I fredags pep jag och familjen österut med den lille elbilen. Målet var det här söta torpet och våra vänner Amanda och Martin och deras barn Diana och Harry.
Vi anlände i skymningen och inne i stugan väntade …

Middagsbestyr.
Amanda gick loss på mangold från trädgården och jag stod och hängde vid diskbänken, babblandes som den viktiga krydda jag är.

Torpmys om hösten måste vara det bästa. Tända ljus, mörkret utanför och den perfekta kylan för att ösa på sig stickat.

Dagen därpå pälsade vi på oss höstkrud och gick ut. Raggsockor, långkalsonger, halsduk och … vantar.

Ja, alltså de här fina vantarna på verandaräcket är inte mina. De har Amanda stickat själv.
jag är så imponerad över allt hon stickar och syr (kolla här).
Undrar just när jag ska lära mig att sticka?

Dagen innehöll inga som helst planer förutom att umgås. Barnen lekte loss, medan vi mest bara hängde.
Bara och bara, det var ju precis vad vi ville göra.

Fick en rundvanding i trädgården, snackade trädgårdsprojekt och hittade ett äppelträd med äpplen i. Smakade loss. Så klart.

Kelade en hel del med deras kattunge Mona också. Sånt mys! Och kanske världens mysigaste katt (håll för kattörnen Jumanji!)? Nä, men så social och ville liksom vara med hela tiden. Hon till och med sov i vår säng!
Det ville Jumanji också förr i tiden, men nu är han all about att vara ute och jaga möss. Längtar till regn och rusk så han hänger mer inomhus.

Den här trion tog en liten promenad innan pannkakslunchen.
Och det här tycker jag är så sablats fint: När ens barn får egna relationer med ens kompisar. Ja men så smälter ju hjärtat.

Och jag var kamouflerad för oktober. Alternativt innanmätet på en fylld vintunna.

Eyelinern hade semester. Liksom jag.

Jag och Amanda hamnade här i hammocken. Babblandes som ditt och datt.

Började snacka skolfoton och ville ta ett eget i 80-talsstyle.

På eftermiddagen gick vi ut i skogen. Martin och Harry tog täten!
Hela gänget fikade loss på kaffe och kaka uppe på ett berg med utsikt, och sedan hittade vi …

Enorma mängder taggsvamp. Min halsduk fick agera korg ända tills …

Amanda kom med fikakorgen. Ut med termos, kakor och annat onödigt. Här skulle göras svamp-middag!

Väl hemma från skogen rensade vi svamp. Världens mysigaste stund om du frågar mig.
Därefter blev det pangmiddag med svampsås, vi berättade om när vi gjort bort oss totalt och jag kan ha skrattat tills jag fick kramp i magmusklerna.

Dagen därpå var det dags att pipa hemåt. Efter en match fotboll sa vi hejdå och pep hemåt. Vilken panghelg!

Något av det bästa med att återvända hem – och just precis hit – är att upptäcka alla pang-personer som råkar gömma sig i varje sväng och avkrok. Det är över mitt förstånd att så många roliga, trevliga och härliga människor letat sig just hit – till en (förvisso) varm, vettig bygd utanför Karlstad.

En av dem är Roya.
Jag har följt henne på Instagram i många år eftersom hon tar helt fantastiska bilder (alla måste följa) och omgivningarna, husen och ängarna var så bekanta på något vis.

En dag insåg att det var bekanta. Det var min barndoms avkrokar – fast ur någon annans lins – och jag kan ha skrikit ut detta i något uppspelt DM till Roya.
Sedan dess har vi hörts en hel del, Roya har varit på besök vid vårt husbygge och i går pep jag förbi på en eftermiddagsfika i hennes sommarstuga några kilometer bort.

I området vid Royas sommarstuga hängde jag mycket som barn. För där fanns nämligen en telefonkiosk. Sådant som var spännande för exakt sjuhundraår sedan när en växte upp på landsbygden.
Där fick jag nu kliva in i den mysigaste stuga jag varit i och slås av hur otroligt vacker mixen av furu och tjocka bomullsgardiner med spets är.

Roya bjöd på fika inne i stugan, och jag kunde ju i vanlig ordning inte sluta fotografera.

Sörplade kaffe och snackade projekt och drömmar i en timme.

Sen gick vi ut i den fantastiska trädgården! Alltså hakan släpade efter mig, för den hade jag ju tappat för länge sen.

Här fanns en rosenträdgård, massor av jätteverbena (min favorit) och så dahlior i massor.
Innan jag cyklade hem fick jag med mig några dahlior som jag la i lådcykeln. De skumpade däri medan jag tog grusvägen hemåt.

Det här med att omge sig med fantastiska människor på cykelavstånd – då känner en sig rik.

Tittade till min egen skrala lilla perennrabatt (på tillväxt!) och funderade på om det ska bli en dahliarabatt för mig också någonstans?

I fredags pep jag och hela familjen till Stockholm. Vi hade tänkt att åka dit för ett par helger sen men blev sjuka hela högen.  Men nu satsade vi allt på ett bräde, bokade tåg, biljetter till Gröna lund, kontrollerade snorkanalerna och sen drog vi i väg.
När vi rullade in i Stockholm började det pirra. Det där pirret jag inte haft på säkert 17 år.
Och ett leende klistrade sig fast på mitt fejs som bredde ut sig från norr till söder.
Det var så fint att vara tillbaka.

Med tappra barn tog vi oss sedan med tunnelbana in i Stockholms-natten, och vidare med buss hem till Lisa och Per. Vi fick hemgjord surdegspizza och naturvin när vi kom fram och sedan kröp vi till kojs i deras gästrum i källaren.

Vaknade upp till det här. Bästa sortens hotellfrukost – med efterlängtat sällskap.

Med frukost i magen begav ut i Stockholm. Mötte upp Lollo och hennes kiddo på tunnelbanan och så tog vi oss mot Djurgården och Gröna lund.

Det åktes karuseller och det åts sockervadd, magar pirrade, lustig hus intogs, eventuella bilder tagna i flygande mattan inhandlades.

Per gjorde Grönan big time (åkte han allt?), medan jag, Lollo och John turades om att ta hand om kidsen och sällskapa i de vildare varianterna. Jag älskar berg-och-dalbanor så det stod på min lista.
Fick med mig Lollo och Per och skrek över Saltsjön, Riddarfjärden, säkert ända till Drottningholm. Och skrattade.

Efter fem timmar Gröna lund tog vi båten mot Slussen.

Vi bestämde oss för att gå genom Gamla stan till tunnelbanan, insupa göttet och njuta av alla vackra hus.

Det blev till att bära barn genom stan istället för att strosa, men Gamla stan finns ju kvar.

Åkte (hem) till Midsommarkransen, spanade in vår gamla gata och klev in på innergården.
Det är något oerhört lyxigt med att ha kompisar som bor just precis där, så en får komma och sniffa på det liv en hade. Sakna det en (stor) gnutta, uppskatta alla åren just där, alla människorna.
Vara så förbaskat tacksam för alla som kommit in i ens liv, som förstår en, får en att känna sig 100% normal och vet det mesta om en.

Middag gjordes i ordning hemma hos Lollo och Hasse. Det hivades fram stora fat i vanlig ordning. Det har det gjorts ända sedan jag lärde känna Lollo 2003-ish (?).

John <3 Barnen lekte, sprang runt på innergården och klädde ut sig. Enligt barnen var det jämt skägg mellan Gröna lund och leken i Kransen. Bra betyg ändå.

När det blev läggdags kilade vi ut, förbi vår gamla lägenhet och ner på gatan där det byggts en busshållsplats minsann. Saker har hänt på de här nio månader. Busshållsplats och att en kan blippa sitt visa-kort på bussen och tunnelbanan (istället för att köpa biljett i automat eller swishbiljett) var nytt för denna gång. Och ett nytt hus vid Telefonplan.

Dagen därpå blev det frukost-repris hemma hos Lisa och Per och därefter återvände vi till våra hoods. Först fikade vi på stammishaket AB Café, sprang på några vänner, mötte upp ytterligare vänner och därefter begav vi oss till Svandammsparken. Där alla liksom möts.

Där hängde vi hela långa dagen, åt hämtpizza under en pil och passade på att hänga med …

Nina och hennes familj!

När klockan blev halv tre var det dags att bege sig till tåget.

Förbi alla gamla bekanta hus och mot tunnelbanan.

Och så hem!

Det är storm utanför fönstret och det har varit snuva och feber här i dagarna fem. Trots att det är pussligt med vabb (jobb, bygg, ideellt arbete) tycker jag att det är orimligt mysigt att kura ner mig under ett tungt täcke, hålla om barnen och bara vara.

Det en inte riktigt räknar med, det är ju att en själv blir sjuk tids nog.
Men det är inte mycket att göra, annat än att embrace:a myset tänker jag.

Igår kände jag mig megatrött, hade huvudvärk, lite lätt feber och tagit covidtest. Testet visade ingen coviddish.
I dag skulle jag egentligen ha kastat mig på tåget mot Stockholm. Jag skulle äta middag med klimatgänget Maria Soxbo, Isabelle McAllister, Kata Nylén och Frida Berry Eklund, och sedan skulle vi pipa till WWF-galan som dirketsänds på Tv4. Där skulle jag möta upp min kompis Amanda, lära lånad klänning och när natten kom skulle jag övernatta hos Lisa och Per. Dagen därpå skulle jag luncha med Kristin Lundell som jag inte träffat på evigheter.
Ursäkta, men hur underbart dygn?

Tror ni att jag försökte tänka bort plirret i halsen och kallsvettningarna medan jag packade?  Eh. Ja.
Hoppades in i det sista att jag skulle bli frisk nog att åka, men “frisk nog” i pandemitider är “frisk”.
Ingen är särskilt sugen på att få ens en liten o-coviddig förkylning.

Så Sundh blir hemma.
Men vet ni, det gör inget.
Stormen river utanför, jag har krupit ner i sängen igen och nu ska jag bli riktigt jäkla frisk. Och när jag är frisk: Då kommer jag till Stockholm och ska upprepa detta dygn. Det enda som jag inte jag återskapa är WWF-galan, men den får jag ju se på TV klockan 20.00 ikväll.

Tittar du med mig?

Ps. Nyfiken på vad jag skulle haft på mig? Jamen det måste jag ju visa!

Måndag och tillbaka på jobbet efter veckor av semester, fix på tomten, byggprojekt, ideellt arbete, jobbuppdrag och sommarlovslediga. Som jag har längtat efter att göra en sak i taget.

Medan OS varit på tapeten har det varit världsmästerskap i pusslande av tid här. Rattande av barn, besök hos förälder på hem, projekt på husbygget, besök av vänner och ta ner hus på tomten. Det blev ju inte mycket bloggat från utflykter, sommarkvällar och loppisfynd, men desto mer närvarande i IRL-livet har jag varit. Verkligen göttat mig i goa sällskap.
Det ska jag leva länge på!

Men nu är jag tillbaka och redo att kavla upp ärmarna. Ta mig an hösten, planera hus, fotografera bygge, engagera mig i klimatet, hitta på projekt. Jag tänkte skriva och blogga lite om sommaren så klart, men tänkte att vi gungar igång den här hösten med önskeinlägg!

Är du nyfiken på dörrarna till huset? Hur det egentligen ser ut på tomten? Eller något HELT annat? Önska på!

God morgon!
Den här klänningen (fyndad på Tradera) ska invigas i dag – på självaste Midsommarafton. Ena barnet tyckte jag såg ut som någon i Fröken Frimans krig när jag provade den häromkvällen. Bra stil ändå.

Hela familjen har lämnat byggkaos och dragit till kompisarnas sommarhus i Nora för att fira midsommarafton, bada och götta oss ett par dagar.
På vägen stannade vi till vid en byggnadsvårdsbutik för att spana in pardörrar till huset, och jag tror vi hittat THE PARDÖRR! Wihoo!
Ser fram emot att visa er!

Hoppas ni får en underbar midsommar <3

I dag är det ingen vanlig dag, för i dag är det min födelsedag!
Första födelsedagen i Värmland på länge. Och min 38:e i ordningen.

John gjorde body butter till mig när jag var gravid och det var liksom den bästa, jäkla kräm jag haft. Jag har önskat mig en sedan dess – och nu fick jag en!

När jag kom ut i köket stod det kaffe och hembakt mockaruta på köksbordet. Det godaste jag vet.
Sedan följde lite härj pga det vabbas här, och jag passade på att smyga in i sovrummet för att jobba. För övrigt min stora dröm på min födelsedag. Det säger lite om hur fördelningen mellan vabb/barn och jobb varit de senaste veckorna, och hur mycket jag älskar mitt jobb.

Barnen kom inspringade var och varannan minut med små gåvor och teckningar som de knåpat ihop. Den här starka teckningen kom Bodil in med. Det är jag i mina glasögon.
Och det här med att de kallar mig Emma, och John för pappa!?

Efter frukost kom min mamma förbi med ett paket, och någon timme senare traskade min pappa in för att lämna födelsedagsflagg. Är så jädra tacksam över att ha dem på titta-förbi-avstånd, och den här flaggan har liksom aldrig betytt särskilt mycket … förrän nu.

Jobbade loss ett par timmar, blev bjuden på lunch i köket och efter lunch gick jag ut för att fånga lite dagsljus. Här är glashuset som finns precis utanför vår lilla bostad. Det är knökfullt av en massa bråte just nu, men som tur är döljer frosten det mesta.

Traskade bort till tomten för att drömma lite. Tänk när hasseln får knoppar, när vi dukar upp för lunch här och skördar egna hasselnötter!

Min favoritplats … som vi förmodligen kommer att se mer av eftersom vi måste ändra vår husritning en gnutta.

Eftermiddag fylldes av digitala möten, croissant-fika och en lugn lunk. Jag sitter fortfarande vid laptopen, John kom precis in med öl, chips och salsa och nu stökar han det sista inför middagen. Gissar att det blir krispiga rotfrukter i ugn med salsa! Mitt bästa!
Kan det här vara världens bästa födelsedag? Inga måsten, inga tider att passa, utan bara en extra gräddig dag med kolasås på?

Ikväll blir det Atlantic crossing på SVT (har ni sett?) och till sommaren vill jag stöka till med garden party om världsläget tillåter!

Som det har snöat i dag!  Kutade ut i bara klännings-mässingen för att trampa i den nya snön.

Och någon sekund senare fick jag sällskap.

Alltså detta gull!

Efter jobbet drog jag på mig sjuttio lager kläder från 1990-talet (nästan alla våra ytterkläder är kvar i Stockholm), åkte pulka med kidsen, drog dem på åkmadrass och introducerade dem för spark. Dagens bästa, näst efter att katten och att vi klarat första dagen på ny förskola.

För övrigt är jag så taggad på #365dagarforklimatet och denna vecka tänkte jag ta tag i detta bland annat:

– Tömma gammal frysbox som står i mina föräldrars garage. Den är full av bär som jag tänkte koka sylt på. Har ni läst denna artikel från Dagens nyheter – om vad alla dåliga vitvaror kostar både klimat och plånbok? 

– Starta dela, tipsa, låna-grupp i bygden. Fastande vid loggan (datorn gav opp), men snart så!

– Laga min laptop-sladd. Jag ska in till stan imorgon för att göra ett sådant där cellprov som en blir kallad till, och i samma veva ska jag pipa förbi Apples butik och fråga var jag kan laga min sladd. Borde ju rimligtvis finnas en tjänst dit en kan skicka sin sladd och få den reparerad? Om en nu inte är så händig själv. Vill de inte ta emot den får jag väl laga den själv. Löda har jag inte gjort på herrans många år, men tänker att det kanske är något jag måste lära mig … igen.

Måndag morgon, smulor på bordet och snön som faller utanför. En liten ukulele bland yoghurtpaket och havrekuddar, och alla vantar som någonsin producerats på golvet. Spår av avslutad jakt efter ett par.
En begravd att-göra-lista för jobbet någonstans? Och en nystart.

I dag börjar jag jobba. Det blir någon sorts halvdag. John har pipit i väg med barnen som just i detta nu tar sina stapplande steg in på ny förskola, och imorgon är det min tur att vara med. Eftersom det är pandemi-tider får vi bara vara med när de är utomhus, så det blir ju minst sagt speciellt.

Ska bli så spännande att höra hur de haft det. Fram till i morse var det nog jag som var mest nervös för ny förskola (något jag dolde väl (hoppas jag)), men när det var dags att klä på sig var det både skador i häl och total vägran som tog fart. Ett kaos. Men med hjälp av en hel del mutor så tog de sig i väg i snön. Det blir elbil till förskolan fram till snön ger oss möjlighet att cykla. Det är fyra kilometer till förskolan, men väääääldigt backigt, så jag ska investera i en elcykel som kommer bli vårt främsta färdmedel här.
Och pja, om ett par år åker de ju skolskjuts till skolan.
Det blir nog bra detta, även om jag tror vi alla kommer sakna sparkcykel-turerna till förskolan. Kommer inte sakna att ständigt vara rädd för trafiken, helt klart, de där bilarna som nästan körde över sista hjulet på sparkcykeln i jakten efter en sekund, men barnens frihetslycka – DEN. Det får ersättas med cykel här. Ser så fasligt mycket fram emot att börja cykla med barnen!

Jag då? Jo, jag ska hugga tag i en överfull mejlbox och försöka laga en laptop-sladd. Den gick sönder i går kväll, och vi hade visst bara en. Våra guld-grannar lånade ut en, så nu kan jag jobba utan att behöva pipa in till stan. Men alltså var är tjänsten där en kan skicka in trasiga sladdar och få dem kollade och lagade? Finns den?