Aj-skrik, barnfabrik och gravidmage vecka 35

IMG_8123
Den där graciösa, eleganta gravidmagen från vecka 20-ish övergår sakta men säkert i “strandad val”-läge. Jag liksom flyter i land på olika ställen, ofta i sängen, och blir kvar. Tar mig inte upp.

När jag går känner mig som Iron man, och låter troligtvis likadant. Det börjar bli riktigt tungt med den lilla bebisen, som jag så omsorgsfullt har bäddat in i wienerbröd och pizza. Och det märks att hen tycker att det är trångt som attan därinne.
Efter en vecka med lugnaste bebisen i kommun (vi var tvungna att åka in till SÖS för kontroll efter att jag knappt känt av bebisen därinne på flera dagar (allt var fina fisken, och den lilla skrutten blinkade retsamt till oss på ultraljudet), pågår det någon inre misshandel av mina organ. Men ingen kan vara mer lättad mellan aj-skriken än jag.

gravid vecka 35 emmas vintageFortsätter kofta-pennkjols-konceptet. Tänker mig att det blir någon form av Ebbot-kaftan de sista veckorna (när jag har slutat jobba), så en får njuta medans en kan.
Fem veckor (snart fyra) kvar innan förlossning. Eh. He. He. He … eh.
Nio månaders förberedelse är tydligen inte nog för mig, kan fortfarande inte greppa att det liksom ska komma ett barn till världen. Som ska vara kvar.
Tror fortfarande att det bara är något jag ska ha till låns ett tag. Sedan lämna tillbaka till barnfabriken.
När ska poletten trilla ner egentligen?

 

Loading Likes...

Detta inlägg har 17 kommentarer

  1. Åh Emma, vill bara önska all lycka till med förlossningen även om det är ett tag kvar. Jag, och säkert många fler, tycker att det är så himla spännande, fast jag inte ens känner dig! Kärlek och pepp helt enkelt!

  2. Jag ligger och läser din blogg med min två veckor gamla Sigge på bröstet. Jag har inte riktigt fattat att han är här på riktigt än.. Det är så overkligt och samtidigt så otroligt självklart att han är våran son.
    Lycka till fina du!

  3. Emma, du har en sådan fin, ärlig blogg och är så jordnära. Jag håller alla tummar för att allt ska gå bra för er och att vi läsare får fortsätta följa dina äventyr även som nybliven mamma!

  4. Haha ja du, det kan ta en väldans tid innan den där poletten trillar ner! Tror inte jag fattade det på riktigt förrän några veckor EFTER att bebisen var född…

  5. Hej kära Emma och tack för en rolig, vacker och varm blogg.

    Jag gav upp ett igenkännande tjut när jag läste ditt inlägg 🙂 jag är i vecka 36 och är verkligen SÅ långt ifrån att fatta vad som komma skall. Trots ett intense boande, profylaxkurs, en gedigen hög med genomläst litteratur och framförallt en stor växande mage har jag väldigt svårt att greppa den enorma förändring som är på väg med stormsteg. Skönt att höra att jag inte är ensam om de tankarna 🙂 sköt om dig och lycka till. Kramar E.

  6. Hehe, min unge är 2,5 år och jag funderar fortfarande på när vi måste lämna tillbaka henne! 😉 Och samtidigt så känns det som att vi alltid har haft henne hos oss.

    Det kommer att gå hur fint som helst det där med förlossningen!

  7. Min dotter blir snart sex år, min son är tre och jag är gravid med trean. Trots att jag varit mamma i heela sex år undrar jag ibland vem som är tänkt att ta hand om barnen. Kan jag verkligen vara deras mamma? Är jag vuxen, jag menar på riktigt? Nää, jag är ju bara hmm 33, snart 34… då är man ju typ ungdom?! Min man är lite mer “mogen” och förstår inte riktigt vad jag menar.. men jag kanske är lite trög när polletten fortfarande inte trillat ner??! (Tänker till exempel att jag nog har svalt en guldfisk när bebisen bökar runt i magen för inte kan det väl va ett barn?)

  8. Hej Emma!

    Du e så fin o önskar dig all lycka!
    Min dotter är 1,5 år o jag börjar förstå typ nu att jag är en mamma :-).
    Det är så konstigt att bli mamma, så mycket som händer inom en. Man vet knappt vem man är längre ;-)… Det är det mest underbara och bästa som finns att bli mamma, men bara för att man fött barn blir man inte automatiskt en förälder, man växer in i den rollen. Det är så mycket psykiskt o fysiskt som händer och man får nya roller i familjen. Man är inte längre bara en fru och en dotter utan man är också en mamma, det är ett stort steg. Kanske det största steget man tar nånsin i livet. Man klättrar verkligen ett stort steg på livstrappan. Låt det ta tid och stressa inte fram något, det kommer! Vissa känner säkert att allt känns helt självklart direkt, eller så tar det 2 månader eller 2 år :-). Lycka till och ta hand dig!
    Kram

  9. Men åh, allt kommer ju gå bra! Och pennkjol + kofta klär dig verkligen, superfint!

  10. Hej söta du.
    Man förstår inte att det ska komma någon. Man förstår inte hur de kan låta en ta med bäbisen hem från BB. Oansvarigt – från personalens håll. Man förstår inte vad man ska göra när man kommer hem och hur man i hela världen ska få denna lilla varelse att överleva, att bli lycklig.
    Det enda man förstår är att kärleken flyttat till en helt egen planet, att man skulle offra allt på en sekund och att man aldrig mer vet vem man är om inte den lilla människan är i närheten. Det är gränslöst på ett nytt och självklart sätt och man har aldrig varit så rädd om någon eller någonting.

    Det är det största i livet, på riktigt och om 4 eller 6 veckor sitter du där. Och då vet du att inget blir som det varit men att det är helt precis som det ska och alltid skulle vara.

    Massor med lycka till och stanna i den lilla lyckobubblan som kommer så länge ni kan. Allt precis allt annat kan vänta!

  11. Haha det frågar jag och Antons oss varje dag. Förundrade hur lite vi förstår det trots att magen växer, kroppen värken och vi får lov att övningshålla goda vänners nyfödda bebisar. Trots att jag håller min kompis nyfödda bebis samtidigt som min sparkar för fullt i magen så kan.jag.inte.fatta.det. Lite skönt att man inte är ensam med den känslan. Kram!

  12. Jag tror det helt enkelt är så med stora förändringar, jag är rätt säker på att om/när jag blir gravid kommer det ta mig ett redigt tag att få polletten att ramla ned med tanke på att jag hade flyttat 60 mil och skulle börja på universitet när jag insåg att jag tagit studenten, inte en av mina finare stunder men beredde stor glädje för vännen som var med. Snabb på bollen är jag definitivt inte.

    Håller tummarna för att allt ska gå bra 🙂

    1. Hahaha, jag tror att du har rätt. Vissa saker är helt enkelt inte greppbara. Måste nog ha oändligt med tid att bara sitta och fundera för att förstå, men vettetusan om jag skulle fatta i vilket fall som helst.
      Stor kram emma

  13. Fina Emma! Lycka till, allt kommer gå finfint. Här väntar vi på vår fyra. Ännu bara vecka nio. Läskigt som vanligt. Kan du inte dela med dig av pennkjolsmönstret till en synovis? Stort tack! Maria

  14. Det här var så skönt att läsa – jag har inget barn än, men har gått och tänkt att alla som har ser ju ut som fix färdiga mammor – min mamma är ju THE mamma och jag kommer alltid känna mej som en ungdom och oansvarlig och ovetande om allt “det där mammiga”. Förstår ju att nånting händer när man känner nåt inuti en, eller ser ett streck, eller ser sin bebis första gången. Men det var skönt att läsa om andra som känner en förundran över hur man kan få ta med sig bebisen hem och vara ansvarlig för denna resten av livet… Så härligt men också samtidigt skrämmande!

  15. Polletten trillet ned for meg da jeg møtte min datters blikk etter fødselen, før det klarte jeg ikke å forstå at jeg skulle bli mamma og at jeg hadde et barn i magen (fornuften forsto det, jo, men ikke følelsene!). Verden blir snudd på hodet og du har så mange gleder (og bekymringer…) å se fram imot 🙂

Kommentera

Stäng meny