Att flytta med barn i en pandemi

Det har gått ett par veckor sedan vi flyttade, även om det varit en minst sagt snirklig väg fram till en vardag. Även om ingen önskat en pandemi, så har pandemin förenklat en flytt ut till landet. Helt klart.
Min och Johns jobbsituation har inte förändrats ett dugg eftersom vi båda jobbar hemifrån sedan våren 2020.
Men det är så klart en hel del som varit svårt. Vi har inte haft barnvakt sedan februari 2020, ingen möjlighet till avlastning när vi flyttat och att ta en extra tur till Stockholm för att säga adjö blev för övermäktigt. Vi har suttit ihop vi fyra. Nog för att det varit fint, men det har varit en utmaning. Vi har flyttat två gånger under ett år. Det börjar kännas i kroppen.
Jag är trött.

Det är så mycket jag skulle velat göra om med den här flytten, eller framför allt hade jag velat sudda ut pandemin. Så mycket enklare allt hade varit. Samtidigt har digitaliseringen som följt pandemin på många plan varit en förutsättning för flytten. Eller det har förenklat valet.

Innan jul sa barnen adjö till sina förskolor, men det blev inte riktigt som en önskat. De skulle gå sin sista dag en fredag, men lite snor letade sig fram på torsdagen så det blev liksom ingen sista dag. Snoret försvann lika snabbt som det kommit, men istället för en dag i förskolan där de i lugn takt fick säga adjö, så fick vi åka förbi på måndagen.  Vinka och säga hej då utomhus.
Ett av barnen kunde inte säga adjö till sin bästa kompis, eftersom hon inte var där. Och fan, vilken ångest jag har haft över det.
Anledningen till att vi flyttade innan jul var att vi ville landa med ett lov. Ha gott om tid att umgås och fixa i ordning vårt nya hem. Ta emot spis som skulle levereras och få livet att lira.
Att flytta i samband med ett lov var bra, och det var mysigt att se fram emot julafton och hitta nya och gamla ställen. Hade vi haft möjlighet så hade vi klippt alla band – packat, flyttat, städat – innan jul. Men det gick helt enkelt inte ihop.

Barnen började förskolan i januari, och det var en chock.
Det ska erkännas. Vi var beredda på en kalldusch, men hade nog inte riktigt räknat med digniteten så att säga. Det var 14 minusgrader, massor av snö och barnen skulle skolas in utomhus på grund av pandemin. Det var en utmaning. Förutom att de inte var vana vid kylan, de var inte särskilt vana vid … snö. Det har varit lite skralt på den fronten i Stockholm de senaste åren om en säger.

För att minska smittorisken var det en vuxen som fick vara med. Barnen klängde fast på mig och grät. När en försökte leka började den andra gråta, och jag ville klyva mig själv i två delar. Otillräckligheten.

Kontantan blev att de klamrade sig fast på mig. Och frös eftersom de inte var aktiva. Jag och John turades som att vara där, och vände ut och in på oss själva för att barnen skulle dels röra på sig för att inte frysa och känna sig trygga i den nya miljön.
Detta var ju precis efter nyår när en var livrädd för att helgernas eventuella samkväm skulle trippla spridningen.

Som tur är har vi en bra förskola, så efter att ha snackat igenom lite alternativ med pedagogerna så frågade vi barnen vad de helst ville: Vara inne utan oss, eller ute med oss. De valde bort oss. Det är ju ändå fint på något vis. Förskolan la lite extra inne-tid för alla barnen så att våra barn kunde hitta nya rutiner bland bekanta aktiviteter som att rita, pyssla, bygga och leka. Det gjorde susen.
De hittade kompisar ganska snabbt, och efter en vecka i nya förskolan kändes det riktigt bra (trots en jobbig snart).

När helgen kom tog vi elbilen till Stockholm för att packa ihop lägenheten. Det var inte optimalt att åka tillbaka helgen efter första förskoledagen, men vi hade möjlighet att samflytta den 1 februari så det var ju prima ur klimatsynpunkt. Alltså flyttfirman skulle flytta sträckan Karlstad-Stockholm, och vi hade möjlighet att ta med våra saker på vägen tillbaka.
Packningen drog ut på tiden. Hade det inte varit pandemi hade vi enkelt kunnat slänga oss på tåget och åkt fram och tillbaka ett par gånger, utan barn.
Vi bestämde oss för att åka hela gänget, för det kändes viktigt att barens skulle kunna få packa ihop sina saker. Titt som tätt styrde vi upp lekdejter i parken med viktiga kompisar (bland annat ena barnets bästis som hon inte kunnat säga hej då till!). En önskar så att en kunde göra saker by the book så att säga, men den här pandemin har verkligen satt käppar i hjulen för det.

Packandet tog ju en halv evighet eftersom vi inte hade tillgång till avlastning. Vi slet.
Flyttfirman kom och barnen fick hjälpa till att bära ut saker till flyttbilen.
De tyckte att det var ganska spännande, särskilt ena barnet som kavlade upp ärmarna och gjorde sig redo för att hugga i. Innan flytten var klar pep jag i väg med barnen för att få i dem middag och göra dem klara för läggdags. En fin tanke hade varit att dagen därpå åkta tillbaka till den tomma lägenheten och säga adjö.
Men det blev det inget med. Det var snöstorm på morgonkvisten och enligt SMHI skulle det bli K A O S i Stockholm. Jag har ganska stor respekt för trafik, bilåkande och snömodd sedan jag höll på att drämma in E20:s metallräcke i alldeles (a l l d e l e s) för hög fart i snökaos för en massa år sedan. Bilen (som inte kördes av mig) fick sladd och i sista sekund fick bilen fäste. Alltså centimeter från metallräcket.
Bra på ett sätt, för jag väljer alltid tåget om jag kan. Dåligt, för jag är ofta rädd när jag åker bil.

Så vi packade ihop bilen snabbt som tusan och att åka innan kaoset dragit igång. Och lyckades med konststycket att åka före en snöstorm. Det ni!

När vi kom hem till Värmland var ena barnet snuvigt och då väntades vabb i sju dagar.
Vår begynnande tanke var att åka till Stockholm i samband med flyttstädning och överlämning av nyckel, men eftersom vi var tvungna att vabba så pep John i väg med tåget över dagen för att möta flyttstädning i förra veckan. Och just nu sitter jag på tåget till Stockholm i full skyddsmundering för att lämna nycklar och skriva på de sista papperna.
I en enkel värld så hade en kunnat outsourca koll av flyttstäd och nycklar, men det var så mycket som gick fel när vi sålde torpet (då vi gjorde just så). Flyttstäd som inte städade (och försökte kräva oss på ytterligare pengar för att slutföra jobbet) och en sådan stor klump av oflyt och jobbigheter att jag inte ens orkat och velat skriva om skilsmässan från torpet här. Hela torp-historien slutade väldigt sorgligt. Det är lätt att saker ser enkla och fina ut på Instagram, men livet pågår där bakom. Just historien med torpet gick inte alls som vi hade hoppats.

2020 var ett omtumlande år. Det är så mycket jag hade velat göra annorlunda.
Mycket jag hade velat veta.

Jag har inte räckt till – det ska gudarna veta. Pandemin, en familjemedlem som tynar bort och saker som en inte råder över (typ snökaos) har inte gjort saken enklare.  Och i efterhand är det enkelt att vara efterklok.
Men.
Jag har så dåligt samvete för att den här flytten inte gått by the book för barnen. Jag försöker vara snäll mot mig själv pga försökt göra det bästa för alla (och det är många inblandade i soppan). Men fan alltså.

Ett av våra barn reagerar starkt på flytten just nu, så det är klart att en rannsakar vad en kunde göra bättre. Och det är så mycket som en önskar gått annorlunda till.

Just nu drömmer hon om att lära sig simma. Jag önskar så att jag kunde ge henne det.
Men pja, pandemi.

Tänker samtidigt på alla de människor som varje dag måste fly sina hem, hals över huvud. Där en måste lämna allt. Där internet-råd som att “säga adjö till sitt hem” eller “packa ner sina saker och möblera barnets nya rum på liknande sätt som det förra” är ett slag i ansiktet. Jag tänker på känslan av otillräcklighet. Den som jag känner, men som förmodligen kan multipliceras med siffror som knappt kan uttalas, för den som behöver lära sitt hem av andra orsaker.

Utifrån mit lillalilla perspektiv, där jag flyttat med två barn från Midsommarkransen till Värmland, kan jag säga så här:
Läs inte för mycket på internet hur en borde göra. Och gör inte som jag. Att flytta på våren eller hösten är nog göttigare än flytta i en köldknäpp.  Flytta i en pandemi? Pja, både det bästa och värsta jag gjort. Men det kommer vara värt det, det vet jag.
Just nu går det lite upp och ner. Ena dagen känns det prima och vissa dagar är det extremt kämpigt.
Men jag antar att balansen kommer att se annorlunda ut inom kort.

Och om någon har några ord på lut som typ låter så här “känner igen mig, och det blir bra” så går det alldeles prima att kommentera detta. Eller om ni har tips på härliga aktiviteter en kan göra tillsammans med sina barn som inte kräver overall (pga ena barnet vägrar som en del av sin reaktion mot flytten. Alltså inte vanligt-vägrar, utan vägrar på ett nytt sätt).

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 11 kommentarer

  1. Styrkekramar! Det kommer blir bra, på sikt, när ni landat. Barn är dem mest anpassningsbara varelser som finns. Men aktiviteter utan overall, tja massa extra vanliga kläder plus muta med gofika och skattjakt i skog (skatten är gofikat). Att bli kall gör ingenting, det går ju att tina upp inomhus

  2. Hej! Vi flyttade precis innan pandemi men min då 4- åring hade det ändå/också kämpigt. O jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det, även om det blivit bra nu, ett år senare trots att inget blev som vi tänkt oss (vi flyttade ju för att kunna umgås mer med vår familj – ha!). Jag vet inte vad jag vill skriva egentligen mer än att jag känner med er, o jag vet föräldrarångesten man känner när man gör en sån här grej och det blir jobbigt för barnen, det är ju det sista man vill

    Heja er! Det kommer bli bra <3

  3. Kram!

  4. Det blir bättre. Det blir oftast det. Lider med dig, fy vad jobbigt det är när man känner sig otillräcklig.

    Ibland kan det ju hjälpa barnen att få bestämma mer över sånt de faktiskt kan påverka när de känner att deras handlingsutrymme är begränsat. Känner så igen detta sätt att bemöta kriser från mina egna barn. Kanske går att hitta saker barnet kan bestämma över i det lilla för att göra det lite lättare Och ett par kurade ullbrallor över ulltajts kanske man lura på den lille kroppen. Eller termobrallor och jacka som storbarn har? Och om ni behöver kanske det finns något samtalsstöd ni kan få via mödrabarnhälsovården där ni bor nu? För att hitta bra sätt att hjälpa barnet framåt i denna livsomvälvande upplevelse av att flytta. Ibland är det skönt att bara få lägga ut alla sina känslor på bordet och få någon annan vuxens hjälp att sortera och komma framåt.

    Och snart är det vår, längtar orimligt till det.

  5. Åh Emma! Så tufft för er. Har inte någon erfarenhet av att flytta med egna småbarn men när jag själv var fem år, flyttade vi från urmysig liten ort i Bohuslän till Småland. Det var höst. Minns regn, gråa dagar. Vårt husbygge hade blivit försenat och vi bodde fyra månader i en sliten, deppig hyreslägenhet i ett lite läskigt område där två av rummen användes som magasin till våra möbler. För trångt att bjuda hem någon. Alla vantrivdes och kände sig isolerade, lite på samma sätt som under en pandemi kanske. Men det blev bättre. Till jul flyttade vi in i vårt nya hus och det blev en skön omstart. Minns inga detaljer men plötsligt var liksom allt bra! Tänker att även om ni har några månaders uppförsbacke framför er så kommer allt att falla på plats med tiden och när era barn ser tillbaka så minns de flytten som något som var jobbigt men plötsligt blev bra.
    Dum fråga antagligen men overallvägran – funkar jacka+Ngn typ av överdragsbyxor? En dotter gick en hel vinter i fyra-femårsåldern i klänning med överdragsbyxor under. Vägrade allt annat. Klänningen fick blaskas upp på kvällen och torka på ett element till nästa dag. Det gick det med och dottern är idag 18 år och allmänt välfungerande Varm kram – det kommer att ordna sig❤️

  6. Fina Emma! Skickar dig en innerlig varm kram. Vilket skitår ni haft! (Såklart finns det alltid folk som har det värre, och perspektiv är viktigt, men det är minst lika viktigt att få ha och krama om sin egen smärta, det är en win för alla.) Känner jättemkt igen mig i att vara en otillräcklig förälder och har inga lösningar. Det är så jobbigt. Baksidan av att älska mycket kanske. Mitt enda mantra efter ett par vändor utmattning, är: syrgasmask på för mig först så att jag kan finnas där för mitt barn sen. Dock lättare sagt än gjort med alla smashbollar livet bjuder på ibland. Jag håller på dig, det blir bra ❤️

  7. Emma emma emma! Du är så generös som delar med dig av allt detta <3
    Du är en tillräcklig förälder!. Du sätter dina barn i första rummet, alltid. Det märks att du bryr dig men glöm inte bort dig själv i allt som pågår. Du och John gör ju också en stor förändring.
    Kan ni bygga något tillsammans? Mushus 2.0? Boka facetime-häng med barnens kompisar? Börja med lite odling?

    Snart borde den galna kylan släppa lite. Hoppas på det!

    Kram

  8. Har inte flyttat i en pandemi, men gjorde liknande flytt när jag var 4 år och min bror var 7 år. Vi flyttade till min farmor och farfars hus då min farfar hade fått en dålig cancerdiagnos. Min farmor och farfar flyttade till lägenhet i närheten. Ett halvår senare gick min farfar bort.

    Som fyraåring minns jag inte mycket egentligen. Jag gick inte på förskola så mamma ordnade in mig i förskoleklass ett år tidigare för att få kompisar.

    Min brorsa bärjade 2:a klass i ny skola. Våra föräldrar var noga med att han skulle hålla kontakten med bästa vännen som vi föyttade från. De sågs några gånger om året. Tror inte de saknade varandra mer än så, utan det var lagom. Han fick ju nya kompisar och hade då en extrakompis som kom på besök på loven. Lite spännande mest!

    Jag saknade nog mest min granne som var min bästis. Våra familj umgicks med en annan familj som också bodde granne, så de besäkte vi 1 ggn per år. Då träffade jag även min bästis + att hon kom på besök ibland. Det är lite svårt att ha nära vänner långt bort för man tappar ju varandra med tiden, men i det stora hela är det ju roligt att ha kompisar som man är “ensam” om..

    Jag hade litd kämpigt att hitta nya kompisar, trivzes nog rätt bra på egen hand slm jag minns det. Andra året i förskoleklass släppte det.

    Vad vill jag säga? Ja, jag vet inte riktigt.. men tänker att jag har ett perspektiv som barn och jag minns det inte som jobbigt. Det kanske det var där och då, men det bleknar. Det jag kan sakna är att jag inte fick det förklarat för mig varför vi flyttade eller hur de tänkte med att hålla kontakten med kompisar. De sa ju säkert detta, men jag var 4 år, så jag förstod ju inte allt. Det hade kunnat upprepas när jag blev äldre. Inte för att riva upp saker, men för att förstå mer.

    Så, om du ska få ut något av detta så säger jag bara: det blir bra, de är barn och barn är ledsna ibland. Ni har “tagit ifrån dem” deras hem, förskola och kompisar. Men ni har samtidigt givit dem ett nytt hem, en ny förskola och nya kompisar. Och en mormor och morfar nästdörr! Det är inte helt fel det heller.

  9. Bra kämpat!!!!!

  10. Flyttade ut på landet för 1,5 år sen, ett barn fick byta skola, en fick byta förskola. Vi grät så mycket den sommaren.. Nu är de så självklara här, blev det så fort ändå. Med facit i hand så är det barnen som det gått som en dans för och snarare oss vuxna, kanske särskilt mig som det var jobbigast för. Trots att jag känner att det kanske inte är just här jag ska bo utan på landet nån annanstans så är jag så otroligt glad och tacksam för att vi vågade. Och ja, det är jobbigt att byta plats, men också så värt det. Så, ja, det kommer att bli bra!

  11. Åh kära, vad tufft <3 Att du ändå orkar stå på benen? Skulle ni kunna tänka er att göra er bubbla lite större och ta in en familj/ett par personer till kanske, som ni umgås med inne? För att få avlastning och lite mer sammanhang i allt nytt?
    Det KOMMER att bli bättre. Snart kommer våren, och då blir allt lättare. Men jag förstår verkligen att det känns tungt nu! Kram

Kommentera

Stäng meny