En ny sorts vana

Den här sommaren har jag lagt mig till med en ny vana. Och ett andra hem.
Vi skaffade ju elbil i somras, men har ingen egen laddbox vid torpet.
Istället kör vi titt som tätt till den gamla järnvägen i Dalhem (som ligger ett stenkast från torpet) där det finns laddbox för långsam laddning. Där ställer vi bilen på laddning och cyklar hem igen. Cyklar tillbaka efter en timme eller två när bilen är fulladdad.

Eller så stannar en kvar, lockar dit resten av familjen, tittar på tågen och fikar på caféet.

Det ligger så vackert intill ängarna, och det finns så mycket historia här.

Sist jag var där fick jag en rundvanding bland alla tågvagnar.

Jag berättade om min trailerpark med rosa buss och husvagn, sa att jag saknade ett tåg. Vilken grej det skulle vara, att göra ett tiny house i ett tåg! Men det var tydligen helgerån, hahaha.

Kikade in i det gamla stationshuset, där alla biljetter låg på vänt.

Vi var där hela familjen, fikade, lekte och härjade runt. Kramades lite mellan varven.
Och när när elbilen var fulladdad pep de här hemåt.

Medan jag cyklade hem hack i häl. Tog kort på vartenda hus och glänta. Sådana där saker en liksom inte hinner när en kör bil.

Till hösten flyttar elbilen hem till Värmland, till mina föräldrar som har fått laddbox installerad.
Tänkte göra ett inlägg om just elbilar, laddning, el och klimat. Vad tror ni om det?

Loading Likes...

Köp barnens urvuxna godbitar – via Minikit.se!

 I samarbete med Minikit

Jag älskar ju som bekant pre-älskade kläder. Det är något visst med kvalitén, färgerna, snitten – och för att inte tala om det försvinnande klimatavtrycket. Och pja, att eventuella gifter för länge sedan är urtvättade.
Jag köper i stort sett allt begagnat. Till mig själv, och så klart till barnen. Kanske någon strumpa köpa ny, men annars är alla kläder en gång älskade av någon annan.

De två småttingarna växer ju så att det knakar, och jag försöker hänga med i storlekssvängarna. Jag älskar sådana där klädpaket som oftast säljs begagnade, när en kan köpa flera plagg i samma storlek. Dock kan det vara lite varierande kvalité på grejerna. Men ja, en tar vad en får.

För några månader sedan hörde Minikit av sig till mig och berättade om deras geniala affärsidé. Att sälja färdigmatchade klädpaket, där plaggen är av hög kvalité, plaggen lagade och fläckar borttagna efter konstens alla (miljövänliga) regler. Smidigt, prisvärt, tidsbesparande, begagnat och framför allt: med klimatet i åtanke!
Minikit undrade om vi kunde samarbeta på något vis. Eh, ja, yes, pliiiis. “Vill ni ha alla barnens urvuxna kläder, mixa dem hur ni vill och sälja så får ni GÄRNA göra det?”, undrade jag. De jublade och sa ja. Sådan win!

Klockan 20.00 ikväll släpps denna lilla minikollektion, och här kommer en liten tjuvki

Barnens kläder får nytt liv hos någon annan (kanske hos dig?) och fler upptäcker förhoppningsvis Minikit – som är ett företag som jag redan själv handlat från, och gärna stöttar. Ett framtidens företag, med en hållbar affärsidé som gör livet enklare och smidigare.
Spana in, och bokmärk deras shop!

Denna specialkollektion, Emma Sundh x Minikit, finns att köpa via Minikit från och med söndag klockan 20.00!
Och glöm inte att följa Minikit på Instagram, här!

Loading Likes...

Vilket är ditt bästa svinnitativ? Hur motverkar du matsvinn? Dela med dig!

– i samarbete med @toogoodtogo.se –

Vilket är ditt bästa svinnitativ – dina mest geniala tips och trix för att motverka du matsvinn?
   
En tredjedel av all mat som produceras slängs. En TREDJEDEL. Så mycket arbetskraft, pengar och resurser som går upp i rök. Poff! Matsvinnet – alltså fullt ätbar mat som slängs – står för 4,4 gigaton koldioxidekvivalenter per år. Så totalt onödigt.
Nylanserade appen Too Good to Go – som räddar mat från att svinnas bort – vill ändra vårt sätt att att se på mat, påverka och skapa nya svinnsmarta vanor. Och normer.
För någonting är fel.
Men det måste ju vara industrins fel, restaurangernas och matbutikernas, för vi – du och jag – matsvinnar väl ändå inte. Mjaaa.

Faktum är att 70% av matsvinnet kommer från hushållen. Varje svensk slänger 45 kilo fullt ätbar mat och dryck varje år (och svenska hushåll skulle kunna spara mellan 3000-6000 spänn om en åt upp istället för att slänga). Färska siffror @toogoodtogo.se  – en app där du kan rädda mat (ladda ner!) – visar att det råder lite oklarheter kring vad matsvinn är, hur mycket vi svinnar bort och vår egen del i det hela.

70 % av svenskarna är oroade över hur mycket mat de slänger, samtidigt säger 35% att de INTE svinnar mat. Samma undersökning visar att 6% av alla tillfrågade med barn i hushållet svinnar, men att mat är så billigt så det spelar ingen roll (!?). 

Världen är upp-och-ner. Och tillsammans kanske vi kan vända den rätt genom att dela med oss av våra bästa svinnitativ – alltså geniala tips och trix för att rädda och ta hand om mat.  Fyll kommentarsfältet så sammanställer jag en guide sen, med era och mina tips! Prima att sätta upp på kylskåpet och motverka matsvinn.
Kan vi äta oss ur klimatkrisen? Pja, en bit i alla fall – genom att äta upp (och framför allt inte slänga). Ett ganska angeläget, njutningsfullt (och fullkomligt rimligt) sätt att bidra, inte sant?
Ps. Här har jag illustrerat matsvinn med esterna av en lyxfrukost. Allt det där som blir över. Samt sölade lite med mjölk. Inget jag rekommenderar den som värnar om mat. Ingen mat gick till spillo under denna fotografering. All mat åts upp! Mjölken på golvet slickade katten i sig och de sista blåbären fick ta jobbet som textilfärgare.
Allt i ett försök att stick true to my values.
Loading Likes...

Inte rustad.

Imorgon väntas svalare väder! Då kan en veva igång maskineriet i hjärnan igen, för de här senaste dagarna har bara handlat om att svalka sig. Jag är inte bra med värme, det är ett som är klart.
Och då bor jag i Sverige, på norra halvklotet, med tillgång till vatten, skugga och svalka.
Pja, jag är inte rustad för någon klimatkris, med stigande temperaturer (temperaturer som människan aldrig tidigare har upplevt). Det är ett som är klart. Och jag är privilegierad som bor i ett land där värmeböljorna än så länge är något som hyllas med “rekordvärme”. I ett land som har de ekonomiska förutsättningarna att köpa till sig det som saknas som skördarna slår fel. I ett land där det finns dusch på stranden (!?), så en kan duscha av sig efter en att ett dopp i havet. Så en slipper sand mellan skinkorna. Eller sand på hälen. Ja, en vill ju inte att sandalen – kanske tillverkad i ett land där klimatkrisen är ett faktum och där det råder kritsik vattenbrist – ska skava.

Jag undrar just hur detta ser ut i andras ögon.
De som inte har lyxen.

Den här dagen ska ägna till att doppa huvudet i en hink med vatten. Imorgon ska jag försöka göra någon jädra skillnad. För det kliar i fingrarna på något vis. Måste. Göra. Något.

Och just ja, om någon är lite bättre med värmen: Påverka.
Jag skrev ett brev till några av våra politier häromdagen, angående Preemraff (här kan du läsa snabba fakta om Preemraff).
Hos Naturskyddsföreningen hittar du förslag på personer att mejla och grymma mailmallar att utgå ifrån.
Så här skrev jag:

“Hej. Mitt namn är Emma Sundh, är en så kallad influencer och en av grundarna till Klimatklubben, som driver klimatfrågor i sociala medier. Jag hade så önskat att Klimatklubben inte behövdes, att det gjordes mer (allt!) så att tusentals människor slapp använda en kanal för sin klimatångest. Men Klimatklubben behövs. Nu mer än någonsin.

Att ett Preemraff – som skulle innebära ökade utsläpp på 1 miljon ton koldioxid – ens diskuteras när all forskning visar på att vi måste sänka – inte öka – utsläppen radikalt skaver. Det blir konstigt att säga “om inte vi så kommer någon annan”, för det handlar väl om att sätta en standard. Visa världen att vi är allvarliga med våra klimatmål. Visa fattigare länder, där klimatkrisen redan är ett faktum, att vi menar vad vi säger. Inte bara lite pissar på dem, oss själva och vår framtid.
Ge stöd åt Lysekil och deras invånare, så de har ett val. För valet just nu står mellan mat på bordet eller inte mat på bordet. Och det är ett val som inte är rättvist.
Och är det inte ganska taskigt mot Preemraff? Vi vet att vi måste minska (eh, ta bort) användandet av fossila bränslen. Då är det väl pengar i sjön?

Det är dags att börja fundera på hur en vill bli benämnd i historieböckerna. Den som satte stopp för Preemraff, och därmed tog ett avgörande steg i rätt riktning. Eller den som sotade ner sina fötter, polerade dollartecknen kring ögonen, sa “om inte vi, så kommer någon annan” och satte alla – främst de mest oskyldiga – i en oåterkallelig och pretty bad sits.
Vi kan inte fortsätta simma runt i fossila bränseln och planera att bygga ut, när forskarna säger att vi ska sluta använda fossila bränslen, pja, för att säkra en vettig framtid.

Jag har två små barn, Majken och Bodil. Varje dag försöker jag fila på ett vettigt svar på frågan “Vad gjorde du medan du hade chansen?”. Vad tusan ska jag svara i framtiden? Och hur ska jag försvara vår värld, när vi vet så mycket, har klimatmål och vi ändå bränner på som om det inte fanns en morgondag?

Regeringen har ett tydligt ansvar för klimatmålen. En utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil minskar möjligheterna att nå klimatmålen. Ta ansvaret.

Återkom gärna till mig och berätta hur du och regeringen tänker i de här frågorna.

Emma Sundh
Stockholm”

Loading Likes...

Kirra semester-läsningen!

/reklam för egen verksamhet/

Det börjar osa sommar!
Även om just den här sommaren blir lite annorlunda (minst sagt), så hoppas jag på många picknick-filtar i gröngräset, läsning vid stranden, i soffan, hängmattan och i sängen med fönstret på vid gavel.

Den 12 juni, på fredag, stänger jag webbshoppen för sommaren (hej hållbarhet på personligt plan också). Så passa på att kirra din semesterläsning redan nu. Antingen ett exemplar av “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft” eller nya “Klimatasken – stora förändringar i litet format” som innehåller en hel bok om rättvisa, men också en bok om normer och hur framtida normer skulle kunna se ut. En framtidsvision!
Eller båda böckerna.

För att peppa till sommarens kanske viktigaste sommarläsning – för 2020 var ju egentligen året då vi skulle gjort skillnad för klimatet, inte bekämpat en PANDEMI (men ja, nu blev det ju så) – så ger jag just nu 10% rabatt på alla böcker i shoppen (ange koden SOMMARLOV10 så kan du ta del av rabatten).
Erbjudandet gäller till den 12 juni klockan 10.00.
Sedan stänger jag butiken och tar sommarlooooooooov!

Ps. Alla böcker packas in så klimatsmart och hållbart det bara går, oftast med gamla, vackra tapeter. Vill du ge bort en bok eller två, hojta så gör jag ett extra fint paket!

Loading Likes...

Vecka 22: Plåta matsvinn, utflykt, loppis & föreläsningar

God morgon på er!
Och tack för alla fina kommentarer på gårdagens Bääh-inlägg. Det är så skönt att höra att en inte är ensam tänker jag. Särskilt när en krälar i lera med skrikande barn och känner sig som den enda misslyckade föräldern i kommun. Och jag funkar liksom så där. Måste babbla ut allt för att kunna börja på ny kula, ta mig ur nedåt-spiralen och liksom se möjligheterna.
Morgonens lämning var ljuvlig för övrigt.Nåväl. Den här veckan händer det en hel massa skoj, kolla bara:Tisdag. Det ska bli varmt som tusan i dag, och jag ska plåta kampanjebilder på tema matsvinn för nya tjänsten Too Good to Go alldeles strax. Så taggad! Ikväll blir det middag på innergården med min kompis Lisa som kommer förbi. Längt!

Onsdag. Utflykt med Amanda! Jag är världshistoriens strängaste frilans. Jobbar stenhårt från tidig morgon tills barnen stormar in. Knappt några pauser, vilket är skitdumt. Men imorgon ska jag åka på utflykt med Amanda som är föräldraledig. Vi ska gå på loppis, leta tyger till nästa syprojekt, jag ska hålla utkik efter några DIY-grejer och så ska vi käka lunch i trädgård. Lite nytta (och jobb), men förklätt i underbart nöje.


Foto: Emily Dahl

På kvällen håller jag digital föreläsning tillsammans med Maria Soxbo, via gullisarna ABF, om klimatet och klimatfrågans orättvisor. Vi (alltså vi i världen) har så enormt olika förutsättningar att leva hållbart beroende på en hel massa parametrar. Vem har ansvar att ställa om? Makt? Pengar? Och vem har det inte. Det ska vi snacka om imorgon klockan 18:30 på internetz. Anmäl dig här för att komma åt föreläsningen (du får ett mejl med länken till föreläsningen.

Torsdag. Lååååångmöte med Maria Soxbo om vårt nya projekt. Så taggad! Och längtar tills jag kan berätta vad tusan vi håller på med.

Vid 15:30 ska jag och Maria delta i en digital independent-festival – hej framtiden! Nämligen Reflex! Vi är en av akterna bland rave, skogsbad, snack med forskare, Månskensbönder, Stockholm Fashion innovation, spelning från kalkbrottet på Gotland i solnedgång. Och så jag och Maria, som ska snacka klimat!
Biljetterna kostar 150 pix och då får en tillgång till hela digitala festivalen (inte bara vårt snack).

Fredag. Lite oklart. Har en massa jobb jag måste hugga tag i, samtidigt som jag VILL dra till förklädesfabriken. Vi får se hur jag får ihop dagen.

Helgen.
Förbereda lägenhetsfotografaring, hänga på innergården, äta picknick, kanske sy? Se om någon kompis vill leka med mig … på behörigt avstånd.

Loading Likes...

Bääh.

Precis hemkommen från förskolelämning from hell.
Kan ha fulgråtit en skvätt på parkeringen, efter att ha känt mig som världshistoriens sämsta och mest inkompetenta mamma.
Annnningen kämpigt just nu, med en 5-åring med känslor all over the place, stora livstankar om döden och insikter om relationer, utanförskap och orättvisor, och en soon to be 4-åring som tror att hon är odödlig, kan klara sig själv och har noll konsekvensanalys. Det är lite som att åka berg-och-dalbana fast med stålbjälkar uppsatta i halshöjd som en måste ducka för varannan sekund.  En säger, gör och beter sig fel – HELA TIDEN.
Lägg till att fina gamla Midsommarkransen – som brukar vara lugnet självt – är en stor grop av ombyggnation, där trottoarer försvunnit, trafik leds om och det är fullkomligt kaos. Kollektrivtrafiken ska en ju undvika, eftersom en kan dö av Corona om en trängs där. Men bilen går bra. Så alla tar bilen, stoppar trafikkorv med too much färs i och trängs med dem där istället. Med varandra och små barn som ska gå till förskolan. Bilar kör svinsnabbt i frustration. Frustration över att deras genväg är avstängd och de tvingas svänga in på smågator. Smågator som jag råkar bo intill, där en lagt sig till med vanan att det inte är så mycket trafik.  Och mitt i detta står en mamma med två små barn som springer åt olika håll.
De där barnen som helst av allt vill åka sparkcykel och ännu hellre vill cykla. Barn som inte ser några som helst problem med att mamman ska hålla i två sådana där cykel-stödpinnar samtidigt, och springa efter dem när de upptäcker THE JOY av att trampa fram sin fart. Och pja, det går ganska snabbt. Trots att ingen av dem KAN cykla själv, men TROR att de kan. Att de ramlar så fort en släpper stödpinnen är något deras selektiva minne raderat ut.

Jag kan – oh, the Grace of this very person that is me – ha skrikit FÖRBANNADE, JÄVLA BILJÄVEL, när en bil med emblemet “Stockholmhem” trodde att det var någon form av Mario Kart going on.
Inget stolt ögonblick och min yngsta uppmärksammade mig om att kunde ha varit en elbil, och de faktiskt inte var biljävlar. För de var ju bra. Min tanke var att säga något om att “Ja, elbilar ju ju bättre så klart”, men ut om det ett arg biljävlel är en om en kör för fort – EL ELLER EJ.  Åh, en sådan pedagogisk, varm och ömsint moder.

Imorgon blir det dubbelvagn och fastspända barn. För dagens lämning tog i runda slängar 1,5 timme. Den skulle i ett optimerat läge kunna ta 10 minuter, med svängrum för extra många kramar vid lämning. Hahaha, men åh, kära Emma. “OPTIMERAT LÄGE”. Vem är du? Har du ens barn? Det går ju inte att tänka optimerat med två barn, särskilt inte i nära ålder. Har du inte smält ner den tanken till obefintlighet ännu? Så … gulligt av dig.

Det ska luktas på blommor, gå genom buskar, det ska hälsas på skyltar (med handslag, tydligen viktigt), det ska åkas slingriga vägar, upp på berg, det ska tittas på myror “mamma, jag tänkte gå efter myran och se om hen ska till förskolan” och det ska upptäckas. Det ska springas i väg, det snabbaste en kan. Som jag önskade att de kunde få göra allt det, men då skulle vi börja vandra i förra veckan för att komma till förskolan. Och en skulle behövt plocka bort all trafik.
Jag FÖRSTÅR folk som tar bilen till förskolan. Tjopp, tjopp, brum – framme! Men det knasiga blir ju att de förmodligen tar bilen för att undvika att deras barn möter andra bilar. Och i de bilarna sitter andra föräldrar som vill undvika trafiken. Och tjoff så var det full kalabalik i trafiken.
Där, i refugen av trafik, står jag med två små barn som helst vill ringa åt olika håll, gärna samtidigt, som tror att de är odödliga, som tror att de har koll. Som helst springer ännu snabbare när en skriker “stanna!”, som pinnar på som om sommarskuggan var dem i hasorna  så fort jag yppar deras namn.

Och så var det avvägningarna för barnen. Att välja sina fajter. Eller valet att lämna glada barn. Eller att själv lämna förskolan och känna att “det där blev ju bra”.
I dag var INTE en bra lämning. Förutom ovanstående så ramlade ett av barnen på sparkcykel, jag ropade på det andra barnet att “stanna”, varpå det barnet (som inte hade uppfattat ramlingen) började kuta mot trafiken. Jag fick lämna sårat barn, släppa alla påsar och kuta mot kutande barn. Springa tillbaka till barnet som hade ramlat, trösta samtidigt som kut-barnet skrek i örat att “SLÄPP MIG”. Påsar låg utspridda, och den där casual-klädda mamma med klädsamt hår på ända var bara en sliten mamma med håret på ända.
Jag ville egentligen skriva misslyckad mamma, för så KÄNDES det. Men vill liksom egentligen inte lägga värderingar i föräldraskapet. Men det bryr sig inte känslorna om. Känslorna har en väl utarbetad finess att just lägga värderingar.

Förskoleföräldrar passerade, barn cyklade förbi, det sippades kaffe på caféts utservering några meter bort. Alla stirrade. På mamman i högen.
När vi nådde förskolan, ville kut-barnet ta vägen över berget till förskolan.
Jag orkade inte, utan tog barnet under armen och gick. Det andra barnet blev ledset över att mamma verkade arg.
Sedan kom min kompis Nina promenerade från andra hållet. Och då började jag bara gråta. Jag fällde ner solglasögonen. Men därbakom kunde jag inte sluta. Hon ville ge mig en kram, men det kan en ju inte göra nu för tiden.
Medan barnen sprang åt olika håll, så grät jag.
Kunde inte sluta.
Arg på mig själv att jag inte kunde HÅLLA IHOP. Det kan väl alla ANDRA. Se på dem bara, hur de håller ihop. ALLA ANDRA gör inget annat än att hålla ihop. Och här var jag i fladdriga bitar som inte visste hur de skulle passa ihop igen. Särskilt den där pappan med lite yngre barn, de där som alltid sitter till i vagnen, och tittar storögt på draman jag ofrivilligt har en roll i. Pappan som brukar titta på mig med en särskilt sort … avsky. Som att jag liksom vanvårdar mina barn när jag far omkring. Och allt jag gör är att försöka hålla ihop. Både dem och mig. Eller tittar han bara på skådespelet storögt, som att han VERKLIGEN INTE VILL HA MINA SKOR? Eller att han kanske inte sett något liknande.

Varför kan inte JAG?
Vad är det för fel på mig?

Hur ser det egentligen ser ut när vi går till förskolan? Måste vara ganska underhållande på håll? Plockar grannarna fram kaffe och kakor inför bästa sändningstid? Den där vintage-personen som ålar runt och skriker i Midsommarkransen. Det ä nått dä!

Älskar mina barn. Och jädrar vilka starka, bestämda personer de kommer att bli. Är. Snabba kommer de bli också. Är. Och herregud vad slitet slitet fejs jag kommer att ha. Har.
Men långtråkigt. Nej. Det jag har inte. Något en kan räkna hem i alla fall.

Loading Likes...

I dag flyttar jag till Brösarp, Ludvika och Sala!

God morgon!
Alltså KAN inte släppa detta hus, men ja, det ligger fel för just mig, men hoppas så att det hittar hem. Till rätt ägare.
Om jag älskar gamla hus? Eh. Ja.
Och apropå det så tänkte jag att vi ska spana in några vackra hus som är till salu just nu. Och som vi kan låtsas att jag flyttar in i. Testar några parallella liv.

Låt oss gå ut storartat med detta palats i Brösarp, som säljs av Uppvik & döttrar.
Jag är ju fasligt svag för stenhus, det kontinentala som smyger sig in. Så i dag låtsas vi att jag flyttar in i detta stenhus med stentrappor som väntar på patinerande krukor huller om buller, fyllda med lavendel.

Foton via Uppvik & döttrar 

Här dricker jag morgonkaffe. Lampan glömde jag visst släcka, men det är sånt som händer. Berätta det inte för någon bara, för ja, det här med hållbarhet. I lusthuset spelar jag superyatzy nästan varje kväll. Det är sedan gammalt.

Här kan en leva i ett parallellt liv. Jag sätter upp lampor i träden och dukar upp middagsbord i skymningen. Lever life.

Så vackert, avskalat inrett. Med lugnet i behåll. Och visst känns det som att en kommer sova gott här?

I detta parallella liv har jag fyndat byrån och lampan detta vackra för en spottstyver.
Här kan du spana in fler bilder på huset, och ta vid det parallella livet. 


Foton via Fastighetsbyrån i Ludvika

Gulligt i Ludvika för 250 000 kronor!
Har ni sett detta gulliga lilla hus i Ludvika?
I nästa parallella liv har jag flyttat till Ludvika! Där har jag ju halva min släkt, bara en sån sak!

Jag anlägger en hög syrenhäck med massa skrymslen i trädgården och njuter av att det finns så många detaljer bevarade. Jordkällaren och punschverandan är mina juveler.

Bevarar köket med stommarna, men målar om de röda luckorna med linolja i någon behaglig färg. Kikar lite under plastmattan, och hoho, se där, trägolv!

Den här tapeten behåller jag så klart, och låstas att lever ett parallellt liv som Annacate. Så meta nu.

Vill du kika vidare å kurbits och tapeter, kolla vidare här. 

I mitt tredje parallella liv flyttar jag till detta hus i Sala. Sala alltså, drömmer varma drömmar om att åka dit, till deras återvinningsbutik som en ser när en svischar förbi med tåget.
Här är mitt hus i alla fall. Det jag låstas att jag köpt.
På baksidan står trädgårdsmöblerna mot solsidan och där dricks det kaffe från april till oktober. Och så kvistar jag ut på trädgårdsfrukost när vädret tillåter.

Foton via Fatsighetsbyårn

Så här ser det ut framifrån. Hej lilla punschverandan!

Älsk på köket!  Jag skulle behålla det precis så här, kanske ge luckorna en ny kulört och så kanske en måste höga diskbänken för arbetshöjden, men att knåda en bröddeg på den där bänken skulle jag inte säga nej till. Och vad tror ni? Kanske ett vackert trägolv under den röda mattan?

Oj, här hittade jag visst också trägolv under plastmattan. Ser där! Och det knarriga golvet blev så vacker till den klassiska klöver-tapeten.

 Vill du kika närmare på detta hus, kolla vidare här. 

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny