Vad är hållbarhet? Och vad är min roll i klimatomställningen?

Jag kanske inte uppdateras snabbast på internet för tillfället, men jag maler ner min tid i föreläsningar om klimat och omställning. Morgonens ämne var Naturskyddsföreningens “Skogens roll i klimatomställningen“.
Lär mig så sjukt mycket, och jag tycker att det är mitt ansvar – med hyfsat stora kanaler – att hålla mig a jour och ständigt vidareutbilda mig kring klimat och hållbarhet.

I går kväll deltog jag i ett webinar om greenwashing (anordnat av Naturskyddsföreningens Handla miljövänligt-nätverk Värmland). Webinaret  hölls av Yrsa Lindberg höll, som driver kontot Greenwashing i Sverige.

Och detta tycker jag att vi ska tapetsera upp på ögonlocket när vi skrollar internet och influencers som slänger sig med ord som “hållbart”, samtidigt  som det shoppas ytterligare ett plagg ur en “hållbar kollektion”. Gudarna ska veta att jag garanterat slängt mig med ordet hållbart tok för lättvindigt, men det är det ändring på kan jag lova.

Den ursprungliga definitionen av hållbar utveckling:

“En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”

Från Brundlandsrapporten 1987.

Och apprå på ansvar.
Jag tycker ju som sagt att influensers har ett ansvar. Har en många följare så har en makt. Och med makt följer ansvar. Men vilket ansvar? Och hur ser samtiden och framtiden ut? Detta ska jag grotta i tillsammans med Isabelle McAllister, Trendenser-Frida, Maria Soxbo och Anna Branten imorgon torsdag på Clubhouse. Här är direktlänk till samtalet.

Vad är Clubhouse? En ny app som kan liknas vid ett poddhus, där en går in i olika rum för att lyssna på samtal. Appen är ny, så en behöver invite. Kanske känner du någon som har Clubhouse, eller kanske är det någon här som har några till övers? Hojta i så fall i kommentarsfältet. Läs gärna mer hos Teknifik som har gjort en stor guide kring Clubhouse. 

Loading Likes...

Tillbaka.

Ni var ett gäng som undrade var jag hade tagit vägen. Sådan här radioskugga har det inte varit här sedan jag fick barn.
Vi kan väl säga så här. Jag har näääästan förlöst ett barn. Lika slut är jag i alla fall.

Jag är på väg mot Värmland efter en veckas packande i lägenheten – varje vaken minut. Och jonglerat barn emellanåt.
Att flytta under rådande pandemi är en utmaning eftersom vi har noll tillgång till barnvakt. Så vi har tagit hand om barn, rensat bland grejer, packat och sålt av massor via Instagram.
Sist vi flyttade (tvärs över gården) så rensade vi noll pga full rulle med småbarn, så nu fick vi bita i det extremt sura äpplet. Men nu är det klart.
Och flyttbilen är på väg mot Karlstad och ett nytt liv. Lite pillijox är kvar i lägenheten, så vi behöver återvända en sista gång. Inte minst för att säga adjö till en älskad plats.
Känslan? Panik.
Jo, men lite så är det faktiskt. Men det kommer bli bra.

Loading Likes...

Men också en testkörning av systemet.

Vardagen har vevat igång, barnen har prickat av första veckan i ny förskola och vi har gått igenom alla sorts känsloregister i processandet av den nya vardagen och helgbestyr.

Jag har fortfarande svårt att greppa att det här är vårt hem nu, inte den där lägenheten i Midsommarkransen som vi visst bara åkte i från (och måste tömma inom ett par veckor).
Jag upptäcker nya versioner av mig själv här. Som att jag fått en uppdatering via Appstore och har öppnat upp nya fält i appen Emma Sundh.
Det är små, mikroskopiska uppdateringar som ändå gör något med helhetsbilden.

Jag ser solnedgångarna, små kristaller på ängens alla grässtrån, tittar upp på de gigantiska lönnarna som stått där genom historiens intriger och sedan måste jag titta ner igen för allt blir så stort. Allt känns liksom inifrån och ut. Är det för att bruset är borta? Jag vet inte. Kanske.

Det är som den första förälskelsen då allt är nytt, läskigt, spännande, hjärtskärande, himlastormande, tomt, fullt och fan ta mig allt. Oreda.
Men också en testkörning av systemet. En vet att alla känslor fungerar på något vis. Långt ifrån blasé.

Det kommer väl en dag då en inte fascineras av solnedgångarna med wide screen, men just nu är det som att huden darrar i allt det här. Tänk att det här ska bli vardag, och allt jag känner till sedan förut-vardag kommer bli exotiskt.

Min mamma har gjort exakt samma resa som jag. Hon växte upp längs den här vägen, bodde i Stockholm, träffade pappa och så flyttade de tillbaka hit. Hon brukade åka till Stockholm för att “andas avgaser” som hon uttryckte det. Det var väl mer en omskrivning för att leva lite mer susigt och dusigt.  Det vetta tusan om jag någonsin kommer att slöja i något rosaskimrande över avgaserna, men nog kommer jag åka till Stockholm för att fylla på med suset emellanåt (post rådande världsläge).

 

Loading Likes...

Tack för alla era fina ord <3

Alltså. Tack för era fantastiskt varma, fina och värdefulla ord. Jag har inte hunnit svara på alla kommentarer, mejl och DM:s som strömmat in, men har läst allt och ska svara så fort jag får tid.

Underbara ni! Att få skriva här, sätta ord på mina tankar och få er varma famn – det är så förbannat fint och välgörande. Vaknade upp dagen därpå, kände trycket lätta för bröstet och känna det där jävlaranammat som jag ju har därinne, men som hade gömt sig bakom alla känslor.

Tack för det <3

Loading Likes...

Adjö Stockholm – 15 anledningar till min flytt

Adjö Stockholm.

Efter närmare 18 år i stan så vänder jag hemåt. Hem till Värmland och landet och ängarna. Det ser ju inte riiiiktigt ut så här just nu, men snudd på eftersom 2020 tycks vilja kvala in som ett av de varmaste åren någonsin. Och ja, de 10 senaste åren är de varmaste som uppmätts.
Det är inte en lätt flytt, för känslorna far runt i mig som en tornado. En gång i timmen switschar jag till engelska hemma och ifrågasätter om detta verkligen är ett bra val. Jag försöker vara en stadig förälder, som står fast vid att detta val är givet. Men på andra språk är jag, vad ska jag säga, lite mer suddig i kanterna vad gäller lagda beslut. Innerst inne vet jag att detta är rätt för mig, eller för oss, men det gör inte flytten enklare. Det ÄR svårt att förbannat hjärtslitande att säga hej då till vänner – eller för all del: de vänner en inte hunnit träffa på grund av rådande världsläge. Det är svårt att vinka hej då till en fenomenal förskola, underbara pedagoger och att se barnen krama sina bästa vänner hej då. De där barnen som stod fastklistrade vid staketet och ropade barnens namn när vi for i väg. Det gör ont att vinka till svärföräldrarna som bor kvar och som är så viktig del av barnens liv. Det är … svårt.

Och kanske är det just nu, när hjärtat blöder, som jag måste påminna mig om anledningarna till den här flytten.

–  Längtan ut på landet. Jag är uppvuxen precis här. Intill kilometerstor skog, med cykelavstånd till sjön och med solnedgångar som TV. Här har jag varit totalt fri. Sprungit sent på kvällen mellan moster och mamma, haft stora kalas i den prunkande trädgården, legat i snön med en stjärnklar himmel ovanför mig och blivit livrädd för allt det stora. Och jag vill att mina barn ska få uppleva detta. Kärleken till naturen och pirret i magen över de mest fatala små årstidstecken. Första vårdagen när fåglarna kvittar, humlans första åktur och känslan när äppelträden blommar. Men också de absolut knäpptysta stunderna när en bara hör sina egna andetag.

– Jag vill vara nära min familj, för de behöver mig nu.

– Jag tänker att jag kan ha båda. Jag har bott i stan, men njutit av landet på helger och lov. Nu vill jag ändra turordning. Ha vardagen på landet, och komma till stan på helgen och leva rövare. Bo över hos vänner (när det tillåts) och äta timslånga frukostar i deras kök. Kanske inte ses oftare, men mer koncentrerat. Jag ser fram emot att åka tillbaka till Midsommarkransen och arrangera Kransenloppis som jag brukar, ställa till med storpicknick i Svandammsparken, krama om alla viktiga vänner, låta barnen leka loss med sina och se alla bekanta ansikten igen. Men också träffa nya människor. På en annan plats.

– Lantisen i mig behöver ängarna! Jag blir genuint lycklig av att se en solnedgång, en äng och en vacker skog. Blir lycklig av stan också – att gå längs med vackra gator och se löven falla. Men jag kan det livet, och lyckorusen kommer allt mer sällan nu för tiden. Och jag tänker också att jag kan ha det livet också. Bara inte just varje dag, och så kanske uppskatta stan mer när jag väl är där.

– Jag är härligare här. Precis som andra är härligare där. Mina barn tycker att jag låter härligare när jag är på landet. Inte så mycket ”akta, stopp, se upp, stanna, förbannade bil-jävel”. Jag är så trött på att höra min egen stressade röst skära genom stan när jag ska ha koll på barn som vill springa åt varsitt håll, det är hundra bilar som jäktat ska ta FRAM och hela livet känns som en refug. Eventuellt är stan också trött på min stämma.

– Bo där jag trivs året runt. Jag har ju gått från två boenden – en lägenhet och ett torp. Nu vill jag spara på resurserna och ha ett boende, där jag vill vara året om. Ett hem som utnyttjas 365 dagar om året, inte bara under vissa veckor. Stanna hemma på sommaren, bejaka hösten, vintern, våren och trivas med ett mindre omfång. Pipa i väg någon gång ibland, men inte som vana. Inte en förväntning. Och jag har insett att Stockholm inte är den platsen.

– Längtan efter trädgård. Vi kan väl säga att torpet på Gotland var inkörsporten till tyngre droger. Jag vill odla mer, jag vill bli självförsörjande på mat stora delar av året, jag vill producera el, skapa en fet perennrabatt som drar till sig pollinerare och kunna lagra mat på ett vettigt vis. Jag vill också att mina barn ska få rejält med skit under naglarna. Precis som jag fått. Inte vara rädd för naturen och alla småkryp – utan lära sig ta hand om dem. Gaaad, vi kommer att behöva mer sådant i framtiden.

– Ett liv utan lån. Och pja, detta. Jag har levt flott med skyhöga lån. Ett lånat liv. När pandemin slog till och jag förlorade alla mina uppdrag och min försörjning, så insåg jag hur fragil tillvaron var. Drömmen om att jobba lite vettigare arbetspass (jobbar i stort sett alltid kväll), ha mer tid för mina barn och ideellt arbete för klimatet, gick ganska snabbt upp i rök lika snabbt som UnderbaraClara förmodligen skrev sitt inlägg om att hennes liv var anpassat för en evig lågkonjuktur. Mitt liv var byggt för högkonjuktur,  min största utgift var lån och avgift för bostaden och mitt liv gick ut på att upprätthålla lajfet.  Tjäna pengar så att jag kunde  betala av mina lån som jag aldrig kommer bli av med. Och fortsätta så tills döden skiljer oss åt. När jag sedan såg Netflix-serien “Ett liv utan lån” så närdes drömmen om att i framtiden kunna bära mina egna kostnader. Jag pratar en del om detta i senaste avsnittet av Plan B-podden, som just handlar om pengar.

– Tid. Vad vill jag göra med min tid här på jorden? Med ett billigare liv kommer ett färre krav på fet lönecheck. Och när kravet på mindre pengar? Pja, mer tid. Min dröm är att lägga den tiden på vettiga saker som gör skillnad. Spendera tid med mina barn, mina vänner, ha sköj och jobba mer saker som jag tycker är viktiga: klimat och miljö. Av alla saker som jag kommer att ångra på min dödsbädd – och det kommer vara många kan jag lova – så är detta nog inte en av dem.

– Jag och John. Jag kanske låter stursk i alla anledningar. Men en stor anledning till att vi flyttar är att John verkligen, verkligen vill bo på landet. Medan jag är suddig i kanterna är han stadig och fullständigt tvärsäker på sin sak. Han MÅSTE ut på landet. Han pallar inte stan längre. Och går så långt att han vill bygga ett hus vid MINA föräldrar och bo typ 20 meter från mina föräldrar medan vi bygger. Han vill verkligen ut på landet, det hörs va? Och en fin sak som vi konstaterade häromdagen är att vi är som mest samspelta och lyckliga just på landet. Vi älskar att odla, planera trädgård, greja i trädgården, och göra det tillsammans. Våra gemensamma intressen – bortom politik, klimat och Netflix – är som starkast på landet. Jag är nog lite extra mycket kär i John på landet, kanske för att jag slipper fäktas med all trafik och faktiskt hinner se han.

— Bo för livet. Det finns en längtan att skapa ett hem för livet. Jag har ju valt att köpa en tomt intill vägen jag växt upp vid, och där en majoritet av min släkt bor. Det är ett ganska … vad ska jag säga … beständigt steg. Inget en byter ut eller bort om andan faller på, utan det är en plats jag vill ska gå i arv. En stark norm i dagens samhälle är att ständigt uppdatera och uppgradera, flytta och pinna vidare i bostadskarriären. Tänka nästa steg. Att ständigt vara på väg någon annanstans. Ja, det är något sjukt läskigt med att göra ett val för livet, att på något vis välja slutdestination även om en knappt hunnit göda sina rynkor, men jag är nyfiken på att testa tanken.

– Våra barn. Vi kan ju konstatera att barn är olika. Vissa barn älskar aktiviteter och har förmågan att verkligen suga i sig det bästa av en stad. Vår barn är precis tvärtom. Inte super-fans av uppstyrda aktiviteter, utan vill hellre bygga upp någon egen fantasivärld utan regler i en skog. De är som två vildfåglar, och de vill en ju ha nära naturen.

– Var kan jag leva hållbart – nu och sen? Jag ställer mig ofta den frågan. Var är en trygg plats för mina barn? Nog för att lägenhet i stan är klimatsmart som få och jag tror att vissa människor förmodligen är bättre lämpade för staden (och kan se fler fördelar än jag), så vill jag skapa en plats som står sig över tid. Som passar mig, mina vanor och intressen. Jag flyttar inte bara till den friska luften, utan också till en av Sveriges bästa cykelstäder, där det satsas stort delningstjänster när det gäller allt från kläder till fröer (!?). Yep, en kan låna fröer på biblioteket och så lämna en tillbaka dem när en fått egna fröer av samma växt. Det finns en nyfikenhet, en hunger, och det gillar jag.  Sedan att jag har en cykelväg som är byggt på en gammal banvall (läs: platt) som går nästan raka vägen in till Karlstad gör ju inte saken sämre.

– Dela mera. Jag drömmer om en by! En plats där en delar verktyg och hjälper varandra med allt från att lyfta möbler till att kratta löv till att handla. Det är så jag själv är uppväxt. Jag har insett hur mycket jag uppskattar och saknar det.  Det naturliga i att hjälpas åt och dela. Vi kommer att dela elbil med mina föräldrar, och jag hoppas kunna dela allt från ellåd-cykel till verktyg med folk i grannskapet. Och kanske damma några gamla klassiker från förr, som min mormor berättat om: bio i grannskapet och fotbollsturnering bland grannarna.

– Stockholm ger mig ångest. Klimatglasögonen sitter hårt på nästippen, och jag älskar dem. De får mig att se världen så klart. De får mig tyvärr också att se all trafik, alla överfyllda shoppingspåsar, alla avgaser, all mat som slängs kors och tvärs, alla flygplan som passerar i skyn och det överfyllda soprummet med allt från Marikmekko-lakan till Pippihus (vars räddning var en limsträng bort) allt för klart. Jag ser allt det där: Saker som slängs för att något nytt har slussats in. En stenhård bilnorm i stan trots allsköns goda förutsättningar att INTE äga bil. Och jag mår inte bra av att se skiten ärligt talat. Jag blir ledsen, nedstämd och får ångest. Och jag är på allvar rädd för att jag ska sjunka djupare ner. Jag behöver se alla ohållbara normer för att påminnas, agera och förändra, men jag pallar inte det varje dag. Någonstans måste jag rädda mitt eget hopp. Att ständigt skriva och snacka klimat och vad vi behöver göra för att ställa om för att rädda allas skinn (vårt, våra barn och framför allt: människor i fattiga länder) och samtidigt se människor ständigt göra precis tvärtom … det skaver. Så jag väljer att flytta ifrån det. Och ja, kanske slött: men blunda.
Energin jag förhoppningsvis att slippa se skiten får ska jag lägga på vettigare saker.

Ja.
Det här passar mig. Kanske inte någon annan, och garanterat inte alla.
Kanske ångrar jag mig och flyttar tillbaka (säger det mest för att lugna mig själv).
Men ett är säkert: Jag behöver det här. Nu.

Loading Likes...

Ett steg närmare ett kök

I helgen var vi hemma i Värmland för att fixa med vårt kök. Planen är ju att flytta in här vid jul, så nu gäller det att få allt på plats. Och pja, vårt lergolv börjar bli klart.
När vi anlände hade golvet torkat och spruckit som sig bör. Men med några vändor med fuktad mopp så blev golvet slätt. John målade ett lager med linolja som nu ska torka, och så bar vi in den gamla dörren som ska sättas in ungefär här.

Dörren kommer att leda in till gästrummet där vi bor allihopa, men tanken är att det ska bli barnens rum. Jag och John får ett sovrum i den gamla målarverkstan som just nu är full av grejer.
Det är lite som ett femtonspel detta. För när köket är klart kan vi ställa in alla våra kökgrejer från torpet här, och då får vi mer plats i förrådet (där grejerna står i dag) och då ska vi ställa grejerna från målarverkstan där.
Pjuu. Inte helt enkelt kan jag lova.

Barnen hjälpte till att måla väggarna i helgen också. En varm rosa ton, målad i äggoljetempera.

Ska bli så spännande att de hur detta golv kommer att bli!

Nu ska vi bara hitta gamla kökstommar att sätta in här. Satte in en annons i lokaltidningen och har redan fått en hel radda napp.

Nästa tur hit kommer förhoppningsvis innehålla: sätta i dörr, hämta köksstommar och koppla in diskhon.
Känns lite som önsketänkande, haha. Men kanske något av det.
Till julen flyttar vi i alla fall in. Och pja, det kanske blir lite spartanskt och ofärdigt, men det gör ju inte så mycket.

Loading Likes...

Nu säljer vi lägenheten!

Gulp.
Nu ligger vår lägenhet ute till försäljning – här.
Tittar igenom mina egna bilder från i juni och fotografen Lina Östlings som ligger i annonsen på Hemnet, och kan inte riktigt minnas varför vi skulle sälja, haha.

Ofantligt underbar, härliga, varma och välkomnande Midsommarkransen, med världens vackraste innergård och de mest magnifika av grannar – som jag kommer sakna dig.

Efter 18 år i Stockholm, varav 9 på en och samma innergård – men i två olika lägenheter – i Midsommarkransen, så lämnar jag stan för Värmland. Det är läskigt, spännande … och pja, läskigt igen.
De där åren har präglat mig, och jag har vevat allt från julmarknader till kransenloppisar med värdsligt sällskap.
Men jag kommer tillbaka. Jag har redan förberett alla grannar om att jag kommer sitta där i syrenbersån en dag, kanske i juni. Babbla i kapp allt som hänt sedan sist.

Det blir fint det.

Loading Likes...

Basker, puff och Hemnet-annons.

Torsdagsgrejar, rensar bilder på datorn, baskrar mig, klipper poddavsnitt (släpps i morgon!) och förbereder nästa veckas digitala föreläsning. Alldeles strax ska jag packa väskan också, för imorgon drar vi till Värmland.

Ska fixa golvet i det framtida köket (lergolv!) och fira min pappa på fars dag. Ska ställa till med tårta och kanske till och med kan äta ute i trädgården om vädret tillåter.
Hoppas!

Och hörni. Tack för alla fina kommentarer om att rycka plåstret. Det var precis den puff jag behövde. Nu förbereds Hemnet-annons för lägenheten. GULP!

Loading Likes...

3 x Tradera-fynd!

Tadaaa!
Här langar jag fram några naggande goda, begagnade Tradera-fynd som har landat hemma hos mig.
Först och främst en basker att kolorera november med, en stuvbit linnetyg som ska in det nya köket (som vi bygger i verkstaden) och sist och minst: ett par underställs-brallor i ull till Majken.

Det har ju fyndats en hel del begagnat den senaste tiden (hej bygga hus), och mer ska det bli. Tanken är ju att köket (som vi bygger i den gamla verkstaden) ska fyllas med 100% begagnade grejer. Allt från hyllplan, spis, diskho, blandare och köksskåp. Det enda som inte blir begagnat är äggoljetemperan på väggarna, rören i golvet och pja, leran som vi gör lergolvet av. Men den är å andra sidan inte producerad, bara uppgrävd, hehehe.

Just nu i min begagnat-bevakning: kökstomme, induktionshäll, varmluftslugn, fläkt, pärlspont.

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny