Lucka 4: En bild jag tog när jag kände mig sorgsen/deppig/ledsen

IMG_4261

Den här underbart fina dagen började i förtvivlade tårar och utmattande gråt.
Några veckor tidigare hade vi passerat det där datumet i maj då vi egentligen skulle blivit tre. Ett datum som så många efter missfallet hade refererat till som “då är ni gravida igen”. Det var vi inte. En missad deadline för några som aldrig skjuter på en sådan.
I samma veva påbörjade vi den där jobbiga fertilitetsutredningen, gjorde en smärtsam spolning av äggledarna, gick på undersökningar, tog prover och hörde läkarens stolta röst som sa “att många kommer inte tillbaka hit”.  Det skulle inte vi heller göra. Men av andra anledningar.

Min mens var sen sedan några dagar, halsbrännan var tillbaka och brösten ömmade på det där preggosättet som jag kände igen. Jag använde varje nerv, varje cell, varje ven av min kropp för att spjärna emot. Inte hoppas för mycket, inte glädjas, inte tänka framåt. Istället ockuperade jag varje sekund med jobbprojekt och vara precis som vanligt. Där och då.
Men den här morgonen började i blodbad. Mensen kom med bravur och det var som att dra ut proppen ur tårkanalen. All kraft som jag lagt på att vara precis så där vanlig, leva i nuet, inte hoppas, bara sögs ur mig. Kvar fanns en stor klump av ångest och frustration över att kroppen inte fungerade som jag ville, spelade mig elaka spratt och den bedövande motviljan att behöva gå tillbaka till den där dumma fertilitetsläkaren. Samtidigt kände jag en enorm skam över att det här påverkade mig så mycket. Att jag inte kunde vara lite mer easy going. Stark.
Jag var så arg på mig själv. Fruktansvärt, in i norden, arg.
Kände mig dum, eftersom det finns de som har det så himla mycket värre. Som har rätt att vara ledsna. På riktigt.

Jag var pinnen och körsbäret i en cocktail av ilska, skam och frustration.

Det var söndag och allt jag ville var att stänga igen tårkanalsslussen, dra ur sladdarna till känsloaggregatet och bli … jag. Trycka på restart, så som jag brukade göra.
Just den här dagen skulle älskade Chaplin få sitt namn. En dag som jag längtat till. Som inte fick svärtas ner av min cocktail.
Jag minns att jag använde varje muskel i kroppen för att ta mig upp ur sängen den dagen. Drog på mig min favoritklänning, fick sminka om mig tre gånger och sedan cyklade jag och John i väg till försommarprunkande Rålambshovsparken.  Där skulle Chaplins namngivningskalas hållas.
Det var så fasligt vackert och Linda gav mig en varm kram. Det var som att min kropp var som en slamsug, som sög åt sig allt det där som stod uppdukat framför mig.

IMG_4412

Min cocktail av tomhet fylldes av allt det där. Värme, bakelser, vänner, försommar och så ofantligt mycket hopp. Men också avslappning. Varje muskel som varit på helspänn i månader bara orkade inte hålla tillbaka längre. Det var som att kroppen tinade just precis där och då, skämdes över sprattet, gav med sig, släppte allt och bara tog in det som var viktigt. Egentligen. Och det var det här. 
Kapitulerade efter allt spjärn. På riktigt. Huden försvann, murarna föll och det var så … skönt.
Helt plötsligt såg jag löven på träden i skärpa, kände hur försommargräset doftade, såg alla mina vänners klara ansikten – som om de var upplysta, kände blodet forsa fram genom kroppen och tog in varje frekvens. Tillät mig att känna precis så.
Bakom mina solglasögon torkade utmattningstårar och ersattes av fina, rörda droppar som inte slutade rinna.

IMG_4309

Och min lealösa kropp fylldes av det här. IMG_4434

Och det här. IMG_4425

 

Och det här. IMG_4354

Det blev en av de finaste dagar jag varit med om. Och viktigaste.
Efter namngivningskalaset cyklade jag och John till Tjoget i Hornstull, beställde in tre drinkar var, drack upp och bestämde oss för att leva livet fullt ut sommaren 2014. Skippa fertilitetsläkare, undersökningar och en massa förhoppningar. Vi skulle som vi sa “skita i allt”.  Och det gjorde vi också.
En månad senare var jag gravid.

Det här var lucka 4 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.
Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 16 kommentarer

  1. Fantastisk beskrivning av hur man försöker trollbinda något man inte kan påverka. Man lägger sin själ och pressar sej så hårt över något bara naturen kan bestämma. All skuld bär man tappert på sina axlar helt i onödan. Glad för er skull! Har också varit inne i den tornadon!

  2. Jag och min sambo har försökt bli gravida i nio månader nu, och det är så skönt att läsa det du skriver. Sån otrolig igenkänning i att vara så ledsen och samtidigt skämmas för sin sorg. Och det folk säger är: ni kommer säkert bli gravida när ni slutar försöka. Slutar? Ska det behöva gå så långt att vi ger upp innan nåt händer? Folk menar väl men det blir så fel… Anyway tack för att du skriver! Och grattis förstås! Kram!

  3. Jag lyckas aldrig bli gravid när vi försöker utan det är när jag gett upp och tänker att jag ska satsa på studier/jobb/träning istället som jag blir gravid. Är inte det konstigt hur kroppen funkar? Helmärkligt tycker jag.

  4. Så fint och bra och viktigt du skriver! Tack för att du delar med dig av det här till oss läsare, vilken förmån få ta del av någon annans berättelse.
    Önskar dig och Johan guld, gröna skogar och allt gott!

  5. Hej Emma!
    Du är så bra på att beskriva de känslor som du känner. Jag tror många känner igen sig i din beskrivning och frustration över att någonting man vill ska hända inte händer. Det jag tror folk menar när de kanske säger “det händer när ni slutar försöka” är inte att de menar att man ska ge upp utan att snarare släppa på den frustration och spänning som uppstår. Att låta kroppen vara i balans och inte bli arg på den och att inte vara i ett spänt och uppskruvat tillstånd. Precis som mycket annat i livet brukar saker ta längre tid när man försöker tvinga fram någonting. Kroppen fungerar inte så. Vilket kan vara svårt att se när man redan är inne i den situationen. Därför är det viktigt tycker jag att man pratar om detta och delger sina egna erfarenheter och tankar till andra som kanske redan är där, att vara snälla mot sig själva och sin kropp, och kommer man ingenvart så finns det så klart metoder/behandlingar man kan vända sig till. Men oavsett så handlar det inte om att “sluta försöka” utan snarare att “släppa på spänningen”. Önskar er allt gott, både jag och min 24 veckors mage 🙂

    1. Åh, grattis till din mage. Och jag håller med dig om vartenda ord.
      I detta privilegierade samhälle som vi lever i är vi så vana att kunna bestämma över vårt öde. Men så fungerar verkligen inte världen, kroppen och naturen. Det är ganska skönt att fundera på när man ligger här och vilar. Livet bara … är.
      Stor kram och ge magen en klapp från mig =)

  6. Det har inlagget fick mig att snyfta har i soffan. Tack Emma, for ditt mod att beratta om det har. Vi ar manga som har liknande erfarenheter. Nu har jag tva fina flickor, en pa 3 ar och den andra fyller 7 manader imorgon, men bada ganger fick jag tva missfall innan det ville sig. Ett stort grattis till er bada, fran hjartat, och tack for att du delar med dig!

    1. Åh, stort grattis till dig. Och en massa styrka från mig till dig.
      Stor kram emma

  7. Vilket rörande inlägg. Jag tror att det blev så mycket starkare av att jag läst in samma dag en gång innan men inte hade någon aning om den mörka delen då. Tänk om du hade fått berätta för dig då om hur nära det var!

    1. Åh, ja, tänk om. Det var en magisk dag som liksom var tvungen att börja med ett bryt.
      Finaste dagen ever.
      Stor kram emma

  8. Det där lät ju som ett tidigt missfall, och inte bara en vanlig mens. Jag har varit med själv. Inte konstigt att du kastades in i en bergochdalbana av känslor när hormonerna dessutom är i gungning.

    Jag gläds nu med dig och John och din mage med finfin hemlighet på insidan. Lycka till!

Kommentera

Stäng meny