21. En bild på dig när du är ledsen.

21 december. Den tjugonförsta luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på mig när jag är ledsen.

Ett svårt uppdrag. För det första är jag en sällan skådad och envis optimist, som gärna letar guldkorn i totalt mörker. Jag brukar dessutom hitta dem. Det är svårt, men det är mitt sätt att hantera just det där svarta.
Jag tenderar därtill att värdera mina egna sorger mycket lågt. Andras sorger känner jag starkare än mina egna. Det är som att min känslopejl har antenner utåt, men missar liksom det som är närmast. Vissa kallar det empati, jag skulle snarare kalla det självoaktsamhet.

Om någon av mina nära mår dåligt stängs min egen självrannsakan av. Det är som ett tunnelseende, där jag bara förmår mig se deras molokna anlete. Och därefter är det bara det som gäller. Anordnar peppdagar, kommer med frukost på sängen, skriver brev, bjuder på resor och försöker komma med uppmuntrande tillrop. Fixar, donar och fluffar till verkligheten så att de ska landa i bomull om de faller … Även om jag själv mår skit. För min pejl känner inte det just då. Den är riktad utåt.
Allt jag vill är att de ska må bra. Få bort det onda i bröstet som jag känner så starkt. Jag vill laga det trasiga. Ta bort det onda. Göra världen fin igen. Det går så klart inte att göra med en quick fix, även om jag försöker intala mig själv det.

När jag själv mår dåligt stänger jag stundom in mig på kammaren, kämpar med smärta i maggropen och jobbar på bekymmersrynkan i pannan. Men allt som oftast peppar jag i gång mig själv, daskar upp mig och iklär mig ett leende. Det är inte ett falskt leende, utan det är ett sätt att hantera en sorg. Eller två. Jag chokar igång mig själv, fast bränslet är slut.

Många av mina närstående känner igen det där leendet och vet att jag behöver en lång startsträcka för att häva ur mig det mörka. Frågar de hur jag mår, ja, då svarar jag “jo, men det är bra vettu”. Frågar de igen, då svarar jag hur det egentligen ligger till. Försiktigt jobbar jag på att ta min ledsna plats, stöna, stånka och klaga så gott jag kan. För om jag inte gör det, ja, då fattas det en bit i vänskapen. Men det går sakta framåt.
Jag önskar att jag var bättre på att mangla ut mina hela gråtreportoaren som ett buffébord på jul. Så kan mina närstående plocka hejvilt bland ångest och oro.
Men jag förmår mig inte. Än. Snart kanske. Tror det skulle vara så mycket enklare …

Just så där har jag nog alltid varit. I min barndom härjades det rätt rejält och under en period var alla i min familj ledsna. Alla tampades med sitt mörker. Mitt mörker var att alla andra mådde dåligt. Hur jag hanterade det? En tre äpplen hög blondtutt vid namn Emma Sundh spang runt och frågade “hur är det”, “kan jag göra något” och så bäddade jag med min bomull för att alla skulle ha det bra.
Det har satt spår. Och jag gör det fortfarande. 

Jag må vara stark som en björn, självständig som få och enträget optimistisk. Men det betyder inte att jag behöver vara ensam när vinden blåser extra hårt, att jag pallar människors hårda ord bättre än andra och står stadigt på marken när den vacklar. Ingen mår bättre av att klara sig själv. Så är det ju. Stark är inte lika med hårdhudad. Punkt.
Jag tror det finns en stor risk att sådana där bomullsfluffare som jag ofta blir bortglömda. Missförstå mig rätt, jag känner mig inte bortglömd (ingen behöver oroa sig för det), däremot så tror jag att människor ser mig som stark bara för att jag är snabb på att torka mina tårarna. Jag tror det är lätt att se det som en mindre sorg för att tårarna inte sprutar. Bortviftade i det undermedvetna med frasen “hon klarar sig, hon är ju så stark, hon klarar att höra det här”. Och nog är jag stark alltid, jag klarar mig alltid i slutändan. Kommer ut med ett leende. Men nog behöver jag minst lika mycket omtanke, värmande ord, peppdagar och bomullsfluff för det. Kanske är det just det man behöver, för att släppa ut det där ledsna. Slippa peppa igång sig själv – för andra gör det åt en. 

Jag är dålig på att lägga upp ledsna bilder på bloggen. Men här kommer två stycken. De är tagna i höstas. Det var mycket som hände då. Först och främst blev jag frilansjournalist och hade för första gången i mitt liv ingen plan. Ingen fast inkomst, ingen trygghet och jag var livrädd för framtiden. Rädd för att jag inte skulle få in några jobb och inte kunna bo kvar i lägenheten. Jag var dessutom helt slut efter att ha jobbat med boken, dag som natt, i ett halvår.  Jag tvivlade på mig själv, ifrågasatte allt i min tillvaro och kämpade med att peppa igång mig själv. Det var svårt.
Oroade mig, grät och kunde inte sova, vilket resulterade i att jag inte var vidare kreativ. Och kreativ måste man ju vara för att komma med spirande idéer som man ska sälja in till tidningar. För första gången i mitt liv fick jag idétorka. Detta kommer från en person som myntar “jag har en idé” minst åtta gånger per dag. Jag trodde att det var kört. Att idéerna var slut. Att jag som person var slut. Tvivlade på varenda millimeter av min person. Ifrågasatte vem jag var, rannsakade mig själv och dömde. Hårt.
Oroade mig något enorm och kände mig vilse i varenda ven.
I samma veva krisade det i några relationer. Då är man inte vidare tuff och det var inte lika lätt att le, borsta av sig det onda och ta spjärn mot verbala pilar som riktar sig mot hjärtat. Det var svårt att se de där guldkornen just då …

Loading Likes...

Detta inlägg har 5 kommentarer

  1. Ville bara tipsa om något som är på g i Uppsala. Min fina kollega har sagt upp sig från byggvaruhuset där vi jobbar för att i mars öppna en vintagebutik på Svartbäcksgatan. Håll ögonen öppna!

  2. jag är nog precis som du vad det gäller det här med att dela med sig av sina sorger och att inte ha så enkelt(omöjligt) för att be om hjälp eller stöd. inte riktigt våga behöva det. jag tycker att det är helt ok att vara så också, men tror som du att livet kanske kan bli ännu rikare om man blir bättre på att släppa in andra. och så kom jag fram till att det att vara stark inte är synonymt med att inte behöva andra människor, utan att det faktiskt är väldigt starkt att också våga vara liten, ledsen och sårbar ibland. och att det skapar mer närhet och trygghet på något sätt, plus att det kan vara fint att också låta sina närstående få känna sig behövda ibland. relationer tenderar att bli så mycket mer jämlika då har jag märkt. men det är inte lätt alls, tar liksom två steg framåt ett steg bakåt. men så länge det går framåt är ju takten obetydlig tänker jag.

  3. Åh, jag känner igen mig så himla mycket i det här. Bryr mig också så oerhört mycket av andra, och blir så himla ledsen när någon av mina bästa vänner mår dåligt. Vill göra tusen saker och allt jag kan för att muntra upp dem.
    Vill skapa kontrakt med världen om att den ej får göra illa mina vänner.
    Men det funkar ju inte riktigt så.

  4. Vad modig du är!det är väldigt uppskattat att läsa om kreativa och snälla människor,och ibland måste man vara snäll mot sig själv ju!

  5. Åh känner igen mig så hårt i den ledsna personen du beskriver som ifrågasätter allt i sin tillvaro, rädd för att inte få ett jobb och inkomst, förlora lägenheten och att helt enkelt inte stå på stabil mark, fly undan och inte vilja svara hur jag mår, och att drömma HÅRT. Nyårsfesten 2013 sprang jag runt och kramade alla och bara: “jaaa, men kreativiteten då, ska våga mer, lita på mig själv, njuta av livet, blablabla!”.. he-he, allt känns så inspirerande och lätt i onyktert tillstånd. Nykter vill man gärna klamra sig fast i något som känns säkert. CSN-lån för min del och plugga saker jag egentligen inte vill bli för att arbetsmarknaden är så sjukaste svår…

Kommentera

Stäng meny