Börjar landa. Det här är mitt hem nu.

En vecka tog det att packa ihop livet i Midsommarkransen. Gamla minnen packades ner, möbler, kläder och prylar såldes via Instagram och pengarna skänktes till Naturskyddsföreningen och deras arbete för klimatet. Över 12 000 spänn blev det!

Att packa ihop ett liv är ju lite av ett maraton, att göra det med barn i hasorna (pga pandemi och ingen möjlighet till barnvakt), var lite av en extremsport. Att en person åkte för att packa skulle blivit för svårt, eftersom vi har ett gemensamt hem med gemensamma prylar där allt skulle fördelas i skänkas vidare, säljas, magasineras och tas med. Så vi åkte hela högen. Det var ändå fint att få packa med barnen, även om det ibland resulterade i att de packade upp ett par lådor som en precis optimerats som ett Tetris.

Hur det var att återvända till Midsommarkransen? Svårt!
Det gjorde ont. Så. Jädra ont.
Säga hej då till alla underbara, viktiga grannar och personer, de där som betyder så obeskrivligt mycket.
Och någonstans sörjde jag också det liv som vi tagit ett steg ifrån.
Sörjde så knepiga saker.
Saker som jag tidigare ville bort från.

Samtidigt som jag sörjde Midsommarkransen så var livrädd för att det skulle kännas fel att åka tillbaka till Värmland. Att sorgen skulle fortsätta. Tvivlet.
Men det gjorde den inte.
Att landa här kändes – trots panik, tvivel och sorg – helt rätt. Som att hjärtat hittade platsen igen.

Börjar landa. Det här är mitt hem nu.
Det är fruktansvärt fint när en zoomar in på detaljer, och fullkomligt tokstökigt och kaos om en riktar kameran åt ett annat håll.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Kommentera

Stäng meny