Andra hand i första hand och mitt livs första SM-guld?

I betalt samarbete med Myrorna

Myrorna får in 20 ton möbler, prylar och kläder. Om dagen.
OM DAGEN. Obs, en aktör!
Det råder inte direkt någon brist på saker om en säger.

Vi svenskar är fenomenala på att skänka saker till välgörenhet, men ganska så urkassa på att köpa begagnat när behov uppstår. Än så länge. Sämst i Europa faktiskt.
Kanske känner vi oss så pass fenomenala när vi skänker vidare att vi unnar oss ett nytt plagg? En ny pryl?
Jag har själv varit där i känslan och vänt. Kånkat kassar till secondhand med triljoner grejer – både good and bad – och känt mig så fantastisk (och lätt!) efteråt att jag tagit en svängom på stan för att börja på nytt i garderoben.

Att skänka till secondhand är genialt, särskilt om en skänker rena, hela plagg som har ett andrahandsvärde, men den riktiga klimatgärningen gör en ju när en handlar secondhand istället för nytt. Det går trots allt 397 jackor på en enda ny om en ser på klimatavtryck, enligt Återbruksbarometern 2019.

I ett nytt avsnitt av Plan B-podden snackar jag och min armkrokerska Maria Soxbo om just secondhand när vi kommer till ämnet “Bättre begagnat”.

Hur vassa är vi svenskar egentligen på att handla begagnat (om en jämför med andra länder?), hur står det till med våra begär efter nya trender, synen på begagnat och vad kan en egentligen skänka vidare – och inte? Vilka myter finns det kopplat till just begagnat? Och viktigast: Hur ser framtiden ut om vi får bestämma? Hur ser det göttiga Plan B-livet ut? Hur ser framtidens städer ut – de som rimmar med klimatmålen?Vi reder vi ut, spanar och spår framtid, och det gör vi i stolt samarbete med Myrorna.

I detta avsnitt snackar vi också med Åsa Blomberg som är marknadschef på Myrorna,  och även den inspirerande secondhandfantasten, stylisten och modevetaren Monika Kichau som delar med sig av sina bästa tips för att bli en vass secondhandshoppare.
Dessutom får jag en utmaning av Maria som ni garanterat kommer att gilla!


Jag är inte snabbast i kommun, inte starkast.
Men, ett SM-guld aspirerar jag ändå till.
Att bära secondhand.

Andra hand i första hand är min devis since sju äpplen hög, och nu har jag gett mig på någon form av slutprov i beggat: Bygga ett halmbalhus med hjälp av återbruk. Jag tänkte se var gränsen går, var jag måste köpa nytt.

Att bära begagnat började lite ofrivilligt för min del, men för den delen inte ovälkommet. Tvärtom. Ärva kläder från storkusinerna var något flott. Vi var en lång radda i skaran och jag sista anhalten (yngst i släkten!). Men jag bar stolt allt från hemmasydda set, till magtröjor som jag matchade med seconhandshoppade gubbyxor som 12-åring. Och ett ärvt Kookaï-skärp som min kusin Kristin köpt i Stockholm.  Ujuj, vad ball jag kände mig. Som en jägare vars safarijacka hängde tung av medaljer och troféer, fast utan de triljonerna tveksamheterna.
Den känslan har jag göttat mig i sedan dess.

Det var också där, i secondhandbutikernas provrum, som jag började älska min kropp. Där jag insåg att den fungerade fint, den passade bara inte in i en ytterst smal skala av S, M och L. I en värld av pre-älskat fick känna känslan av att passa in i måttsydda byxor, klänningar och tröjor som någon skänkt vidare. Brallor som hade en storlek i benen, en i midjan och ytterligare en över höfterna.

Vissa plagg återkommer ständigt genom åren. Som skepparkavajen på bilden som jag haft i årtionden. Den åker fram titt som tätt, fast i nya kombinationer.
Förut tillsammans med randig tröja och blå brallor i någon parisisk 60-talssvängom redo för vår, numera i min marsstormande landet-look. Här bär jag skepparkavajen tillsammans med basker, rosa manchesterbrallor, rutig halsduk, oversizead ulltröja från herravdelningen på Myrorna Karlstad. Allt begagnat.
Och min absoluta favorit-look just nu.

Ofta möts en av kommentaren om att det känns ohygieniskt att bära någon annans gamla grejer. Då får vi väl hoppas att den personen aldrig har sovit på hotell, i lakan som hundratals andra sovit i innan. Och säkert gjort en hel del annat också.

Det finns någon knepig uppfattning om att nytt är fräscht. Plagg, som inte sällan är fullmatade med kemikalier och bär spår av någons taskiga lön och dåliga arbetsförhållanden. Vad är det som är fräscht med det?
Särskilt om en kan jämföra det med secondhand, och fantastiska Myrorna som inte bara tar hand om det företagen inte tar hand om (deras produkter när de blivit ratade), utan skapar arbetstillfällen och ger saker ett värde igen.

Kanske är det dags att gå en vända kring det pre-älskade? Fundera på vad som har ett värde? Ska vi inte komma överens om att ett försvinnande litet klimatavtryck är det högsta värdet?

 

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Jag gillar din blogg mycket, men jag tycker att den ofta blir svårtillgänglig av två anledningar: att bilderna är väldigt stora, och att det oftast är väldigt många bilder på en och samma sak. I det här inlägget är det sex nästan identiska bilder på dig. Det innebär att man behöver skrolla väldigt mycket för att läsa texten. Naturligtvis lägger du upp din blogg och dina inlägg precis hur du vill, men jag vågar mig på en försiktig gissning om att text och budskap skulle gå fram tydligare med färre bilder och lite mer sammanhållna textstycken.

    1. Topp!

Kommentera

Stäng meny