Begrava surgubben.

Jag är arg. Kanske mest frustrerad. Eller kanske ända mer ledsen ändå.
I grunden är jag en optimistisk prick, som väljer att se möjligheterna istället för hindren. Som ständigt tänker att det ordnar sig, det kommer att gå bra.
Med det är som att något äter av mig inifrån.

Jag höll på att bli påkörd när jag cyklade för att handla i måndags. En bil kom farande, såg inte mig och korsade cykelbanan precis där jag cyklade. Jag tvärnitade skrikande med någon centimeter från huven.
Bilen såg mig i sista sekund, och vi blev stående mitt i cykelbanan. Huv mot hjul. Bilen med motorn på. Jag med ett chockat flåsande i den krispiga höstluften.

Jag la ansiktet i händerna, bilföraren vevade ner rutan – lika chockad som jag. Det bästa, vettiga och mest vuxna hade så klart varit att prata med bilföraren, men jag var i någon form av chock. Ledsen, arg och chockad. Så jag bara fnös och cyklade därifrån. Arg. Jag var SÅ ARG.
Inte rätt, för jag kan tycka att det inte är bilförarens fel. Det är det här samhället som inte är byggd för oss båda.

Sedan dess har jag varit arg. Arg på allt. Kanske mest arg på att jag var så glad just precis då, när jag cyklade. Hade haft en så go dag, barnen var glada, det var höst i luften och vi skulle ta ett steg från måndagsdiset. Jag var på väg för att köpa glass till barnen trots att det bara var en sketen vardag.
Den känslan försvann så snabbt. Och den nya känslan fastnade. Och nu vet jag inte hur jag blir av med den.
Detta blev liksom droppen.

Sedan några veckor har jag ju lyft cykeluppropet – som handlar om att möta cykelboomen. Det är VÄLDIGT mycket trafik going on, när kollektivtrafiken ska undvikas. Cykeluppropet handlar om att ge cyklister popupcykelbanor – tillfälliga, större cykelbanor – för att möta trängseln. Och slippa putta ut cyklister i biltrafiken. Och även ge trafiken bättre och trevligare förutsättningar. Det är ju ingen go stämning direkt. Och det är bara en tidsfråga innan en olycka sker. Pax, att inte vara inblandad.

Och nu kommer skavet. Jag vill cykla, jag vill visa att det är gött att cykla, jag vill visa att det är säkert, klimatsmart, hälsosamt och hållbart. Jag vill visa på att det är suveränt. Jag vill få fler att cykla.
Samtidigt så är jag orolig. Och denna bild går liksom inte ihop i mitt huvud. Det blir någon kognitiv dissonans någonstans där jag ser mig själv som en optimistisk cykeltyp, men egentligen mest av allt är … arg och känner att situationen är fucked up.

Jag ser ofta möjligheterna. Och ser med spänning fram emot hur den här världen ska ta form för att bli mer hållbar. Jag är en visionär. Påtryckare.
Men kanske nådde jag en gräns. Kastades mot ett hårt plank av verklighet. Såg allt som var fel, istället för hur bra det kan bli.
Och ja, jag är arg. Oftast är det en bra känsla för mig, även om jag hatar att vara arg, för det kommer ofta något gott ur det. Det är då jag vill förändra. Men det svämmar också över.
Sedan den där cykelincidenten har jag varit så arg. Och det blev inte bättre på vägen hem från förskolan igår, när mina barn skulle gå över övergångsstället, hade klivit ut och en bil tar tillfället i akt att “försöka klämma sig förbi” barnen.
Gick från middagsbordet igår, mitt under middagen, och bara la mig i ett mörkt rum och djupandades. Arg på John, arg på situationen, arg på barnen, arg på samhället, arg på hur den här världen är uppbyggd, arg på att de går för långsamt, arg för att läget är kritiskt och de ohållbara normerna är överallt. Arg, arg, arg.
Vill inte vara arg. Vill vara glad skit som har skoj.

Och nu är det som att jag liksom bara inte vill se allt som är fel. Jag vill heller inte utsätta mig för varken stressen i trafiken eller den skitiga luften. Samtidigt så vill jag vara med i den hållbara bubblan – den som cyklar no matter what – för jag vet ju att den är vettig. Jag VILL visa att det är det enda vettiga. Men jag har blivit lite räddare. Lite svajigare. Och tankarna går – som ni ser – inte ihop.
Kanske blev jag också arg för att det blev en spricka i den bubblan. Den blev farlig för en stund. Den vettigaste, klimatsmartaste, hälsosammaste (för alla) blev farlig för mig. Jag blev kött och blod från att ha varit superhjälte i trikå (känsla jag ofta har). Nu gick det bra så klart, och jag önskar att jag kunde stanna i DEN tanken.
Men kanske har det liksom gått för långt på något vis. Att min inställning till att cykla har gått från frihet till … ilska.

Vill helst av allt åka ut till landet, stänga dörren om mig och inte se alla fel. Känna friheten av att trampa igen.
Se möjligheterna. För det är ju mitt verkliga driv. Det är ju jag.
Inte den här surgubben som jag blivit. Surgubben som bara lyfter alla fel. Kanske måste jag lämna surgubben i stan när jag flyttar. Helst tidigare. Helst i dag. För jag vill inte vara någon surgubbe.
Och kanske är det i den känslan jag ska fösa in mig i just i dag. Begrava surgubben.

Hur som helst. Jag måste fortsätta trampa. Plugga in musik i ena örat och trampa vidare med bättre soundtrack? Fästa blicken på Karlstads kommun – min kommande (och gamla) hemkommun och deras ranking: Sveriges bästa cykelfrämjarkommuner bland mellanstora kommuner. Och härja på för bättre och säkrare cykling här i Stockholm tills jag flyttar. Och inse att förhållandet med staden är över. Det är dags att göra slut, för jag mår inte bra här. Jag blir arg.

Hur gör ni? När hoppet om en hållbar framtid svajar, det känns som det går för långsamt? Hur begraver ni era inre surgubbar (om ni har någon)?

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 13 kommentarer

  1. Kopplat till cykling märkte jag en stor skillnad när jag flyttade från Stockholm till en mindre stad. I Stocholm upplevde jag att bilarna var tuffast att hantera som cyklist, jag fick också tvärnita flera gånger för bilar. Här är det istället andra cyklister som jag irriterar mig på. En första sak jag regerade på här är att få vuxna använder cykelhjälm och en andra att många cyklar och mobilsurfar samtidigt. Det såg jag väldigt sällan i Stockholm. Där jag bor är det enkelriktade och smala cykelbanor (om de finns) men få cyklister bryr sig om att hålla sig i rätt körriktning. Detta irriterar mig något fruktansvärt och jag blir arg varje gång jag får möte fast jag cyklar i rätt riktning och det är jag som måste cykla över till gångbanan för att vi ska rymmas. Så tyvärr har jag nog mest flyttat min ilska från bilister till mina medcyklister som inte följer reglerna…

  2. åh fy fan. och vad jag känner igen mig. cyklar överallt, förståndig med hjälm och relexväst och fan det ena med det andra men har också stått där flera gånger med hjärtat bankandes i bröstkorgen och tårarna i ögonen för att jag inser exakt hur jävligt det hade kunnat gå. jag blir arg och ledsen och ja, jag kan verkligen tappa exakt allt hopp med jämna mellanrum men inom mig finns känslan av att aldrig sluta kämpa. om vi alla slutar finns det inget. men ja, jag vill också ta mitt barn och rymma till ett hus i skogen men det skulle ju inte rädda någon. ta en paus, gråt ut, ilskan är ilska men såklart också den värsta ångesträdslan som finns. stor frivillig covid-kram till dig fina Emma som kämpar och som inspirerar så många av oss och som är förebild för så många – inte minst dina egna döttrar.

  3. Sjukt nog cyklar jag mindre sen jag drog från stan. Eller rättare sagt, mindre vardagscykling blir det, för helgcyklar på våra fina grusvägar gör vi. Men det är ju mest för nöjes skull. Värre är det med cyklingen man borde höra. Jag skulle kunna cykla till jobbet, men vägen är krokig, saknar vägren, det är 70 men alla kör 80+ och slickar vägkanterna i kurvorna. Som man ju gör när man kör. Och har bråttom.. Som man ju har. Som gjort för att bli tillplattad, och dessutom är det väldigt obehagligt att samsas med så snabba fordon. Och jag märker att när jag kör så tycker jag att det är mycket jobbigare med cyklister här ute än i stan, där man i alla fall är van vid att utrymmet delas av många olika sorters trafikanter. Men jag tror du har en poäng i att systemet inte är gjort för att alla parterna ska kunna samexistera fredligt. Varken på landet eller i stan.

    Så vill jag bara skicka mer Värmlandspepp. Det kommer bli så bra. När jag plötsligt var KLAR med stan och ville flytta hem var jag sur på allt och alla (och blev faktiskt rätt deppig) tills vi hittade vårt ställe. Vi letade ett år efter drömmen, hittade inte rätt och tog oss an ett tills vidareprojekt istället. Och alla surgubbar försvann av att få börja göra istället för att drömma.. :p (jag har blivit påkörd två gånger, en gång pga egen klantighet och andra gången var det bilens fel, men Cyklar fortfarande!)

  4. Men herregud vad läskigt Emma! Tyvärr så är jag alltid livrädd när jag ger mig ut med cykeln eftersom cyklister kallas mänskliga farthinder av politikerna. Ja det är en hemsk människosyn!!!

    Jag var inne och läste på wwf idag om vd som händer vid de 4 gradera uppvärmning som vi står inför risken att nå. https://www.wwf.se/klimat/konsekvenser/ kolla illustrationen om du inte gjort det. Får panik men engagerar mig i alla miljörörelser och lobbar mot politiker.

    Jag tror vi måste bli så många fler som vägrar gå med på detta samhälle. Mår vi en kritisk massa kommer det förändras som samhället alltid förändrats. Men då måste folk förstå att de kommer få ett bättre och lyckligare liv efer den gröna omställningen. Hotet om att människans existens är hotad verkar inte räcka för att folk i allmänhet ska bry sig. Även om det finns en växande grön våg i världen. Men vi måste göra det gemensamt. Många blir starka.

    1. Håller så med! Och detta är precis vad jag snackar om när jag är ute och föreläser!

  5. Vilken tur att det gick bra ändå.
    Kanske blev du mer chockad än du i stunden insåg? Vill minnas att jag fick lära mig att en chockad person behöver värme, vila och vatten. Går ju att tolka lite mera bildligt också. Sedan kommer du nog tillbaka.

    Själv tog jag mig till ett kallbadhus idag för att komma på bättre tankar. Kan varmt rekommenderas.

    1. Ja, jag kanske blev det. Har aldrig varit så nära en krock innan.

  6. Åh ja min kompis som ursprungligen är från Karlstad har flyttat tillbaka dit och jobbar sen ett par år på kommunen där med just cykelplanering (vad tusan det nu heter som yrkestitel minns jag inte). Men en superbra person med klimathjärtat på rätta stället. Tips om du kommer bo där och nån gång vilja prata cykelvänlig stad med vettig person som arbetar med just det.

    1. Låter ljuvligt! Karlstad är ju en bra cykelstad alltså!

  7. Förutom cykelhjälmen sätter jag alltid på mig en gul reflexväst också sommar som vinter. Känns mycket säkrare och ökar min synlighet i trafiken. Vilken tur det gick bra för dig.

    1. Måste leta fram min reflexväst!

  8. Jag har efter 17 år i Stockholm skaffat mig en cykel och en hjälm. Cyklar nu till och från jobbet, från Södermalm till Norrmalm. En mil per dag blir det. Det är som att bli en del av staden på ett helt annat sätt. Känner mig fri och naken, och som en äkta stadsbo. Det jag dock upplever som ett väldigt alarmerande problem, utöver massiv biltrafik, är att jag varje dag väjer för elsparkcyklar som står el ligger på cykelbanorna. Folk bara släpper cykeln där de känner för det! Uselt. Och att INGEN kunde förutse det när de tilläts.. men Money talks. As usual. Finns det nåt som kan tjänas pengar på, så ska det ske. Konsekvensanalys uteblir.

    1. Ja, det är så knäppt att det inte finns en vinning att parkera dem. Som i Köpenhamn där en måste parkera elcyklarna i speciella ställ för att kunna parkera.

Kommentera

Stäng meny