Gick igenom datorn och hittade tre bilder som liksom fångade hösten 2015.
På mina föräldrarlediga dagar (ungefär varannan dag) så går jag långa promenader med barnvagen. Det är det bästa jag vet, och Majken är inte direkt missnöjd om en säger så.
Så detta är vad jag kommer att minnas av min höstvardag. En liten skråffla i lurviga jacka och ärvd mössa på lövfyllda stigar i Vinterviken.
Rutig kappa, rutig vagn och nyfikna ögon. Och mina kiklacksskor i gummi som plaskar pölar och sparkar löv.
Så har det bivit dags att publicera det där inlägget som jag har dragit mig för. I veckor. Månader. Det blir liksom så definitivt då, när det skrivs här.
Men det är dags. Dags att säga adjö, so long och au revoir. Puss och good bye. Stänga ett kapitel för att öppna ett annat.
Jag kommer nämligen att lämna supertrion Vintagefabriken. Efter att ha jobbat 150% i 10 år, utnyttjat varje vaken timme och fyllt varje minut med nya idéer, projekt och uppdrag, så jag har mött min övermänniska. Barn.
Det är som att jag har haft en gryta på kokning, slängt in ytterligare en krydda och ytterligare en (fast alla vet att det räcker gott med högst tre). I denna gryta slängde jag även i en bebis. Det är en underbar krydda, men så kraftfull att man liksom måste ta bort en krydda annars kokar skiten (livet) över. Och alla vet ju att man inte ska slänga ner små bebisar i överfulla grytor. Inte tomma grytor för den delen heller.
Okej, lång utläggning. Men så här: Jag kom till en punkt när jag var tvungen att välja bort en sak i mitt liv för att kunna fungera på ett vettigt sätt: bloggen, mitt egna företag (där jag stylar, illustrerar, redaktörer tidningar och skriver artiklar, reportage och böcker) eller det kreativa Vintagefabriken. Och även om jag brinner för dem alla, så finns inte tiden för att helhjärtat och energifyllt driva dem alla tre. Och så känner man sig så där otillräcklig, som bara hattar lite på ytan på alla tre projekten. Lite här. Lite där. Fjutt, fjutt. Jag menar att driva ett företag är jobb nog …
Så i stället för att bli en sådan där sönderstressad, otillräcklig människa så har jag valt att sakta men säkert avveckla mig själv i fabriken till förmån för att en enormt engagerad, peppad, skicklig, inspirerande och rolig duo ska kunna ta vid – mina vänner, kompanjoner och älskade fabrikörer Linda och Lollo!
De kommer att axla Vintagefabriken med finess, det är jag helt övertygad om. Eller det vet jag ju redan. Jag har trots allt varit föräldrarledig från fabriken sedan Majken kom och de gjort fabriken till sin – med briljans.
Så efter två helt galna, roliga, spännande år, så lämnar jag fortet. Det är sorgligt, men jag är ändå himla stolt att jag fattar ett sådant här beslut INNAN jag går in i väggen.
Tänk att man har blivit så vis på äldre dar. Det är nästan så att man blir lite stolt. Och apropå stolt, så är VERKLIGEN något som är förknippat med Vintagefabriken. Vi har banne mig flyttat berg som var omöjliga.
Vi har byggt upp Vintagefabriken från scratch (och skruvat upp varenda sketen hylla (förutom den sneda i köket, den har John skruvat upp), skrivit en bok tillsammans, lärt oss bokföring, driva eget företag, byggt skrivbord, åkt på otaliga inköpsresor, kört bil genom (bilförbjudna) Gamla stan med stora skåp i bakluckan, kört busslaster med vintageprylar från Värmland, anordnat en julmarknad till förmån för de hemlösa, åkt till gamla (och galna) tanter och farbröder i jakt på fynd, anordnat kurser till höger och vänster, shoppingkvällar, mingelkvällar, skapat arbetstillfällen för massor av kvinns, anordnat inte mindre än två stora loppisar (som har dragit HUNDRATALS besökare), skapat en webbshop, ett instakonto med över 10 000 följare, hängt i TV-soffor och varit med i internationell press. För att inte tala om alla fantastiska människor vi har fått träffa.
Alltså man blir ju trött bara man läser allt vi har åstadkommit. PÅ TVÅ ÅR! Detta vid sidan av våra andra jobb och tre barn senare.
Lilla Chaplin …
… Och Gertrude …
Och Lilla Majken.
Jag vill tänka att världen har blivit lite finare med Vintagefabriken.
Nu låter det som jag att jag ska lämna planeten, men det ska jag ju inte.
Däremot kommer jag inte vara en av de som kan ta åt sig äran när Vintagefabriken flyttar ÄNNU fler berg, tar över världen och syns i ytterligare en upplaga av ett välrenommerat magasin.
Det är dags att säga adjö, so long och au revoir. Puss och good bye.
Det ska bli så himla roligt få följa fabriken på håll (de har redan nu ett par MEGASPÄNNANDE saker på gång som jag kanske får viska om så småningom) och klappa händerna och spruta konfetti när briljans får en ny betydelse i svenska akademins ordbok. Vintagefabriken.
I slutet av vår Paris-vecka hurvade vi oss upp och ut, inhandlade varma tjocktröjor, flygiga halsdukar och prominenta jackor på secondhand och gav oss därefter hän till boulevarderna.
Mitt värmande kap blev en smaragdgrön 1950-talsjacka som kommer vara så gruvligt snygg tillsammans med en lång, snortajt pennkjol och lite 40-talsheals. Tänker jag mig i alla fall. Kanske en valk eller svinrygg på det.
Gick lite här …
Förbi karuseller och pratbänkar.
Dagens stora to do var att dammsuga Paris barnbutiker på jakt efter guldkorn. De där fransoserna kan ju det där med barnkläder helt klart. Allt var otroligt välsytt, vackert och tidlöst.
I de finaste färgkombinationerna. Vi hittade några riktiga favorit-butiker (mer om dem kan ni läsa i ett kommande nummer av Family Living).
Trots att jag är kattmänniska fastande starkt jag för de här Sherlock-hundarna.
Vi kryssade mellan gatorna och hamnade till slut på …
… Champs-Élysées. Helt plötsligt tinade luften upp, oktobersolen tittade fram och det var precis så där jag hade tänkt mig Paris på hösten (inte 7 grader och dis).
Vi traskade genom allérna, upp mot kommersen, in i kommersen. Men där var vi inte länge.
Istället traskade vi runt och tog kort …
Och försökte fånga eiffeltornet på bild. Check! Eller ja, halv-check. Skulle ju lika gärna kunna vara en radiomast i Arboga.
När klockan slog fem började vi röra oss hemåt. Vi hade bestämt oss för att köpa med veganska burgare hem från Hank vegan burger och var gaaaanska så taggade om man säger. Med all rätt. Jag åt en med koriander och tortillia chips (!?). Godaste burgaren jag har ätit! Skulle ha tagit ett kort så klart, men den liksom åt mig.
I soldränkta senseptember slog jag och Emily Dahlvåra kloka ihop hemma hos mig. Flyttade sovrummet till vardagsrummet, jonglerade med ett gäng barn och puffade stora, mjuka söndagskuddar efter olika inredningsstilar.
Jag bäddade för safari med mönster, faritrade, ekologiskt och lite Astrid Lindgren.
Lollos lilla Gertrude satt sött under kamerastativet och höll koll medan vi andra kutade runt.
Sedan fick hon hoppa upp hit, med sina gulliga små ben, till ett stycke blått hav.
Emily plåtade loss, medan jag … plåtade henne.
Därefter dök Majken ner i sängbassängen med Gertrude, denna gång i ett prickigt pastellsovrum.
Därefter var det dags för poppig färg! Gult, lila, orange, guld …
… Och lite Tove Jansson.
De här sötnötarna fick stand in:a i väntan på …
Maj! Härligare unge får en faktiskt leta efter.
Vi gjorde våra värsta miner, hoppade, stökade …
… Och myste i sängen.
Nyfiken på stilarna och var alla underbara prylar kommer i från? Spring å köp senaste numret av Family living vettja! Där hittar du reportaget i sin helhet, får fler tips och inspiration och Emilys fina bilder så klart.
Ett parisiskt gathörn dränkt i sol, en rödsprakande Metro-skylt och starten på semesterns finaste dag.
Det här var just en sådan där dag när hjärncellstetris låg prydligt i huvudet, kroppstemperaturen stod på autopilot och det kändes som värsta feng shuin i kroppen. En sådan där dag då allt bara flöt på, som en annan Seine i Paris.
Efter en slö morgon i lägenheten promenerade vi gatorna ner från Belleville till Seine.
Förbi turkos portar …
Och in på Art Nouveau-restaurangen Bouillon Camille chartier.
Där beställde vi in bubblande champagne och världsgod lunch som anlände preciiiiis när Majken tog en tupplur. Hallå, high five, skål och sörpl’ på den supertajmade sovstunden.
När det blev eftermiddag letade vi oss in i Jardin du Luxembourg. Min favoritplats i Paris.
Det är som ett vattenhål av stillhet, mitt i stan.
Spatserade alléerna fram.
Omgivna av löve.
Soldyrkarstolarna stod tomma så när på någon som satt och läste en bok.
Det prunkande och förmultnade om vartannat.
Paris blev kyligt så Majken fick hoppa i sin toppluve-jacka. Hur söt?
Tog en bild på ett vackert, franskt par som gick tätttätt genom singlande löv.
När solen började leta sig genom guldfärgade trädgrenar så …
… Snodde jag om halsduken två varv och så begav oss hemåt. Där ställde vi upp vin, ostar, baguette och delikatesser, och så mumsade vi i oss. Paris alltså.
Och mina kiklacksskor i gummi som plaskar pölar och sparkar löv.
