!
Vi hyr ut den 28/6-6/7 (ev flexibla med datum däremellan) för 6000:- medan vi är på Öland (så tyvärr kan vi inte byta boende med nån pga det).

KONTAKT: lizette.svensson(a)hotmail.com

Halloj på er!
Alltså nu är jag så trött på min header att jag snart ser i kors. Jag skulle så klart kunna snajda ihop en header själv, men jag tror att det finns så mycket fenomenal kompetens därute som bräcker min.
Så.
Är du illustratör eller formgivare och vill göra en logga och/eller header till mig?

Hojta till sundh.emma@gmail.com.
Självklart finns ett arvode att hämta om vi bestämmer oss för att jobba tillsammans.

Nu langar jag fram önskeboxen! Vad vill du läsa om? Något du vill se? Få tips om? Ett ämne som du vill att jag berör?
Önska på i kommentarsfältet eller släng i väg ett mejl till sundh.emma@gmail.com
Uppskattar så att ta mig utanför mig egen hjärna i detta grötiga post-bokmanus-tillstånd!

Inte nog med att vi har fått ett stycke världens sötaste lilla Majken, så blir vi dessutom fullkomligt kärleksbombad av er.
Jag blir så otroligt rörd av er bubblande omtänksamhet, fina ord till Majken, varmskriftade vykort och givmilda presenter som dimper ner i postlådan.
Min hjärna sprängs. Lite så känns det.
Att ni tar er tid … för mig. För oss. För lille Majken. Det är så fint att det pyser ånga ur öronen på mig.
Den som menar att världen är egoistisk och kall, den har inte varit i min brevlåda alltså.
Gulle er!

Tack för … allt.
… Och att ni målar världen i färg.

Det här underbara paketet kommer från urgulliga Maya. En finfin låda med tvål, ursöt fiskbody och ett kort med snällord.

Du följer mitt liv här på bloggen varje dag, året runt. Genom kluckskratt, hormongråt, pepp och funderingar. Från Värmland till Frankrike, Maui och Gamla Midsommarkransen. Du vet hur mitt kök ser ut, vet vad jag drömmer om och lämnar tankeväckande, peppiga och helt underbara kommentarer som sätter spår. För livet. Sådana där ord som jag kan grunna på i en veckas tid. Du betyder så mycket för mig ska du veta.

Det är som att jag känner dig.
Förutom att jag är sprick-nyfiken på vem du är – en av alla tusentals som klickar in här varje vecka – så vill jag ge tillbaka. Till dig. Och få ta del av en skärva av ditt liv.

Så medan jag laddar in alla bilder från gårdagens bokstavsfest (peppen!), så tänkte jag dra i gång en emmasvintage-klassiker: Har du en blogg som jag kanske älskar?
Tipsa mig om din blogg eller Instaflöde i kommentarsfältet nedan (eller mejla mig på emma@emmasundh.com). Om någon vecka eller så tänkte jag sätta ihop en inlägg med mina nyfunna (eller återupptäckta?) blogg- och instafavoriter, så att vi tillsammans får njuta av nya som gamla inspirerande bloggupptäckter.

Ser så mycket fram emot att få veta mer om dig.
Stor kram
emma

När jag kommer hem efter jobbet åker fragila vintageklänningar av och jag drar på mig något ur min inte lika flitigt fotograferade garderob – mjukisarkivet.
En av de vanligaste frågor jag får här på bloggen handlar om huruvida jag äger ett par mjukisbrallor eller inte. Och svaret? OM jag gör! Det är därför detta inlägget har fått namnet “mina mjukiskläder (del 1)” för det kommer en fortsättning. Var så säker.
Först ut under rubriken (önskad av en annan Emma) kommer den stora collagetröjan. En sådan där med ludd i ni vet, som man aldrig vill kliva ur. Och jag kliver heller inte ur den om jag inte måste, utan sover glatt i den om jag helt enkelt inte ids ta mig ur luddet.
Lite så ser jag ut off duty. Fast ganska så ofta med en slarvig Britney-tofs till.

I väntan på att min dator ska skärpa sig (jag håller på att ladda in bilder som jag tänkte visa er, men den bara hänger sig hela tiden), så kommer här ett stycke musikminne. Mitt första. Detta önskeinlägg är önskat av Lina.
Så nu Lina, här kommer det:

Mitt allra första musikminne kommer från mitt barndomsrum.
Jag och min syster Ellen har en rosa bandspelare som vi mest har till för att spela in våra egna podcasts på (släng er i väggen alla podcastare – detta var totalshow gone wild. Slutade i bråk. Eller skratt. Det var “Sunset beach” i radioform – och på riktigt ).

Men så en dag kommer vi över en ny kassett. Med Carola Häggkvist. Alltså herre min gud. Nu sket vi fullständigt i podcasts, påhittade karaktärer, drog på oss melonclipsen, mjukisbrallan och satte ett fräsigt resårskärp i midjan.
Sedan klev vi upp på vår imaginära scen (en matta) och rev loss “Främling”, “Säg mig var du står” och “Mickey” med full mimik. Även Lena PH och Stevie Wonder spelades flitigt på den där bandaren. Och Christer Sandelin. Fan, jag tyckte han var så snygg alltså.
I sitt långa röda hår på LP-omslaget …

Sedan mitten av 80-talet har min smak i både män och musik utvecklats en aning, och utsatts för en hel del strömningar annat än från en rosa bandare. Men jag bangar aldrig (aldrig!) på en Carola-dänga. Då vrålar jag högst.

Fram till jag var 12-13-år ville jag mest vara som min döcoola syster som var LIVSFARLIG estetpunkare. Alltså hon var inte så livsfarlig, men hon var ju bara för cool. Och det var ju inte jag. Så jag lyssnade på punk. Och på “Vem ska trösta Knyttet”. Jag är fortfarande osäker på om “Vem ska trösta Knyttet” var hennes guilty pleasure eller om det slank förbinder vinjetten estet, eller om det helt enkelt var ett prank mot mig. Hur som helst –  jag lyssnade osållat och försökte känna mig ball. Och till slut kände jag mig ganska så frän faktiskt.

Som 13-åring tjatade jag mig till att få åka på min första festival, Arvikafestivalen (mamma och pappa, hur kunde ni släppa i väg mig?) och föll pladask. Det gjorde att jag varje år därefter kuskade jag runt med ett fult tält som någon hade taggat med Pine (ALLTSÅ om du har en sprayflaska och ska skriva på ett tält, varför skriver du då “tall”?) till allehanda konserter och festivaler – Roskilde, Hultsfred, Arvika, Trästock – för att härja runt, lyssna på allt från Morrissey, Rolling stones, Suede, PJ Harvey, Bob Dylan till Håkan Hellström och jagminnsintevad.
Om Carola-minnet var mitt första, så var alla festivaler de största och bästa.
Mina vapendragare Nina, Fatima, Åberg (och senare Lisa) härjade runt, kluckskrattade, hånglade med flyktiga förälskelser, hittade nya kompisar, konsertpeppade järnet, rökte, bar skitiga jeans, gifte oss på nattkröken (true story från moi), tappade en kontaktlins på ett lerigt dansgolv klockan 03:00 – OCH HITTADE DEN – råkade insulta Papa Dee och stukade ett par fötter (så klart). En helt vanlig festivalhelg i Hultsfred.

Lite så. Numera kuskar jag mest runt på städade tillställningar (men ack så roliga) som Way out west och Popaganda. Stukar ett par fötter ibland och så. Faktiskt i sällskap med samma roliga kompisgäng (obs! de är inte inblandade i stukningarna), lika bra musik, men med lite mindre jäkt att fånga varenda soundtrackad sekund av livet.

Första önskeinlägget kommer här, med rubriken “Platser jag drömmer om men inte besökt. Både fiktiva och riktiga.”

Kuba
Mina drömmars resmål är det pastelliga Kuba, där tiden i viss mån stått stilla. Som en inkapslad bit av världen. Som den historienörd jag är, så vore det en dröm att få åka dit, kryssa mellan gamla bilar, drinka drinkar och strosa på platser som inte blivit nedmejade av modernitet. Jag fascineras något enormt av Kuba, så dit går mina drömmars mål …

Dalarna
Min pappa kommer från Ludvika i Dalarna, och där bor också halva min släkt. Som barn ingick det alltid i sommarplanerna att spendera minst en vecka i farbror Gunnars sommarstuga vid sjön Tansen. Det var underbart. Jag och min syster Ellen badade i sjön, lekte med roliga dalakusiner, drack Soda stream-cola, fiskade abborre och så adderade vi alltid några nya svordomar till vokabulären. Nu har jag inte varit där sedan jag var sju äpplen hög, och jag drömmer om att ta en roadtrip till Dalarna, genom gamla bruksorter, gå på loppisar, hälsa på mina sköna släktingar och njuta av Sveriges finaste dialekt.

Island
Någon gång skulle jag vilja åka till Island, bada i varma källor, rida islandshäst och hälsa på några andra släktingar. Min mammas farmor kom från Island och kopplingarna till denna karga ö är något som har vårdats ömt i min uppväxt och något som alla mina släktingar här i Sverige har värnat om. Vi gick runt i Islandströjor, hade ofta besök från Island om somrarna, en av dem – Auður – tog hand om mig när jag var liten skrutt, vi lärde oss isländska ord och jag red så klart islandshäst. Men jag har aldrig varit där. Skam.

Prince Edwards Island
Nu har jag för visso redan varit här, på Anne på Grönkullas Prince Edwards Island i Kanada. Men jag skulle vilja återvända dit en dag. Gå genom lummiga skogar, på igenväxta vägar, över mildsvidda ängar, titta ut över det dramatiska landskapet vid någon av alla fyrar och ta ett dopp i havet.