Den här onsdagen försvann i ett huj bland intervjuer om hållbarhet och Klimatklubben, bokningar och en megasuperspännande grej som jag hoppas kunna berätta mer om snart. Det händer så himla mycket nu. Jag guppar bara med, men gör det i slarvknutna skor och noppriga strumpbyxor.
Och gårdagens frisyr. Det är ju inte så noga tänker jag.
Jag har suttit här hela, långa dagen. I min lejongula fåtölj på kontoret och har haft sällskap av Emilys tax, som så gärna vill göra mig sällskap.
Jag är ju mest av allt en kattmänniska, men vid denna tax är jag beredd att göra en turn. Så sympatisk och gullig.
Nä, nu ska jag hem och kamma håret, jag ska nämligen vara med i SVT morgonstudion imorgon bitti för att snacka om klimatet.
Missa inte!
Förra veckan flängde jag runt värre än Gröna lunds slänggungor i allt det novembergrå.
Sprang på möten, gjorde intervjuer, jobbade i hundrafyrtio och så tog jag tåget till min hemstad Karlstad en morgonkvist för att vara med i SVT Värmland. Innan jag gluttade in i TV-kamera mötte jag upp mitt värmländska gäng för lunch!
Marie (på bilden), Fatima, Emma och Sara väntade i mina gamla kvarter, Klara.
Förutom att käka lunch så var vi ju bara tvungna att gå förbi min gamla lägenhet på Södra Klaragatan 10. Hit flyttade jag när jag var 16 år och bodde genom hela gymnasiet.
Det var den totala friheten. Eller ja, jag var tvungen att sköta skolan annars var det adjöss med egen lägenhet. Det var dealen. Men jag lyckades ratta den där friheten ganska bra ändå. Det var förvisso ofta fest där, i min lilla etta på Södra Klaragatan 10, och en gång blev jag inbjuden till min egen efterfest. Kom fram till efterfesten – som visade sig vara i samma hus som jag bodde! Det var kö utanför och när vi gick in i porten visade det sig att efterfesten var … hos mig.
Fatima flyttade in också. Hon diskade sällan minns jag, men jag iddes inte ta upp det med henne för hon var ju så härlig i övrigt. Det var som att jag glömde bort alla diskhögar så fort hon spexade in i min vardag. Och vad gör väl lite disk i jämförelse med den här människan?
Kom hem till Stockholm och lunkade fram i allt det jämngråa i gula skor, roströda byxor och rosa kappa. Som en karneval i morgondimma!
Jobbade från Pom o Flora, blev plåtad för en intervju och kuskade runt på tusen spännande möten.
När torsdagen kom satte jag mig på tunnelbanan söderut. Amanda, som jag lärt känna via ödehuset på Gotland (visst har jag berättat att jag fått en vän via ödehuset?) bjöd med mig på en förmiddagstur i skogen på sina islandshästar.
Jag var helt slut efter möten, fläng, jobbiga besked och grin, så det här var som att åka på spa. Vi red genom snårig skog, töltade genom regnstril, galopperade och sedan bjöd Amanda på termoskaffe <3
Som jag behövde kavla ut hjärnan och tänka på något annat en stund.
Det här <3 Typiskt fin häst och färgstark människa!
Med kaffekopp i högsta hugg plockade vi grönkål också!
Kikade ut några riktigt bra exemplar …
Och kom hem med det här. Helt lycklig i själen.
Sedan kom helgen, men den får ett eget inlägg, för nu börjar det här inlägget bli tok för långt.
God morgon!
Just nu sitter jag på tåget mot Värmland. Jag ska på snabbvisit till Karlstad, bli intervjuad av SVT om Klimatklubben och passa på att krama på mitt gäng där. Vi ska käka lunch en helt vanlig vanlis-tisdag. Det är så lyxigt tycker jag. Att få en bit vardag av de människor en saknar och förr visste allt om – från minsta ångestklump till nyans på bralltråd.
Jag kanske jinxar detta nu (eftersom mina barn alltid blir sjuka efter att jag har bloggat om min kommande vecka), men vad tusan. Vi testar, så kanske allt faller på grund av vabb. Men då vet nu i alla fall vad jag hade TÄNKT att göra.
Tisdag: Dagens kontor på SJ! Så mysigt att svischa fram klimatsmart och koncentrerat sitta och kötta jobb. Har en ganska viktig deadline på en spännande grej som jag och Klimatklubben har på gång. Hoppas SÅ att det blir verklighet!
När jag kommer fram till Karlstad ska jag lokalisera lunchstället. Det låg mittemot där min gamla lägenhet i Karlstad, så jag ska nog hitta. Där ska jag käka lunch med mitt Värmlands-gäng, sedan SVT-inslag och därefter piper jag hem igen. Hemma lagom till läggningen.
Onsdag: Ska plåtas för en intervju och ha möte med ett produktionsbolag. Spännande dag ändå.
Torsdag: Börjar dagen med att rida islandshäst med min nyfunna vän Amanda! Alltså LYXEN! Efter ridtur så ska jag nog jobba hemma och försöka lämna ett par jobb.
Fredag: Mötesdag med Klimtklubben och sedan är jag fasligt taggad på att sy på kvällen.
Helgen är fortfarande helt oplanerad. Inte en plan. Förutom en liten fars dags-frukost på söndagen. Längtar redan!
Förra helgen var jag hemma i Värmland hos min mamma och pappa. Skrotade runt i stickad kofta, bakade bullar och fikade i skogen. Jag brukar ju alltid ha med mig kameran överallt jag går och blogga triljoner bilder. Men inte den här helgen. Behövde koppla ner en smula, andas frisk luft och trassla ut kroppen och tankarna en aning.
Mata höns och titta på barnens fascinerade blickar. Kanske blir det sommarhöns på Gotland nästa år?
Och så gullade jag med den här sötnosen. Min kusin Kristins urgulliga katt som huserade två hus bort från mitt föräldrahem. Det finaste, keligaste och lekfullaste jag mött på länge. Majken och jag tog i hand på att önska oss en likadan av jultomten.
Följde med mamma ut i svampskogen, till hennes trattkantarell-ställe. Vi fyllde tre korgar på en halvtimme! Majken visade sig vara ett ess på att plocka trattkantareller. Som en liten tryffelhund nosade hon upp kluster av trattkantareller.
Så nu har vi hela kylen full! Funderar bara på vad jag ska göra av allt?
Någon som sitter på något bra recept?
Mellan allt härj förra vecka så hann jag smattra ett gäng bilder.
På kontoret exempelvis. Jag har fixat där under hösten och nu börjar det bli klart. Och FINT!
Ni ska få se allt inom kort, var så säker.
Just nu har jag ingen lampa på kontoret, så jag sitter mest och jobbar i min lejongula fåtölj vid skyltfönstret.
En morgon pep jag till Vasastan, och såg den här härliga på vägen. Josephine Blix!
Och Mimmi Staaf och Emilia Ilkesom står utanför fantastiska Midnatt! Här, Midnatts showroom, skulle vi nämligen äta frukost!
En massa härliga på en och samma plats som byter erfarenheter, tips och hejar på varandra. Himla fint!
Förra veckan kokade mejlen, Klimatklubben bubblade av engagemang och tillsammans med Maria och Johanna kuskade jag runt på hundra möten för att fånga upp alla initiativ, idéer och förslag. Morgonen började på ett café i Gamla stan, för att sedan fortsätta här. På Riddarholmen.
Jag är så sällan inne i stan, så när jag väl åker in de futtiga sex stationerna till stan så är det som att en oupptäckt stad tonar upp sig.
Jag förstår inte varför jag inte alltid hänger på Riddarholmen! Så otroligt vackert – precis överallt!
Jag passade på att inviga min rosarutiga kappa som jag köpte på Stockholms stadsmission i våras.
Vi gick på det ena spännande mötet efter det andra, babblade i hundra åttio och tackade sedan för oss.
… knatade över till Gamla stan som var täckt av fallande löv och bländande, varm höstsol.
Här kan en ju också fråga sig varför en inte hänger för jämnan. Det är som att jag glömmer bort att Gamla stan finns!
En gång per år är jag här, ganska två. Det måste jag ändra på.
Vi hade lunchmöte på Grillska, med den här vyn och efteråt …
… ännu ett fikamöte, denna gång på Skeppsbron. Vi kan väl säga att vi slog ett slag för Stockholms caféer denna dag. Tre på en dag är inte illa pinkat. Så här ser det ut när vi jobbar. Det smattrar av idéer och herregud vad lätt det är att jobba med dessa två! En idé möts alltid av ett hejarop, bästa sortens feedback, hahaha.
Mitt liv är lite smått kaotiskt just nu. Jag fokuserar på att inte gå i två bitar, genom att göra planer, strukturera och snusa Majken-och-Bodil-nacke.
Sedan jag, Maria Soxbo och Johanna Nilsson drog i gång Klimatklubben för tre veckor sedan så har veckorna gått i ett huj. Jag har pratat i hundraåttio, blivit intervjuad av allt från Sveriges radio till lokaltidningar och ETC. Maria och Johanna babblat på med ytterligare tidningar, radiokanaler och lokaltidningar. Snart har nog ingen missat Klimatklubben tror jag.
Och imorgon bitti sätter jag mig till ro i morgonsoffan på Tv4!
Allt det här är så kul, så viktigt och ger så sjukt mycket energi. Men jag vet ju också att klimatet behöver ganska mycket hjälp, så det gäller att hålla en fin balans ju.
Snart, snart ska jag blogga ikapp om alla dagar som har runnit mig ur händerna. Längtar! Till dess: så här ser jag ut i dag!
Knytkofta från Emmaus vintage (som min mamma har lagat för hundrade gången pga favoritkofta) och pennkjol som jag minsann sytt själv. Håret är också begagnat. Känns det som så i alla fall. MÅSTE klippa mig snart!
I fredags pep jag och mitt lilla gäng i väg mot östra sidan av Gotland, Alskog närmare bestämt och höstfika hos Elsa, Pontus och Lynn. Höstfika i största allmänhet är ju en pang-grej. Höstfika signerad Elsa i synnerhet. För här fladdrar liksom gomseglet ikapp med ögonen. Göttet!
Och detaljerna.
Det bjöds på korv med bröd till kidsen och vi andra göttade loss bland ostar, kex, fikon, marmelad, kaffe, äppelmust och bakverk. Jag uppskattar sådant här så in i vassen.
Det känns så lyxigt att komma hem till Elsa. Det är liksom ett RIKTIGT hus! Rejält, varmt och ombonat.
Vi är lite mer kusinerna från landet.
Denna gång med ett härjbarn. Eller om det var två. Förmodligen två. Någon skrek mig i örat i alla fall, men ljudnivån kan eventuellt ha raderat alla mina minnen. Minns emellertid att alla fina detaljer …
Och ladan som vi fick se efter att vi fikat klart. Alltså DRÖMMEN! En egen lada!
Jag flyttar nog in tror jag och har fest varje kväll!
När härjbarnen visade ytterligare färg var det dags att pipa.
Vi vinkade adjö! Så här glada blev de då!
Och på vägen hem så kikade vi förbi ödehuset som jag drömmer så vilt om.
Jag får så ont i hjärtat av att titta på det här.
För det är något av det vackraste jag sett. Och det bara förfaller.
Drömmer om att någon gång ta hand om ett sådant här kråkslott. Fylla rummen med liv och musik, sakta och varsamt damma av vrårna och trädgårdens charm.
Passar ganska bra här va?
Smet runt och tog kort på varenda nött hörn.
När vi kom hem plockade vi äpplen och päron från grannens fruktträd.
I går rensade jag min laptop och hittade en hel massa bilder från sommaren som aldrig sett bloggens skärmsken. Så jag tänkte vi kunde kika på några av dem. Det bästa med sommaren är ju att att det är så fasligt vackert och en har tid att leva och ta hundra foton. Det dåliga med sommaren är att en är så upptagen med att leva att en inte hinner göra något av alla de där bilderna.
Men tur att hösten finns då, hahaha. Och vintern! Thank gaaaad för vintern.
I juli var jag och min lilla familj i Värmland. Vi hälsade på mina föräldrar i mitt barndomshem. Bästa platsen på jorden.
Vi bodde i det svala gästrummet som ligger i ett eget litet hus, och är fyllt av mammas gamla auktionsfynd och den härligaste sommartapet jag vet.
När jag var i tonåren flyttade jag ut hit om somrarna. Rådde om mig själv och grubblade.
Min kusinbarn (som bor i huset intill) resande sina rum och gav bort det här till Majken och Bodil. Så fantastiskt fint!
Min mamma letade fram tapetbitar som hon hade på lager (bland annat den här rosa tapeten som sitter i mitt barndomshem) som vi så småningom ska sätta upp i det lilla huset.
Det var osande varmt så vi svalkade oss i sjön.
Satt på bryggan och plaskade med fötterna.
Denna bild kan vi kalla “glatt, vilt barn och hispig, ocool mamma”.
Fikade och lyssnade på kluckljud.
Varje morgon ville barnen gå hit. Till min mosters höns. Ja, hela min släkt bor i grannskapet.
Med sig hade barnen en påse med allt från gammal spagetti till torkat bröd.
Alltid när jag är hemma river jag runt i gamla minnen, lådor och garderober. Denna gången hittade jag decenniets fynd! Min mamma! Så jädra badass 60-talskaxig.
Det blev den 9 juli, Bodil fyllde två år och vi började dagen med rufsigt hår och frukost ute i trädgården.
Vi förberedde kalas under äppelträdet.
Och gjorde en chokladtårta med mängder av bär. Bodil hade egentligen önskat sig chokladtårta med jordgubbar, men detta var vad trädgården bjöd i år.
Sedan bjöd vi in släktingarna på tårtkalas!
Vi drack saft och smarrade tårta och skålade för lilla Bodil.
Efter några dagar åkte vi hemåt igen och jag glömde bort alla bilder i allt sommarstök.
Jag har nog fler bilder från sommaren (som jag glömt bort) om ni vill se?
Vill ni det?
Alltid när jag sticker ut hakan kring klimatet (som jag gjorde i går angående flyget) så ifrågasätts många andra delar av mitt miljöengagemang. Och främst i ledet av saker att sätta under lupp är mina resor till Gotland.
Så jag tänkte att jag skulle svara hur jag tänker kring dem.
Gotland är ett gissel och detta har jag pratat ganska mycket om här i min blogg. Först och främst så det ju en ö, så det är svårt att ta sig dit med räls, så utgångsläge är svårt.
När jag har testat mina utsläpp med klimatkontot (IVL) så är färjan överlägset bättre än flyget. Men givetvis inte lika bra som tåget. Men. Det kommer miljövänligare gasfärgor inom kort. De skulle kommit redan i höst, men blivit försenade.
Tills gasfärjorna är i bruk har vi valt att försöka göra så smarta resor som möjligt. Vi åker sällan, men är där länge och så buntar jag ihop alla jobbresor till en och bränner av dem när jag ändå är där med familjen. Det blir lite galet, men det blir mer klimatsmart så.
Dessutom försöker vi transportera oss så smart som möjligt på ön. Vi sålde bilen förra året och hyr nu bil istället eftersom vi märkte att vi använde bilden onödigt mycket i stan bara för att vi hade en (även om vi ställde av den under vinterhalvåret). Nästa sommar är jag taggad på att använda kollektivtrafiken på Gotland så mycket det bara går. Vi har en busslinje några kilometer från torpet som kan ta oss till både Visby och Katthammarsvik. Och det är ju mina två favoritplatser på ön.
Vi blir smartare och smartare i vår strävan att göra gott tänker jag.
I nästa vecka åker vi till Gotland för att stänga igen huset för säsongen. Denna tripp blir det jobb och fix i en salig röra. Men ja, detta är en fråga jag tampas med och försöker få rätsida på. Jag skulle aldrig sätta mig på ett flyg till Gotland för jag vill inte stödja flyget i stort. En tanke är så klart att sälja torpet. Och tro mig, jag har tänkt tanken eftersom jag diskuterar den här frågan så mycket. Med andra och i mitt huvud. Alltid när jag sticker ut hakan och säger att jag gjort något för miljön så är det som att tusen frågor slängs tillbaka som dissikerar varenda möjlig utsläppspost av mitt liv. Det ÄR svårt att bry som om miljön som influencer, för en kan aldrig bli god nog.
Jag ligger alltid på minus, hur mycket jag än gör. En kan ju bränna ut sig för mindre. Men en del i mig uppskattar att jag är under lupp av 15 000 personer varje dag, för det hjälper mig att bli bättre.
En annan del önskar att jag vore perfekt, utsläpps- och skrupelfri, för vissa dagar vill en bara klappa sig på axeln och känna att det en gör är bra. Inte ha ett endaste malhål i skjortan för kritik. Utan helt smashing perfekt. Men det är jag inte. Jag är ganska mycket människa som tampas och gnager de här frågorna – precis som alla andra. Jag arbetar hårt för att sänka mina utsläpp och få mitt engagemang att gå ihop med att få en lön varje månad. Jag behöver vara rejält kreativ stundvis.
Just nu har jag fått ner mina utsläpp till cirka 4 ton. Jag har en bit kvar och får bättre skärpa i mina klimatglasögon för varje dag som går. Sådant som var en helt naturlig del av min vardag för en månad sedan känns helt apart nu. Jag började ju som en köttätande Hawaii-människa med en skön vurm för vintage och Paris – som jobbade på modemagasin. Förvisso med hållbarhet i åtanke, men tankarna var inte så välmanglade som de är i dag. När jag tänker på min resa hit, där jag är i dag, så blir jag så jädra stolt. Unnar mig sällan att tänka på det – vill bara framåt! Att jag faktiskt KAN och VILL förändra mitt sätt att leva. Och kan tänka mig ganska drastiska beslut för att nå bättre resultat av mina utsläpp. Jag har ju till och med tänkt tanken att sälja mitt älskade torp. Min bästa plats. Men jag inväntar nog de där gasfärjorna och ser hur resultatet blir. Men jag är öppen för det. Det förvånar mig själv när jag tänker tanken. För i kampen för miljön är inget längre heligt för mig.
Jag försöker att inte peka åt andra håll, utan på mig själv. Och börja där.
Ett steg är att skippa flyget, för jag tycker att det behövs i (ett annars ganska) flygromantiserande flöde. Men ett annat steg är att jag tar åt mig all kritik och kunskap. Och försöker att bli bättre.
