Hej årssummering, glömda bilder och välkommen maj!
Den här månaden började med finbesök! Lisa och Per kom på besök, spanade in vår tomt i vårskrud, vi visade Karlstad och åt årets första picknick i den fina parken utanför Värmlands Museum.

Maj var en stökig månad.
Min pappa fick plats på ett demensboende i Karlstad och jag kuskade runt för att fixa möbler och grejer till hans rum, samtidigt som jag grät. Det värsta inredningsuppdrag jag åtagit mig. Hur inreder en människas sista anhalt? Få inredningsreportage handlar om demensboende och dö i öppen planlösning.

Klappade katt och gosade loss mellan varven här.

Och slet upp stenplattor här. Grät och svettades omvartannat.

Kom över ett vykort från Karlstad från 1940-talet och räknade exakt en bil på bilden, över tio cyklister och lika många gångtrafikanter. Låt oss ta tillbaka den normen! Och möjligheten till den normen (looking at you decentralisering och kollektivtrafik).

Grejade med odlingarna på denna “soliga, öppna plats”. När jag visar bilderna från juni förstår ni valet av citationstecken.

De få kvadratmetrarna packades med odlingar. Det var en svår tid för matlagning så satt säga. Men det gäller ju att prioritera.

Min moster som bor två hus bort fick kycklingar. Ja, alltså inte min moster, utan hennes höns. En dag när barnen kommit hem från förskolan gick vi dit för att kolla om äggen kläckts och fick hålla världsgulliga kycklingar.

Fyllde garaget med odlingar också.

Maj knoppade och ängen som kilar in sin intill alla hus här ändrade färg från beige till grön.

Klev ut i maj i gummistövlar. Jag hade två rädslor när jag flyttade ut på landet. Mörker och ormar. Rädslan för mörkret gick över så fort jag investerade i en begagnad pannlampa som lyste skitstark, och när vintern släppte sitt grepp skulle jag möta ormsäsongen (jag minns varenda orm jag mött häromkring i min uppväxt).
Och vet ni, det gjorde jag med bravur. Träffade en orm på den igenväxta tomten vid ett tillfälle, hälsade med ett “hej” (istället för hög puls) och sa att det var bäst att hen flyttade eftersom vi skulle röja en del där.
Såg den en gång till, sedan tror jag hen fattade hinten.

Köpte provbrukar med grön linoljefärg eftersom det kliade i dra-igång-projekt-fingrana. Vi väntade ju fortfarande på bygglov, då vi kunde inte göra så mycket med byggandet så att säga. Men lusthuset däremot. Och kanske skulle det bli grönt?

I mitten av maj flyttade pappa in på demensboende, och på grund av pandemin var han tvungen att sitta typ inlåst på sitt rum (utan besök) i en veckas tid. Någon karantärn-grej. Han förstod ju inte vad som hände så det var en pärs.

Jag hanterade det så här.

Fick plantor av mamma. Jag grävde och grät.
Behövde ingen bevattning så att säga.
Och demenshemmet var långt ifrån bra, så mamma och jag bestämde oss för att ställa pappa i kö till ett annat hem. Hjärtslitet fortsätta, så jag grävde, grävde, grävde. Grät och grät.

Mitt i allt det sorgliga fick jag paket från pangpersonen Maja. Då blir en alltid lika glad. En handritad katt på kuvertet och världens finaste adresslapp.
Vad mer behöver en?

Fotograferade högen av böcker som jag läste. Lite här och lite där. Och ganska lite skönlitterärt.
Om jag blivit inbjuden till någon bokklubb någon gång? Nej.
Men skulle LÄTT haka om det var faktaböcker. Det är det enda jag läser.

Baddade hjärtat med att fylla igen gropen vid hasseln, och strödde ut ängsfröer.

Hade oklara outfits. Shorts och stövlar, lånad tröja och strumpbyxor.
Men det är ju strunt samma.

Tog in maj och njöt för fulla muggar över att kunna traska ut från köksdörren – rakt in i skogen, ut på ängen, in i en hägg och ner i sjön. Hej natur!

Fick den här fenomenala boken på posten! Geniala Isabelle som gett den synliga lagningen ett ansikte.

Den 19 maj fyllde John 40 bast och jag och kidsen smög in i sovrummet på morgonkvisten med en bricka fylld med pärlhyacinter från mammas rabatt, princesstårta och en tårta av ost. Det är tradition att han får en västerbottenost i födelsedagspresent!

Tog lunchpauser från digitala möten, föreläsningar och workshops, gick till tomten för att plantera, röja och fixa. Den bästa sortens lunchtimme.

Äppelträdet utanför vår köksdörr började blomma och vi bestämde oss för att pappa skulle flytta hem igen. Vi kunde inte ha honom på demensboendet. Det slet i hjärtat.
Så vi gick tillbaka till en trasslig vardag med hemtjänst, oro, förvirring och ständig närvaro hos pappa. Det var fint att ha honom hemma, kunna titta till honom varje dag och finnas där. Men det blev allt svårare för honom att bo hemma.

Maj var inte min mest sociala månad om en säger, men jag höll i hop på något vis.

Mitt i allt stök satte jag och ett gäng från andra klimat- och miljöorganisationer en krans Sola-statyn i Karlstad för att uppmärksamma biologiska mångfaldens dag.

Och så bjöd jag in till mini-40-årskalas.
Restriktionerna sa max 8 pers, så 8 pers fick det bli. Svårt att göra ett urval OM EN SÄGER.

Men bjöd in Fatima, Tommie, Lisa, Per, Marie och Hasse.
Gjorde enklast möjliga och bjöd på ekologisk mat från Zest i Karlstad på vår nya tomt!

Sörplade bubbel, såg solnedgången, klappade hund och FICK HÄNGA!

Dagen därpå satte jag upp tvättlina på tomten. En viktig händelse.
Trivial grej, men jag älskar synen av vajande kläder i sommarvind, och har på riktigt grämt mig över var den där satans linan ska hänga? På torp på Gotland haglade det av äppelträd att sätta både hängmattor, gungor och tvättlinor i, men på den tomten är det lite mer av en utmaning att hitta utrymme för sådana här viktigheter.

Jajaja, fick ta ner tvättlinan igen när vi insåg att asparna som den satt i var ruttna inuti.
Men det vara några fina dagar där!

Liljekonvaljernas tid kom och alla tvivel om vi gjort rätt som flyttat försvann.

Jag gjorde en massa rabarbersaft av alla rabarber som växte på tomten och i mammas trädgård. Det sörplades friskt och jag kände mig rik.

Sörplade i min det här också. Fast via ögonen. Min barndoms väg, som numera är mina barns barndoms väg.

Så kom majs finaste. När äppelblommorna slog ut.

Vi satte oss en dag under äppelträdet med bubbel och chips. Njöt av försommaren tillsammans med mamma och pappa.

Solen sken så starkt och varmt att vi satte på oss rabarber-hattar.

I slutet av maj bjöds det på fest hos min moster, och dagen som följde var mors dag.
Det firades här, i lusthuset.
Min lilla familj hade dukat upp så här fint till mig – med tidning, kaffe och scones med utsikt över vår tomt.

Kan ha varit årets finaste dag.

Maj avslutades med utplantering!

I fredags fyllde jag år!
Jag väcktes av John, barnen och min mamma som hade kutat över för en morgonstruddelutt och kärleksmums-tårta i sängen. Jag fick presenter, gulliga teckningar av barnen och en stor balja kaffe.
Dagens firades med vabb – i sann 2020-style – och efter lunch traskade vi över till tomten och orangeriet. Där skulle nämligen min födelsedagspresent finnas.

Öppnade pardörren till vårt orangeri och där stod ett olivträd, två fikonträd, en granatäppleplanta (!?) och en julros som mitt äldsta barn valt ut.

Nu börjar det likna orangeri på allvar!

Ytterligare en present var att John tog över vabbandet och jag skulle få lerklina en vägg i orangeriet.

HUR FINT?

På eftermiddag tog jag över vabbandet igen, medan John pep in till stan för att lämna tillbaka en bygg-hyr-grej och köpa lite lyrrig hämtmat. Inget som hör till vanligheterna när en bor på landsbygden och alla restauranger är två mil bort. Men i dag skulle jag få äta mitt bästa: Indisk mat!

Jag drömmer om att det ska komma en eldriven takeaway-bil (taketoyou-bil) ut till bygden där jag bor ungefär en gång i månaden, där en har förbeställt sin middag. Rolig grej ju, att en hel bygd käkar typ samma sorts mat en gång i månaden för att kunna spara på resurserna. Tänker också att bilarna – SÅ KLART – ska ha glassbilen-jinglar just for the fun of it.

Men nu fanns det ju ingen sån bil (än), så John kom hem med indiskt till mig och sushi till barnen (deras bästa).
Och lite annat smått och lyll-gott.

Förutom olivträd, fikonträd, teckningar och hämtmat fick jag ett presentkort på Stolpens trädgård som ska vara bäst i klassen vad gäller plantor och träd för just det värmländska klimatet – och har egen odling av träd, burkar och plantor!  Får se vad det blir för något?

Och så fick jag denna av mamma. Guld när en jobbar med lera som torkar ut!
Så himla fin födelsedag. Och till sommaren kanske jag ställer till med kalas. Som en värre förfest inför min stora 40,5-årsfest som jag ska ha 2023! Det gäller ju att börja planera i tid va!

Då har det blivit dags att mölja igenom april – som började med påsk. Det var en kaotisk månad på många sätt, och det märks hur lite jag hann blogga (eftersom typ alla bilder ligger orörda).
Dagarna innan påsk lades nämligen min mamma in på sjukhus. En misstänkt tia.
Förmodligen helt slutkörd, eftersom hon tagit hand om min pappa som är sjuk i alzheimer. Mamma på sjukhus betydde att jag blev ansvarig för pappa.
Så jag sov inne i deras hus, i fall att pappa skulle vakna mitt i natten och inte förstå var han var. Jag tog hand om pappa, lugnade honom (hans enda fasta hand mamma var ju inte där), höll på att gå i bitar och insåg också hur mycket press som låg på mamma. Jag var helt förtvivlad. Kände mig ensam, med en stor dos sorg och frustration som en klump i mig. Där någonstans insåg jag att jag måste välja förälder.
Antingen ha pappa hemma (vilket jag så klart ville) och se mamma gå sönder (vilket jag så klart INTE ville), eller se till att pappa kom in på ett hem, så mamma höll.
Som jag grät.

Jag behövde nog egentligen haft sjutton armar, fötter, kramar och fallskärmar där och då, men var oförmögen att be om hjälp.

På påskafton kom mamma hem och var sitt vanliga busiga jag, även om det märktes hon var trött. Vi klädde ut oss hela bunten, anordnade äggjakt för barnen, hälsade på hos min moster i huset intill och vi fick en glimt av pappa som han var förr. En spexare! Det var fint.

Firade en sista påskafton med pappa hemma.

Och trots att det var sorgligt och ostabilt på insidan så målade vi oss som kycklingar och påskkärringar och levde rövare.

Insikten kom allt närmare. Vi kan inte längre ta hand om pappa.

Så vad gör en om en är gråter på insidan? Jo, en gräver, kånkar och svettas ut tårar.

Mitt april-projekt blev att fylla igen en grop intill den fina hasseln. Jag såg framför mig att här minsann skulle det stå trädgårdsmöbler. Men några trädgårdsmöbler kunde ju inte stå i en grop. Så jag fyllde igen den med pinnar, murkna storkar, löv och bös.

Gosade ner mitt fejs här och bestämde mig för att säga ja till ALLA djur som föreslås. Ko, get, anka, hund, får – YOU NAME IT!

Alla papper om vårt bygglov skickades ut till alla grannar så att de skulle kunna säga sitt. Gulp!

Upptäckte lanthandels eminenta bröd-räddar-korg och fyllde frysen …

Åkte på loppis och köpte en väska och fönster till ett kommande hönshus!

Gav bort vårt växthus till barnens förskola så att de kan odla loss där!
Vi använde vabbets sista dagar till rengöra det innan avfärd.

Träden som stod på tomten blev sakta men säkert till brädor som ska bli golv i huset.

Stockarna drogs ner för slänten av fenomenala Roy och Helena (obs! Just precis här står huset i dag).

… till logosolen där stockarna sågades upp till brädor.
(På presseningen landade allt spån som vi nu använder när vi ska lerklina orangeriet).

Så här såg det ut på tomten i april. Ska se om jag kan ta en bild kommande april från exakt samma vinkel.

Barnen höll sig sysselsatta så att säga. Den här dockvagen stod alltid på verandan till mina föräldrars hus, och i den låg för det mesta katten och sov. Ibland fick han till och med promenader.

Fick fina böcker på posten! Från Elsa exemplevis, och njöt för fulla muggar av alla bilder från Gotland.

Satte en drös med frön i jorden!

Kånkade på tomten efter att alla träd fällts.

Och städade köket från det här …

Till det här.

Snickrade ihop en odlingslåda som var enorm!

Började otåligt titta på de där stenplattorna som låg mellan pumpen och lusthuset.
Och började fundera på om det inte skulle vara ståtligt med en perennrabatt där istället.

Så jag började projekt perennrabatt! Första steget: Skruva ner pergolan och ge bort till en granne.

Varje lunch spenderades antingen med att promenera med pappa eller att röja här.
Och ja, exakt här står huset nu.

Med granarna borta så såg en ju faktiskt åkrarna och sjön därborta. Inte hel fel utsikt från ett hus ju.

Bakade livets första surdegsbröd!
April handlade mycket om det där. Ta hand om det lilla och nära. Om det så var surdegen, pappa, odlingarna eller ett städryck i köket.

April var månaden som jag rullade ut cyklen!

Och såg naturen slå ut!

Lisa och Per kom på besök från Stockholm och jag fick en kram. En har ju inte varit överöst av dem under pandemin dirket, och egentligen skulle en ju inte. Men jag behövde den så satans mycket.
Den kramen kommer jag alltid att minnas.

Fick möjlighet att köpa loss ett helt gäng av dörrar, hyllor, garderobsdörrar och fönster av en granne. Hej lycka!

Och köpte fönster till det kommande orangeriet via Karlstads kommuns byggåterbruk – Sola byggåterbruk! Vi hade sånt flyt! Fick tips av Evelina om att det finnas fönster på Sola byggåterbruk, kuskade dit och insåg att de skulle passa PERFEKT i orangeriet som vi hade ritat in i bygglovet.

Gick mest av allt klädd i blåställ hela april.
Och varvade podd och digitala föreläsningar med att röja på kvister på tomten.

Så kom vitsipporna! Vitsipporna var en sån sak som jag längtade efter när jag bodde i stan. Det där havet av trampade vitsippor i en slänt som ingen upptäckt ännu. Att få traska runt där, höra vårens alla bäckar och fågelkvittret. Fan, vad jag njöt.

Plåtade en bild från vårt lilla, lilla sovrum.
Att bo litet och temporärt är en sådan spännande träning på många vis. Inte-så-noga är ju ett mantra, men det betyder också att en kanske inte så ofta gör så där pre-pandemi-piffigt. Städar fint, gör fint. Men en dag gjorde jag bevisligen det – i alla fall i ett hörn. Resten såg nog ut som det vanliga kaoset.

Det var april det. En koasmånad som banade väg för maj.
Undrar just hur mycket kaos den innehöll?
Det får du snart svar på.

Då har vi kommit till mars i den lilla årssummeringen.
Mars var månaden då jag odlade! Längtade och drömde om trädgård.  Att sätta grepen i jorden och anlägga min alldeles egen trädgård. Så jag satte en massa fröer i jorden, byggde en odlingshylla av lite spillvirke jag hittat i förråden och längtade efter djupa fönsternischer. Något vi hade i Midsommarkransen, och som vi kommer ha gott om i det nya huset. Men pja, saknar nu.

Körde byxlösa Zoom-möten – som alla andra.
Och traskade ut för att hämta posten iklädd detta plus stövlar.
Typisk grej att göra på landet – eftersom ingen ändå ser en.
Så här ett år efter flytten så har jag otaliga otippade hämta-posten-outfits i bagaget.

Det snöade! Som bara den!
Pappa bodde fortfarande hemma så varje dag tittade jag till honom och drack lite kaffe med honom.
Hade alltid med lite wienerbröd som jag köpt på lanthandeln till honom.

Vi hade kommit i ordning i köket, målat hyllor och fyllt vartenda utrymme med glas, muggar och bös.

Alla grejer kom från torpet, medan Midsommarkransen-prylarna magasinerats. Att få “bo i torpet” var (och är!) sådant mys! Tycker så mycket om vårt färgglada kök som är ihopsatt efter bästa återbruks-förmåga och en stor dos inte-så-noga.

Fick en bok på posten! Den här gillade jag! Enkelt fråga-svar-upplägg och relevant ämne så klart, pga människan är inte enda arten på jorden (även om vi verkar tro det ganska så ofta).

Hade en viss färgkod över mars.

Så att säga.

Jag och Maria spelade in ett avsnitt av Plan B-podden om begagnat och jag letade upp ett av de där tidiga beggade plaggen – nämligen den här tröjan som jag ärvt av min kusin Kristin!

De nedsågade träden på tomten skulle börja sågas upp så virkestorkar byggdes på tomten.

Tadaaa!

En av sakerna vi lockade med för att få barnen pepp på flytt var våningsäng. Detta magiska ord som får alla barn att gå ner i spagat av glädje.
Vi köpte en våningsäng på Blocket som var för bred. Så vi sågade isär den så den blev lite smalare. Hur smal den än är får den inte plats att plåta med mitt objektiv. Men någon dag ska jag visa!

Började så sakteligen komma i ordning på alla håll och kanter.

En liten kik in i barnens rum från köket.
Rummen ligger i fil med små dörrar mellan rummen. Och dörren du ser på bilden vätter mot det ytterst lilla badrummet.

Våren kom så sakteligen. Vi hade inget bygglov, men kutade över till tomten i tid och otid. Rufsigare och ostyrigare än stan-versionen var jag.

Med stort och stickat istället för snävt och piffigt.
Spenderade all ledig tid med att röja på tomten, greja, fixa och försöka få styr på detta megaprojekt.

Medan vi höll tummarna att vi skulle få bygga ett hus, så köpte vi ett släppt som skulle bli hönshus!
Orka vänta på att få bygga!

Drog fram alla Gotlands-cyklar och började cykla så fort snön försvann! Mitt bästa!
Älskade att flåsa in den friska Värmlands-luften. Men saknade morgonhänget i Stockholms cykelfil så att säga.

Gick klädd så här 99% av tiden.

Vår katt Jumanji sprang skytteltrafik mellan vårt kyffe och mina föräldrars hus.
Hos oss fick han en egen säng – den gamla babykorgen som mina barn sovit i – som vi placerade inne i barnens rum. Favoritplats!

Mars var också månaden då pallkragarna ställdes på plats. På en solig plats, öppen. Trodde jag.
POFF sa det sedan när grönskan kom.

Hej på er!
Då var det dags att gå loss på summeringen av 2021 igen – året då kameran gick varm, men flyttstöket lamslog uppdateringarna. Ni anar inte hur skönt det är att göra någon form av bokslut. Titta tillbaka på detta svarta hål av tid som tydligen kallades 2021 – och damma av vad som faktiskt hände. Så. Nu tar vi oss an februari.

Månaden började med min födelsedag. Det blev en lugn pandemi-variant  med hemmajobb, morgontårta, en stril ström av födelsedagsteckningar signerade barnen och en trudelutt till tomten.

Drömde om sommar här! Och började – trots att snön inte var borta – planera för odlingar och trädgård. Så här i efterhand så är februari ingen vidare värst bra månad att försöka se ut en bra, solig plats för odlingar. För allt såg ju så ljust och växt-kompatibelt ut, men allt det här blev en grön, skuggande djungel ett par månader senare, haha!

Min 38:e födelsedags finaste stund kanske var när min pappa knackade på verkstadsdörren och räckte över de här. En bordsflagga som ibland åkte fram på födelsedagar när jag var barn. Inte alla födelsedagar – så uppstyrda var vi inte. Men just den här dagen tyckte han att jag skulle ha den.

Jag packade upp banankartonger från flytten från Midsommarkransen och försökte förstå att det kapitlet av livet var slut.

Februari var månaden då vi maxade vinter!
Vi  ärvde skridskor från grannen, gav oss ner på sjön med ostmackor och varm choklad i ryggan och åkte skridskor. Goal!

Vi åkte pulka, spark (innan vägen grusades) och undersökte vartenda förråd efter spännande upptäckter. Här finns nämligen allt! Kanot, långfärdsskridor, skidor, åkmadrasser, tält – inget kan stoppa oss!

Jag bakade världens godaste semlor – utan mandelmassa, samtidigt som jag och Maria släppte ett avsnitt av Plan B-podden om just semlor (och varför semlan är ett matsvinnsprob).

Här inne bodde min mamma och min pappa. Barnen skickade in teckningar som mamma satte upp i fönstret och varje morgon hämtade barnen tidningen till sin mormor och morfar.
Vi inväntade att de skulle få sin andra dos vaccin så vi skulle kunna få träffa dem oftare.
Som vi längtade!

Sa jag att vi vintersportade? Och att det fanns längdskidor i förrådet?

Megagranen på vår tomt togs för att bli virke till vårt hus. Snacka om närproducerat!

Det var inte det enda trädet som fälldes om en säger. Hela tomten var full av stora granar och tallar som nu fick ge vika för ett hus och en utsikt. Alla träd skulle sågas upp, läggas på tork och av grenarna skulle vi göra trädflis till väggar till orangeriet. Och spånet skulle användas till lerkliningen. Allt tas om hand.

Både jag och John spenderade varje lunchtimme med att dra ris på tomten. Ett tungt och helt underbart jobb! Aldrig har jag känt mig så tillfredsställd av en friskvårdstimme så att säga.

Läste den här som jag lånat på bibblan! Oerhört lärorik.

Åkte till Stockholm för att säga hej då till vår lägenhet, skriva på de sista papperna och lämna över nyckeln till de nya ägarnas ombud.

Det smärtade en del att säga adjö till ett liv här. Ett oerhört fint kapitel utspelades just här. Det var här vi hade haft fest, otaliga middagar och det var här som barnen cyklade inomhus, hahah.
Detta var liksom ett fint, varmt hem.

Återvände till Värmland, snöt ut saknaden och bestämde oss för att skaffa höns. Inspirerade av min moster som bor ett stenkast bort och har så här fina hörs!

Februari avslutades snöfritt med mitt alldeles egna gym: dra ris på tomten.

Så här såg det ut på tomten då.
Ett plockepinn!

2021 var ett omvälvande år. Minst sagt.
Att starta om på en ny plats, ta hand om min sjuka pappa och få livet att rulla var lite som att leva i ett vakuum. Kameran var ständigt med, men jag hann inte blogga så mycket – i somras uppdaterade jag nästan ingenting. Jag behövdes på annat håll.
Så nu tänker jag att vi river av 2021 och spanar in vad som egentligen hände.

Jag bar över en trädgårdsbänk från mammas förråd till tomten för att markera att här bor jag.
Och här – under hasseln – skulle jag sitta när sommaren kom.
Klipp till ett år senare: det hann jag föga eftersom vi började bygga hus.

Gick på upptäcktsfärder med kidsen för att utforska varje avkrok kring vårt nya hem. Var ledde skogen? Var kunde en bygga kojor? Var ligger sjön?

Varje dag rände jag över till vår tomt.
Försökte föreställa mig en framtid där. Att göra det – föreställa sig något oerhört göttigt – i januari är liiiiite av en utmaning. Det är helt klart lättare i surrande, prunkande juni om en säger.

Men där stod ett lusthus som jag ville ackompanjera med tusen klätterväxter. Jag ville göra en perennrabatt! Skapa en köksträdgård. Och så klart: Bygga ett hus.
Vi hade inte skickat in bygglovs-ansökan ännu, så vi visste inte om det var här – på den här tomten – vi skulle bo. Vi satt på kvällarna, vände och vred på huset, dimensionerna och nästa dag gick vi till tomten för att få någon form av överblick eller snilleblixt. Gick tillbaka till ritbordet och ritade om.
Tomten är kuperad och var full av granar – ganska inbäddad, undangömd och svåröversiktlig. Så det var svårt!

Det var januari.
Det betydde att jag gjorde som alla andra. Försökte hitta nya, spännande rutiner. Börja springa, tänkte jag. Ålade på mig tajtsen, köpte en sporttopp på Tradera och gav mig sjutton på att börja springa. Det gick ganska bra. Tills jag stukade foten.
Classic me.

Januari var också en ny plats och en stormig förälskelse.
Snön kom och jag njöt så av vidderna, den knarriga snön, den friska luften, att kunna gå ut i skogen och se solnedgångarna. Så mitt livs första uggla. Bara en sån sak.
Kunde få totala pirr i kroppen och kände så att detta var … rätt.
Samtidigt var det kämpigt. En pappa som blev allt sämre, barn som skulle skolas in på ny förskola i pandemi (utomhus pga smittorisk i 14 minus) och ett sorts famlande efter att hitta sin plats i nya som gamla bekantskaper.

Det fanns en rutin. Jag tog promenader med min pappa.
En gång om dagen skulle han ut och gå. Ibland gick hemtjänsten (underbara, fantastiska hemtjänsten) med honom. Ibland kunde jag lägga jobbet åt sidan och slå följe med honom.
Vi kunde ju bara ses utomhus eftersom vaccinet inte gjort entré ännu. Det känns som en evighet sedan, men det är bara ett ynka år sedan.

Pappa stapplade fram allt mer, men han var där. Mindes mig. En fruktansvärd effekt av alzheimer är ju att personen förändras. Kan vara arg, bitter, vresig, ledsen, ångestfylld (med all rätt!), och många av de där promenaderna handlade om att försöka vända hans dag. Försöka få honom att må bra och en egoistisk del av mig ville ha min pappa tillbaka. Så som jag mindes honom.
Så som han var innan han blev sjuk. Stark, glad, skämtsam, rapp i stegen och med tusen trickspå lur. En klippa. Någon att luta sig mot när marken under en kändes instabil.
Nu var han röd i ögonvrån och tyckte att allt var skit, fult och jävligt. Och jag fick ta rollen som klippa.
Så här i efterhand, när jag läser allt jag skrev på bloggen under 2021 så märker jag så väl att jag var arg och frustrerad. Arg på allt. Samhället, klimatkrisen, allt, allt, allt. Ville GÖRA NÅGOT. Förmodligen för att kunna haffa i något konkret jag kunde göra, när allt runt om mig var i gungning.

Kanske inte så konstigt så här i backspegeln, när all positiv energi gick åt till att försöka polera fram hur bra allt var, vilket fantastiskt beslut vi fattat när vi lämnade Stockholm och hur bra det skulle bli. Så jag polerade. Fejade. Och manade fram det mest omhuldande, positiva sinnelag.  För min pappa. För barnen som hade lämnat bästisar, sammanhang, extra-vuxna, älskad förskola och grannbarn i en annan stad. Och för mig som skulle leva med beslutet att flytta. Måtte det vara ett bra beslut tänkte jag och polerade vidare.

Vi kom sakta i ordning i vår ombyggda verkstad och jag packade upp bekanta ting och den här. En bok som jag fått av Frida, en fantastisk förälder på barnens gamla förskola. Hon hade med den en dag vid hämtning och gav den till mig som en liten hej då-present. Så himla omtänksamt och fint. Och jag saknar både henne och hennes barn. Roliga, coola och snälla lilla Uno!
Boken ligger fortfarande på mitt nattduksbord.
Jag gillar det där, att ha små ting som påminner mig om fina människor jag träffat.

Vissa dagar tog jag och John en promenad “runt kvarteret”. Och när kvalen om en gjort rätt eller fel stormade in kunde jag ju bara titta på denna lyckliga människa. John.
Trots att han inte kommer från Värmland, inte har någon egen anknytning hit (förutom mig och gemensamma vänner), så var han den mest drivande i att flytta hit.
Han BEHÖVDE komma ut på landet.

Funderade ett tag på om han tagit emot mutor från mina föräldrar.
Flytta till Värmland, in i sina svärföräldrars verkstad, laga mat åt dem var dag och vara som en liten dräng – vem är han?

Fick brev!
Det kändes stort.

Och ett rabatthäfte med grymma erbjudanden!
Inte en talong hade med konsumtion av prylar att göra, utan häftet rabatterade upplevelser. Som att besöka teatern, besöka Värmlands Museum och åka det lilla tåget i Mariebergskogen (Karlstads egen Skansen). Heja, heja Karlstad! Och hej framtiden!

Åkte till Stockholm för att tömma det sista ur lägenheten i Midsommarkransen. Passade på att träffa ett gäng vänner, grilla korv på innergården och maxa hänget. Utomhus så klart. Ingen hängde väl inne i januari 2021?

Allt skulle packas ner. Vissa saker skulle säljas så jag la ut MÄNGDER av grejer, kläder och annat jox till försäljning på via stories på instagram. Jag mätte allt med olika kroppdelar. Ett bord var exempelvis ett ben brett och en Emma lång. Jag klädde mig i balklänning och plåtade min snowboard.
Det var laj.
Alla pengarna gick till Naturskyddsföreningen.

Vi packade ihop det sista, flyttfirman kom och en arsenal av människor började bära kartonger fyllda av vårt liv här. I stort sett allt skulle magasineras i väntan på inflytt i ett hus vi inte hade byggt och inte ens fått bygglov till. Skarp plan ändå!

“Vilken fantastisk sekelskifteslägenhet! Var ska ni flytta?” undrade en av de värmländska flyttgubbarna.
“Till Värmland. Vi ska flytta in i en verkstad på 40 kvadrat” svarade jag.
Fick till svar ” … varför då?”.
Hahaha!

Återvände till Värmland med några kappsäckar och njöt av solnedgångar över ängen.

Var med i lokaltidningen. Där berättade vi om vårt galna byggprojekt. Som vi inte hade bygglov för.
Kaxigt.

John byggde en kompost. Men hann bara halvvägs innan barnen bestämde att det skulle bli en kiosk istället. Okej då.

“På landet får en göra vad en vill” kan ett av barnet ha sagt under året som gott. Och är det något som lindrat kavlen när jag tänkt på alla deras fantastiska kompisar i Stockholm (som jag saknar lika mycket som de), är det väl att de vunnit så mycket frihet. Vi har liksom inte så … många regler.
Okej, inte rita på väggarna var en regel som kom upp (AV ANLEDNING) och att skippa gatukritorna på köksgolvet. Men annars har vi liksom inte så mycket … regler.
En ska vara snäll, säga förlåt om en råkat göra något dumt, smaka på all mat och ta hand om varandra. Never leave someone behind. Men sedan är det fritt fram att hitta på vilka tok en vill.
Vinning: Glada barn.
Not so much vinning: Det ser alltid ut som ett kaos hemma hos oss.

Det snöade ännu mer!

Och vi strösslade jobbdagar med paus i skogen.

Bara för att vi kunde.

Vilken start på den här veckan!
Natten mot måndag stormade det rejält här. Det levde om utanför fönstret, dundrade, slog och stökade. Både jag och John kunde inte riktigt sova, utan låg och oroade oss över bygget.
Bygget är förvisso något en oroar sig för mest hela tiden, men en storm sätter ju nerverna på prov – helt klart.

Stormen slet av en presenning på hustaket (som inte ska utsättas för väta) och fällde en gran (inte på vår tomt, men precis intill). Presenningen är på (efter oskön bestigning av taket pga saknar byggställning just nu) och till kvällen väntar en ny storm – med regn och blötsnö.
Måtte allt hålla!

Dagens mission blir att storm-säkra bygget så gott det går och hålla tummarna att allt står pall.

Julafton var ju ungefär 100 år sedan, men nu ska den äntligen avhandlas.
I år skulle det firas i vårt orangeri.

Både jag och John hade slitit som bara den för att få orangeriet någorlunda klart så vi skulle kunna sitta därinne allesammans utan att förfrysa tårna. Det låg många sena kvällar bakom hyfsat täta väggar. Få gånger har en väl sett ett julfirande toppat med grön presenning och en jul julesnopp utanför dörren.
Men nu fick det bli så. Jul på en byggarbetsplats – en ganska ovanlig syn i sociala medier kan en tänka.

Vi kan kalla det nödlösningarnas jul. Och då syftar jag ganska mycket på pappskivan som täcker för ett trasigt fönster i orangeri-dörren, hahaha.

Men fåglarna fick julfint i alla fall. Utan nödlösningar.

Ska vi kika in?

Långbord, ljuskrona och tända ljus medan jag gjorde sista fixet innan jullunchen.

Julens outfits ser så annorlunda ut i byggtider – inte sant?

I ena hörnet av orangerit hade vi ställt en gran som barnen dekorerat.

Höstens vabb hade levererat pyssel!

Så var det dags att duka upp. Först hemmagjorda silar och kolsallader. Blev EN HEL DEL vändor över ängen med korgar fyllda med mat och porslin.

Strax efter tolv slog vi oss ner för jullunch här. Det blev en hel del varma tröjor och jackor eftersom ena värmefläkten stängts av det råkade vara närmare 10 minus utanför.

Men vi var glada ändå.

Det var vintervitt ute och vi kuskade fram och tillbaka mellan hus, ugn och orangeri. Men det gick ju bra det också.
Efter lunchen blev det lek ute, sen kom tomten och det delades ut klappar.
Mysig jul!

Lika säkert som att årets första månad börjar med jan och slutar på uari och att det börjar klia i rumpan så fort någon nämner springmask, är det att det årliga tvivlet makar in sig i livet precis just nu.

Det finns så klart hundra tvivel att börja grotta ner sig i, men det är få saker som är så återkommande i mitt jobb som det årliga foto-tvivlet. Känslan av att alla bilder är bajs, fula och att allt var bättre förr. Härligt, krispig, vackert.

Jag redigerar ju alla bilder som läggs upp här. Alltså inte retuscherar, utan drar i reglagen för att få till kontraster och dra ner nyanser. Under 100 år (känns det som) använde jag Photoshop som jag älskade högt, men för att spara tid (pga att redigera bilder TAR TID) så gick jag över till Lightroom.
Det har jag använt i ett år nu och känner mig både tacksam, frustrerad och med händerna i handfängsel.

Men så kommer det. Det malande det-var-finare-förr-tvivlet. Alla krispiga bilder som är minnen av ett liv. Är hela mitt första år i Värmland fulare än verkligheten (förstår prick alla Värmlands enorma briljans?). Liten sak kanske någon tycker, men icke här. Och kanske är det så att ni som läser och följer bloggen knappt ser någon skillnad?
Att jag har detta tvivel helt i onödan?

Därför kommer är en liten galupp!

Vilken typ av bild gillar du mest? 1:orna eller 2.orna?

1. Varmt, dimmigt mys:

2. Klarare, poppigare variant:

Här kommer två andra varianter.

1. Varmt, dimmigt mys:

2. Klarare, poppigare variant:

1. Varmt, dimmigt mys:

2. Klarare, poppigare variant: