11. Tell us about the ugliest thing you know.

flaskor by emmas vintage

Lucka 11 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här):

kutens bensin by emmas vintage

11. Berätta om det fulaste du vet.
Det fulaste jag vet är den fullkomligt vulgära jakten efter nytt. Livet ska vara skinande rent, utan minsta repa, skit i hörnen och slö-söndagar-med-pizza-och-småfis.
Om det något som skapar kli-panik på kroppen hos mig är just de där hemmen, liven och trädgårdarna, där allt är så perfekt att man själv känner sig som ett en maläten loppa. Trots att man både tvagat sig, deo-rajdat armhålan och tagit på sig skinande rena strumpbyxor. Till och med borstat de där tänderna allra längst bak i tandraden.

Det där tillrättalagda är det värsta jag vet. Det fulaste jag vet. Det är så “fint” att det blir fult.
Just i de där friserade trädgårdarna och lägenheterna – som är perfekta att man vill kräkas lite – får jag panik. Mitt inre kaos kan inte möblera in sig i denna välordnade vardag.
När något fått en repa, så byts det ut mot något nytt. Eller snarare ännu nyare. Gärna dyrare. Trots att det fungerar. En jakt på statusmarkörer målad i lack och stämplad med ett bäst före-datum. Som ett nyshoppat hem vars innehåll byts ut i takt med varje säsong. I denna vardag finns ingen plats för en nött pinal, en pizzakartong eller ett par trötta sockor på vardagsrumsbordet. Inte heller något personligt – om det matchar i en vit ram.
Det finns inget som helst återanvändningstänk eller miljösamvete. Bara en vulgär överkonsumtion i jakt efter det perfekta livet. Utan sprickor. Ett liv som så uppenbart inte kan levereras i en shoppingpåse.
Hur har du själv hemma då, i ditt pastell-palats, Emma Sundh?
Förutom några städade pastellhörn i denna två:a, så är det stök mest överallt. Gamla koffertar på hög, någon pinnstol som jag ska måla om, en upphittad hallspegel som någon annan har slängt (trost att den är fullt fungerande), en klänning som jag ska laga. Ett bord fullt med pennor, sudd och illustrationer, ett annat med symaskinen – lämnat mitt i ett projekt. En brokig skara ting och möbler som jag älskar – var för sig. Mitt hem är en samling pysselprojekt. Och jag skäms när jag skriver det, men jag visar så sällan upp detta stök som jag någonstans älskar. Kameran åker bara fram när det är nystädat och piffat. För när stöket är i full gång – då är jag upptagen med att leva.

Och just det där tycker jag om. Stöket, risporna och projekten. Ett nött hus med originalfönster, en gammal skavd dörr, en vildvuxen trädgård, en ihoplimmad favoritkopp och T-shirt som håller på att falla sönder och samman. Saker som har lämnats (och vårdats) som de är – för att någon älskar dem. Precis just så.
Eller för att man är så upptagen med att leva att man inte har tid att polera.

paris by emmas vintage

värmland by emmas vintage

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Loading Likes...

Detta inlägg har 12 kommentarer

  1. Ida

    Å tack Emma!! Du satte orden på mina tankar. Jag får liksom du någon slags krypande känsla i kroppen när ett hem är något utställningsexemplar. När själen och känslan är som bortblåst! Älskar den sista raden ” jag är upptagen med att leva att jag inte hinner polera..” Vilket motto! Tack;)

  2. Babette

    Åååååååhhh världens bästa inlägg! Hade så gärna delat det här inlägget på alla himla forum som finns men är en rädd kyckling i de här fallet då jag är rädd att trampa för många på tårna.. De flesta i min närhet blir lite skakiga, lite nervösa i vårt loppis-hem.. Men kan inte låta bli att bli imponerade av alla vackra unika ting vi FYLLT vårt hem med. Lever med ett ständigt dåligt samvete att vi inte har mer städat och “cleant” men.. De e inte vi. Verkligen inte. Tack för de här inlägget. Kanske kan jag äntligen börja slappna av hemma nu:) kram!! Och tack för en grymt bra blogg!

  3. Caja

    Lite skönt att veta att det inte bara är jag som har massa projekt över hela lägenheten! Sedan måste jag hålla med, jag vet inte riktigt vart jag ska göra mig av mig själv i sådana hem men det känns nästan som att alla måste visa upp sådana hem överallt. Det är en av anledningarna varför jag inte tycker om klassiska inredningsmagasin, hemmen ser likadana ut och stela. Jag gillar hem där man ser personerna som bor där och deras intressen, inte utställningshem.

  4. Linn

    Du beskriver det så fint här, hela hetsen med allt nytt. Jag blir så glad av att läsa dina kloka tankar.

  5. Josefine

    Håller med till hundra procent! Mitt hem kanske anses av vissa som ett magasinhem men det är fyllt av loppisfynd, second handmöbler och ärvda ting som är fyllda med kärlek! Så vill jag ha det och jag önskar att fler kunde våga vägra köphetsen och investera i möbler, kläder och saker som håller längre och betyder något för en. Strunt samma om det är skavt, hundra år gammalt eller köpt på Ikea.. Investera och lägg lite mer pengar lite mer sällan på dig själv, ditt hem och på dina kläder så håller vår värld längre! Köpte min absoluta favoritskjorta igår i stans bästa vintagebutik och har inte ett dugg dåligt samvete för att jag unnade mig något nytt! Förlåt, något gammalt.. 🙂

  6. Vickan

    Ah, jag haller med dig! Det gor ont anda in I sjalen nar jag hor om gamla ting som kastas bort! Sjalv har vi nastan bara antika mobler I mitt hus. Dock ar jag tvartemot dig en riktig ordningsmanniska och rojer undan allt som ligger frame I lador och byraar. Stadar gor jag en hel del ocksa! =) Men att bevara gamla saker och ting och ateranvanda, det haller jag absolut med dig om!

    Min morfar har en slaktgard (pa Tjorn faktiskt!) och dar har var slakt bott I manga generationer, och jag tror I princip att ingenting nagonsin har kastats darifran. For ett tag sedan gick vi igenom garden, och ah, sa mycket fint vi hittade! Gamla topphattar, plommonstop, paraplyer, julgransprydnader, foton som ar over 100 ar gamla (b.la. pa min gammelfarmors farfar med fru och barn!), linnehandukar, kalendrar ifran 30-talet och mycket mycket mer. Tank vilken skatt for mig att upptacka, jag som alskar gamla ting! Ladugarden ser dessutom ut som renarama Emil I Lonneberga, med gamla redskap, gjorda for den tiden da man fortfarande anvande hast nar man jobbade pa akern.

    Ah, som du marker far mina tankar I vag alldeles kollosalt, vilket fint inlagg du gjort, fick mig verkligen pa glatt humor!

  7. Christina

    Tack Emma! Vad glad jag blev av att läsa ditt inlägg, du skriver så klokt och humoristiskt dock med en underton av allvar. Kändes faktiskt skönt att läsa om att även du har det stökigt ibland ( i ditt pastellpalats från svunna tider). Själv kan jag vara en mästare på att stöka till det – trots att jag egentligen vill ha ordning och reda.
    Kram och ha en finfin luciadag!

  8. Hanna

    Precis vad jag har känt så länge utan att riktigt kunna sätta ord på det!

  9. Tia

    Det där var minsann vackert skrivet, det! Har tappat bort mig lite från mina favvobloggar eftersom jag själv bor i samma stad nu och det gör mig lätt stressad (long story), men sen snubblar man in och inser att man gått miste om sånt här fint. Då blir man både lite ledsen och mycket glad.

  10. Hanna

    Ja du har så rätt. Jag känner mig som typ dom fattiga barnen i Madicken eller nåt. Var dessutom fattig som barn (relativ fattigdom vilket innebar ständigt flyttande, knappt pengar till mat och kläder osv). Jag älskar ljusinsläpp men har svårt för det perfekta där allt bara är vitt, vitt, vitt. Vitt med massa färg går bra 🙂

Lämna ett svar