Världens finaste present.

Vet ni vad? Jag har fått världens finaste present! Alltså VÄRLDENS finaste.

I höstas, när livet var tufft så ville min vän Amanda sticka mig en rustning.
När allt kändes så kallt, tomt, förvirrat och genomvidrigt så serverade hon varm kram och ord som bomull.

I helgen när jag och familjen var i Stockholm sågs vi, och hon överlämnade ett paket – en tidig födelsedagspresent sa hon. Och däri låg den. Rustningen.

Världens finaste kofta som hon stickat, där hon “stoppat in kärlek i varje maska”.

Koftan är designad av värmländska Maja Karlsson, och Amanda passade på att sticka ett par matchade vantar också.

Nä, men alltså. Jag finner inga ord.

Loading Likes...

Det är helt normalt. Jag lovar.

I förra veckan var jag uppe i Leksand. Och där knåpade jag ihop en krans av en stålgalge, lingonris och leksandsband.

Vackert i all sin enkelhet. Jag är ju inte så utsmyckad av mig så att säga.

Och nu sitter den där, på dörren till huset som inte ens är klart.

Helt normal prioritering. Absolut.

Kanske måste jag göra en till tillsammans med barnen?

Loading Likes...

Leksand, knäckebröd och en resurssmart jul

i betalt samarbete med Leksands knäckebröd

Tidigare i veckan kuskade jag med tåg upp till Leksand.
I Dalarna har jag ju varit många gånger eftersom min pappa kommer därifrån, men jag har aldrig tidigare varit i Leksand – eller Häradsbygden.

Jag förstår varför folk vallfärdar hit. Även i mörka november lyser denna bygd upp, det klingar av dalmål  (trygghet för mig), de faluröda husen ligger tätt och här har inte renoveringshets monterat ner det unika.

Jag var inbjuden av Leksands knäckebröd att vara med och styra upp en jullunch, dekorera en lada med återbruk och säsongsfint och snacka klimat, resurser, jul och halmbalshus.
Och så skulle vi ju smaka julknäcke förstås!

Medan Leksands knäckebröd bakar knäcke av sädesslagen så bygger jag hus av restprodukten – halm! Mitt favoritmaterial!
Leksands knäcke gör ju mestadels bröd på råg, medan vi byggt hus av vetehalm.

Dagen innan jullunchen fixade jag dukningen i ladan med återbrukspyssel, svenska äpplen och torkade apelsiner (som jag fått från en matbutik – apelsiner som annars skulle ha slängts pga osäljbara), medan Leksands-bördiga Karin Stigsdotter dekorerade ladan med kransar både inomhus och utomhus.

Dessutom hade hon gjort den här fantatsiska rågkronan!

Så vacker – prydd med leksandsband som krona på verket. Om jag kommer över närproducerad råg någon gång så ska jag ge mig på att göra en likadan (men gissar att den inte blir lika fin som Karins).

Knäckebröd, rödgran, nötter och svenska äpplen. Det behöver inte vara svårt (eller nyproducerat) för att skapa julkänsla.

Klart!

Och redo för lunch!

Loppisfyndade mässingsljusstakar, svenska äpplen, tygservetter, torkade apelsinskivor, råg i krus, begagnad duk och bordsgranar gjorda av gamla pocketböcker (som jag gjorde för en massa år sedan inför ett tidningsreportage). Och ett ihopplock av gamla stolar som rotats fram ur förråd.

Så var det dags.
Finkappa på och mot bageriet!
Där mötte jag upp en radda gäster, vi fick en dragning om Leksands bröds historia av Annika Sund (bra efternamn) som är markandschef och en del av detta anrika, familjeägda företag.

Hon berättade att Leksands knäckebröd varit fossilfria sedan 2013 och berättade om satsningar, att bageriet värms upp av spillvärme, vad som gjorts historiskt för att sänka klimatavtrycken, men också vad som fanns kvar att göra. Det jobbas skift på bageriet för att använda ugnarna så effektivt det bara går (istället för att stänga av och vänta in tiden och resurserna det krävs att värma upp dem). Leksands knäckebröd klimatkompenserar inte utan använder pengarna för att påskynda sin omställning istället. Intressant tanke, eller vad säger ni?

Efter dragningen fick vi gå en rundvandring i bageriet – i full uniform!

Här har vi deg som ska bli knäckebröd.

Innan vi gick in i bageriet fick jag i uppdrag att se att inte någon gäst blev fast vid det här momentet allt för länge och hamnade på efterkälken från gruppen. Jag förstod inte riktigt varför någon skulle bli stående vid någon maskin ….
Tills jag själv blev det, hahaha.

Misslyckades totalt med mitt uppdrag, för att stå här och se knäckebrödet stansas ut var som att titta på någon som drejar. Så meditativt och härligt.
Och det var som en Jönssonligan-maskin. Bröden stansades ut, degen som skars bort ramlade ner på ett litet transportband och skeppades i väg för att bakas in i degen igen.
Ja, ni fattar.

Bröden åkte sedan in i en ugn och gräddades.

Tadaaaa!

Efter rundvandringen lämnade vi bageriet och utanför stod …

Två stycken nordsvenska hästar …

Med vagn! Det var taxin till lunchladan! Alltså detta kommer jag SENT att glömma kan jag säga.

I sakta (och alldeles lagom) mak färdades vi fram genom novemberkylan.
Den här hästen jobbar vanligtvis i skogen, men hade fått extraknäck(e)!

Framme vid ladan! Och i sällskap av en massa trevliga – bland annat Isabelle!

Här kunde en värma händerna också.

Det bjöds på glögg, julknäcke och lokalproducerat! Och en massa snack!
Karin, som dekorerat utanför, fick jag bara på bild här (skärpning Emma!).

Efter glögg var det dags att kliva in i ladan för lunch!

Så inspirerande att få kliva in i en annan bubbla – nämligen matkreatörs-bubblan!
Himla trevlig bubbla det där. Fick träffa Anna Demirian som driver Kitchenofanna och Jenny Finn som driver kontot Jennysrumochspis.

Till bords!

Med knäcke-tema!

Och vad ska serveras på en julknäcke-lunch? Jo, så klart knäcke med olika tillbehör, signerade Siljansnäs hotell. Till och med dessertens grund var knäckebröd! Sånt här älskar en ju – när några har gått all in på det här:

Fick träffa Jenny Westman som driver Superfoodsweden (och hennes gulliga bebis!) också.

Och medan desserten serverades berättade jag om vårt halmhusbygge för att sedan snacka klimat, jul, resurser och hur vi skulle kunna fira jul på ett vettigare sätt. Och vår roll i sociala medier (vi som når många).

Julen är en av våra mest ohållbara högtider. Vi konsumerar som att det inte fanns en morgondag, vill ha välfyllda bord (vilket riskerar matsvinn), vi köttar loss och dessutom så går det trender i juldekorationer.
Appråpå att Myrorna får in 20 ton möbler och prylar – om dagen.

När vi ger julklappar så vill vi gärna ge bort något nytt, trots att det en faktiskt ger bort är: utläpp. Och detta handlar ju om normer – och där har vi alla en roll att spela.
8 av 10 barn kan tänka sig begagant i julklapp visar en undersökning gjord av Blocket. Ändå lägger vi nyproducerat under granen. Varför?

Och där kan vi – särskilt vi med många följare – går i bräschen. Visa att vi SÅ KLART köper secondhand, lagar lagom med mat,  visar recept på rätter som en kan laga på leftovers, dekorera med ätbart (istället för nyproducerat från Kina) och värna om resureserna.
Eller varför inte testa loss bland vegetariska recept på julbordet och bjud in följarna att tipsa som sina recept – så som vi gjort här på bloggen många gånger inför jul.
För den som vill äta kött på jul – gör det. Men då kanske en ska tagga ner på köttätandet resten av året.

Ofta kallas julen för barnens högtid. Trots det är det sällan en ser julgranar klädda av barn (jag tampas själv med detta, hahaha) och trots att många av oss förknippar julen med traditioner så har julen blivit föremål för trender. Själv är jag uppväxt med att samma julpynt tas fram år efter år, några dekorationer finare än andra så att säga, men det finns en trygghet i det där. Det återkommande.
En trygghet jag tycker att vi ska värna om. Använda det vi har istället för att köpa nytt.

Och så passade jag på att lyfta HållbaraSara (som alla borde följa) som utsett en juloutfit som hon ska bära år ut och år in. Och just det tankesättet har jag kopierat, och här ser ni min outfit. I vinrött.

Vi vuxna behöver ju ta ansvar för kommande jular (och barn) också. Inte ge bort ett pärlhalsband av utsläpp i julklapp till våra barn, and hope for the best.
Vi drömmer trots allt om vita jular – något som med vårt och samhällets beteende – kommer vara ett minne blott om vi inte förändrar beteende. Skåne hade i november metrologisk sommar – just saying.

Efter att jag varit både grinchen och inspiratör (HOPPAS JAG!), så var det dags för kransbinderi med Karin.

Jag band den här kransen av lingonris på en gammal stålgalge. Och så lite leksandsband som pricken över i:et. Kan en sätta upp en krans på dörren till ett hus som inte är klart?
Öppen fråga ba.

När alla gjort en varsin krans var det dags att säga hejdå.

Det blev kramar, knäckebröd och en massa nya bekantskaper. Och med en hel massa julstämning innanför västen kuskade jag hem igen till Värmland.
Så fina, viktiga, vettiga (och GODA!) dagar i Leksand!

Tack alla som gjorde denna dag möjlig. Ett extra tack till Leksands knäckebröd och AnnMarie som lånade ut sin fina lada (och bjöd på fika när vi mest av allt behövde det). Tack!

Loading Likes...

Hur ska en klä barnen – hållbart?

Kolla vad som kom på posten häromdagen!

Boken “Klä barnen – växa, ärva, fixa, laga“!
En bok om hur en ska vårda, laga och tänka när det gäller barnens kläder.
Kan en köpa begagnade skor? Vad gör en med en tröja med fläckar som inte går bort? Hur tar en hand om skorna? Men också guider till hur en fixar den trasiga dragkedjan, lagar jeans, överdragsbrallor och stickade tröjor. Här snackas allt från material, certifieringar, kemikalier och könskodade plagg.

Detta är den perfekta boken för alla föräldrar! Blir så taggad på att anordna en lagnings-AW med föräldrar i bygden och laga loss i HÖGEN av trasigt.

Eller varför inte färga fläckiga plagg?

Det bästa med boken är att de uppmanar att laga så att det syns!
PLIS, kan vi inte göra det? Ändra normen så att det nya är att visa att en använder kläderna, ärver och lagar?

Gillar tanken på att en lagning inte behöver vara perfekt, för om en hyfsad lagningen gör att du använder plagget ytterligare ett par gånger så har vi vunnit mycket.

Bakom boken står mina kompisar Johanna Leymann (som jag skrivit ett gäng böcker tillsammans med) och Jennie Dahlén (som jag jobbar med i Klimatklubben!).

Detta är duon som tidigare skrivit boken “Slow fashion – din guide till smart och hållbart mode” som av många beskrivits som en modebibel. En bok som förändrat synen på modet totalt. Så läs den ogg!

Loading Likes...

Kolla vad jag gjort!

Nu ska vi se vad som står på hyllan i köket.
Här står nämligen något speciellt – en skål och en kopp som jag gjort alldeles själv!
Nämen jag är så stolt!
Det är den där tummade, vita skålen (där det står en liten kanna) och den vita koppen bredvid.

I våras kuskade jag i väg till Skafferiet på Almars gård för att gå en keramikkurs. Jag älskar ju lera – bygger ju med skiten varje dag. Och att få testa och lära sig att skapa med lera alltså – vilken grej.
Nu har jag hämtat hem mina verk och känns så flott att ha egenskapat på hyllan här!

Loading Likes...

Stöpa egna ljus inför julen hos Skafferiet

Efter jobbet någongång i mitten av december pep jag i väg till Skafferiet på Almars gård. Jag hade nämligen anmält mig i till en ljusstöpningskväll! Alltså myset!

Lite nervöst var det. Jag kände ju ingen – förutom Lina som driver Skafferiet – men möttes av så många varma person.

Jag har inte stöpt ljus sedan jag var barn, och minns att det var så stämningsfullt och meditativt (fast jag inte satte just de orden på det då). Då var det mest en känsla av att det snart var jul och det var det ultimata myset. Så även denna gång!

I Skafferiet – som ser ut som en gammal, vacker lanthandel – så hade det dukats upp för ljusstöpning.

Vi stöpte ett par varv, snackade loss och sedan var det dags för middag med lokala råvaror signerad Lina på Skafferiet. Sedan gick vi tillbaka till ljusstöpningen, och efter några varv till bjöds det på efterrätt.

Så fint med ljus som inte är fabriksraka tycker jag.

När det var paus kikade jag runt i Skafferiet bland lokalproducerad råvaror, hemmagjort godis, linolja, återbruk och keramik.

Precis när jag tog detta kort, insåg jag att Elin som skapat de här fantastiska kreationerna satt och fikade vid bordet intill. Sällan en kan prata med producenterna på det sättet, eller hur?

Inga fula saker hon skapar om en säger.

Efter ett par timmar var ljusen klara och vi fick packa in vår kreationer i papper.

Multitalangen Lina!
Är så taggad på att lära mig mera saker nu. Kanske 2022 är året då jag fyller på med hantverks-kunskap åt alla håll och kanter?

Loading Likes...

I väntan på halmbalhus – ett av pepparkaksdeg

Om ett år kanske, kanske vi kan fira jul i vårt alldeles egna halmbalhus. Tänk va!? Vilken resa!
Stommen till huset är uppe, taket likaså och orangeriet börjar ta form. Bara nävertak, lergolv och lerklining kvar på projekt orangeri. Och att laga ett gäng fönster. Kanske inte så “bara”, men efter evighetsarbete med lerväggarna känns det överkomligt.
Ser fram emot varenda moment!

I väntan på hus har jag och barnen byggt ett hus av pepparkaksdeg.

En liten mini-replika av vårt hus med pardörrar, ljusslingor (som har halkat ner ett par hekto) och allt. Mäktade inte med att göra homeja och punschveranda på huset, men det kanske blir nästa år. Och kanske att orangeriet får vara med nästa år.

Kändes fint att visa dem huset och säga att här är köket, här är vardagsrummet och där är erat rum.

 

Loading Likes...

Pyssel uppe i orangerifönstret (samt tack)

 

Först och främst: Tusen tack för alla fina, underbara, igenkännande och rakt-i-hjärtat-meddelanden/kommentarer som ramlat sedan jag satte ord på året som gått.
Vad skulle jag göra utan er? Och också skönt att skriva för att på något vis kunna ta in julen. Som att springa en mil för att sen kunna dra in luft i lungorna. Tänker jag mig. Har aldrig sprungit någon mil.

Men nu till detta (apropå på att saker och ting kan samexistera).
När jag vabbade barn för sjuttionde gången i år rotade jag fram den här fantastisk boken – skapad av Sofia och Nathalie – ur gömmorna.

Hittade i vanlig ordning en massa spännande pyssel och gick loss på den …

Här!

Jag och kidsen klippte toalettpappersrullar för glatta livet, vek och limmade.

Och så hängde jag upp de små konstverken i orangeriet – i ett av alla fönster.

Ser absolut fram emot att ta bort presenningen på taket, haha. Men först?
Fira jul härinne! Ser så mycket fram emot det ska ni veta.

Loading Likes...

Från fönster och veranda … till badrumsskåp

För si så där två år sedan köpte jag det här fönstret på en loppis på Gotland. Fönstret skulle minsann bli ett badrumsskåp – “NÅGON GÅNG I FRAMTIDEN”.

Fönstret stod i förrådet ett år för att sedan följa med i flytten till Värmland. Där stod den i ett nytt förråd och rullade tummarna.
Men så kom hösten och tydligen kom den där framtiden när fönstret skulle bli ett badrumsskåp.

Med hjälp av några brädor som suttit på verandan till friggeboden (de vita som ni ser på bilden) som vi plockade ner i somras, ett par gångjärn, skruv, linoljefärg och det där fönstret snackade jag ihop ett badrumsskåp. Baksidan gjorde jag av ett par brädor från andrasorteringen från träden som stod på vår tomt (förstasorteringen ska bli trägolv i vet hus).

Tadaaaa!

Själva skåpet är alltså gjort av räckena som satt på verandan och hade fin patina, håligheter och annat som gjorde att det såg gammalt. Toppen!

Hur jag gjorde?
Jag mätte fönstret och sågade till brädor som fick bli stomme. De var vitmålade med plastfärg, så det skrapade jag av med hjälp av en speedheater som jag köpt på Blocket.
Skruvade ihop stommen, och satte brädor från andrasorteringen (av vårt egna virke!) baktill för att få stabilitet. Fäste fönstret i stommen med två gångjärn och sedan målade jag mitt badrumsskåp i linoljefärg, i nyansen grön umbra. Fast med lite mer grönt i för att matcha fönstret.

I mammas förråd hittade jag en krok som jag hängde upp i skåpet – för allsköns hårdtvålar.

En spillbit råspont fick bli hyllplan. Och minns ni tvättstället som jag gjorde en ramp till hönsgården av? Den hade några spillbitar kvar som fick ge stöd åt hyllan. Nya inköp? Noll.

Loading Likes...

Vabb, pepparkaksbak och smällkarameller

God morgon!
I dag vabbas det småsnorigt barn här hemma. Jag halvjobbar medan barnet tittar på TV, och mellan vila-varven så bakar vi pepparkakor, gör smällkarameller av tidningspapper och pysslar en masse. Det är sällan jag bara är med ett barn, vi hänger mest allihopa, så det är förbannat fint att få lite egentid med gull-ungen.
Och det finns ju värre saker än att vabba i adventstid om en säger. Pysselkänslan är på topp!

Men ja, det är ju inte bara pysselmys så klart. Jag och John bollar vabbandet mellan varandra för att få ihop lååånga vabbperioder (barnen tajmar ju sällan varandra, så det känns som en evighet sedan som det inte var ett barn hemma) med digitala möten, inbokade jobb, inspelning av podd, ideellt arbete och allt annat.
Inte bara pyssel som synes, utan ett rejält pussel.

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny