Dagg, äpplen och växthus-planer

God morgon på er!
Jag har smitit från frukosten, frosten utanför fönstret och in i sovrummet. Krypit ner under fyra täcken för att visa vad jag gjorde igår. Det var helt galet vad det arbetades i går.
Morgonen började med att smet ut i daggen medan barnen tittade på barnkanalen. Sådan tryckande fukt. Som att rengöra hela kroppen inifrån.

Den rosa bussen som letade sig ur dimman.

Det blev förmiddag och jag målade 17 staketstolpar och bar bort hundratals staketspjälor från förrådet. Jag ville nämligen komma åt en speciell grej längst inne i förrådet.

När jag var klar så gick jag över till grannens trädgård där John, barnen och farfar Nicke plockade äpplen. Vi hade inte ett äpple kvar på våra träd, men hos grannen dignade träden av äpplen och päron. Och grannen sa att vi fick ta hur mycket vi ville.

Grannen har dessutom det finaste päronträdet, med stora, smarriga päron. Tänkte göra päronmarmelad med ingefära av de här fina!

Dagens skörd. Ja, plus en enorm trälåda.

Det blev sopplunch och efteråt Barbapapa-paus i sovrummet.

Medan barnen vilade lunch pep jag ut till förrådet för att ta ut det där som var längst in. Massor, MASSOR av gamla fönster som samlat på mig och som jag hoppas kunna bli ett orangeri.

Jag räknade och mätte allihopa på millimetern. När jag kommer hem till Stockholm ska jag göra en riktning och räkna lite mer på det. Sedan blir det bygglov och förhoppningsvis ett stort växthus. Jag ska försöka hitta någon som kan titta på mina ritningar så jag tänkt rätt bara.
Drömmen vore ju ett orangeri till sommaren!

Loading Likes...

Gotland, jätteverbena och prunkande torp

torp Gotland perennrabatt perenner trädgård höst oktober emmasundh

I går eftermiddag landade vi här, i vår lilla torp på Gotland, med hyrbil full av svärföräldrar och värmande höstkläder.
Tanken är att stänga igen det för säsongen, men det känns så himla märkligt. Vid den här tiden tidigare år har jag tömt krukorna på torkade blommor och överblommade växter. Nu prunkar det överallt! Till och med rabarbern har kommit igen!
Så det kanske blir rabarbersaft lagom till jul!?

Nästa år ska vi lätt boka in minst en vecka här i oktober för himmel så härligt det är. Lite lagom kyligt och sådan tryckande dimfukt. Och doften av natur som håller på att brytas ner för att komma igen en annan gång.

Min favorit i trädgården just nu är den här. Jätteverbena! Jag satte frön till den i vintras och nu liksom vräker den ut sig i perennrabatten utan pardon. Hoppas så att den kommer igen nästa år.

Och här kommer en finfin grej. Pallkragarna som stod tomma Hela sommaren på grund av torkan ser ut så här nu. Sallad, spenat och dill. Och en hel del ogräs så klart, men så himla mycket gott!

Och de här krakarna! Satte ner frön i jorden på vinst och förlust i somras och några tog sig – trots noll regn.  

Det första vi gjorde när vi kom fram till torpet (ja, förutom att ta kort på allt fint) var att se vad som fanns i trädgårdslandet. Det blev lite av en arkeologisk utgrävning eftersom hela trädgårdslandet är överväxt av ogräs, men jag och Majken hittade några finfina morötter som på något vis hade tagit sig. Och lite annat smått och gott.
Utgrävningen fortsätter senare i veckan!

På kvällen – medan John nattade barnen – sjönk jag ner här. Vid köksbordet för lite kvällsjobb. Det har blivit ganska mycket av den varan sedan Klimatklubben drog i gång, men herregud så kul det är. Sådant engagemang! Och hundratusen bra idéer.
Så fantastiska på alla sätt och vis!

Loading Likes...

Nu kickar vi igång vegetariska middagsklubben – tipsa mig om ditt bästa recept!

soppa säsong mat jordärtskockor jordärtskockssoppa bröd timjan

Ladda upp med skålar, decilitermått och säsongens skörd, för nästa vecka kickar jag liv i Vegetariska middagsklubben!
Yep! Det är samma upplägg som tidigare: du skickar in receptet på ditt bästa vegetariska middagstips och jag lagar, plåtar bloggar om och döper efter dig.
Receptet får gärna innehålla mat som är i säsong och inte är importerad (eftersom jag försöker leva efter mina klimatmål 2018). det kan vara allt från omelett till trerätters. Och TOTALT kravfritt och icke-ängsligt.

Skicka in ditt smarrigaste, vegetariska recept (högt, lågt, busenkelt, avancerat (fast kanske inte för avancerat, hehehe)) till mig på sundh.emma@gmail.com, skriv vego2018 i ämnesraden.

Puss å vego-kram!

svamp kantareller mat recept vegetariskt vegetarisk middag

Loading Likes...

En bortglömd sommar, dopp i sjön och ett kalas under äppleträdet

I går rensade jag min laptop och hittade en hel massa bilder från sommaren som aldrig sett bloggens skärmsken.  Så jag tänkte vi kunde kika på några av dem. Det bästa med sommaren är ju att att det är så fasligt vackert och en har tid att leva och ta hundra foton. Det dåliga med sommaren är att en är så upptagen med att leva att en inte hinner göra något av alla de där bilderna.
Men tur att hösten finns då, hahaha. Och vintern! Thank gaaaad för vintern.

I juli var jag och min lilla familj i Värmland. Vi hälsade på mina föräldrar i mitt barndomshem. Bästa platsen på jorden.
Vi bodde i det svala gästrummet som ligger i ett eget litet hus, och är fyllt av mammas gamla auktionsfynd och den härligaste sommartapet jag vet.
När jag var i tonåren flyttade jag ut hit om somrarna. Rådde om mig själv och grubblade.

Min kusinbarn (som bor i huset intill) resande sina rum och gav bort det här till Majken och Bodil. Så fantastiskt fint!
Min mamma letade fram tapetbitar som hon hade på lager (bland annat den här rosa tapeten som sitter i mitt barndomshem) som vi så småningom ska sätta upp i det lilla huset. 

Det var osande varmt så vi svalkade oss i sjön.

Satt på bryggan och plaskade med fötterna.

Denna bild kan vi kalla “glatt, vilt barn och hispig, ocool mamma”.

Fikade och lyssnade på kluckljud.

Varje morgon ville barnen gå hit. Till min mosters höns. Ja, hela min släkt bor i grannskapet.
Med sig hade barnen en påse med allt från gammal spagetti till torkat bröd.

Alltid när jag är hemma river jag runt i gamla minnen, lådor och garderober. Denna gången hittade jag decenniets fynd! Min mamma! Så jädra badass 60-talskaxig.

Det blev den 9 juli, Bodil fyllde två år och vi började dagen med rufsigt hår och frukost ute i trädgården.

Vi förberedde kalas under äppelträdet.

Och gjorde en chokladtårta med mängder av bär. Bodil hade egentligen önskat sig chokladtårta med jordgubbar, men detta var vad trädgården bjöd i år.

Sedan bjöd vi in släktingarna på tårtkalas!

Vi drack saft och smarrade tårta och skålade för lilla Bodil.

Efter några dagar åkte vi hemåt igen och jag glömde bort alla bilder i allt sommarstök.
Jag har nog fler bilder från sommaren (som jag glömt bort) om ni vill se?
Vill ni det?

Loading Likes...

Klimatklubben – med gröna steg mot framtiden!

 

För prick en vecka sedan – i samma stund som FN:s nya (oroande) klimatrapport släpptes – kickade jag, Husligheter-Maria och Slowfashion-Johanna igång @klimatklubben.se på Instagram.
En klubb med klimatet på agendan, där vi tillsammans kan göra skillnad.
Där en kan hitta likasinnade klimatkompisar och samtidigt få nya infallsvinklar, tips (om allt från bästa vegetariska receptet och klimatsmart sparande till hållbara semesterresor) och kunna sätta press på företag och politiker.
För vi tror att tillsammans är stark.

Som en raket tog klimatklubben.se fart – 4000 följare på tre dygn.
Och en vecka från start nuddar vi snart 6000. Vilket engagemang! Vilka bra idéer! Vilka fantastiska följare! Som ett gungande gäng som tillsammans inspirerar till att do better. Och vilken press vi satt på företags #klimatkorkade kampanjer! Heja!
Vi har slitit, mejlat, ifrågasatt, haft möten och hyllat.
Sveriges radio, lokaltidningar och modemagasin vill göra intervjuer och mejlkorgen bubblar över av människor som vill engagera sig. Så fantastiskt fint.

Nu har en ny vecka börjat och vad passar väl inte bättre än att öppna upp vårt diskussionsforum på Facebook!
Välkomna in!

Om Klimatklubben:
I Klimatklubben är alla välkomna, tillsammans kan vi flytta berg. Här delar vi med oss av hållbara tips i stort och smått, här hittar vi sätt att sätta press på företag och politiker, här peppar vi till förändring hos både oss själva och andra, här sår vi frön till nya folkrörelser och driver opinion med klimatet för ögonen.

Målet? Att kunna överlämna ett hållbart samhälle och en välmående planet till nästa generation.

I Klimatklubben har vi högt i tak. Alla idéer är välkomna, inga frågor är för ”dumma”. Här bemöter vi varandra med respekt, här diskuterar vi sak och inte person och här har vi förståelse för att alla inte kommit lika långt i sitt eget klimatarbete. Här tror vi på att en morot leder snabbare till individuell förändring än en pekpinne, och tipsar och inspirerar därför hellre än kritiserar och skambelägger varandra.

Klimatklubben är politiskt och religiöst obunden.

Bjud gärna in vänner till Klimatklubben, ju fler vi blir desto större chans att göra skillnad! 

Foto: Emily Dahl

Loading Likes...

Färjan, Gotland och klimatet

Alltid när jag sticker ut hakan kring klimatet (som jag gjorde i går angående flyget) så ifrågasätts många andra delar av mitt miljöengagemang. Och främst i ledet av saker att sätta under lupp är mina resor till Gotland.
Så jag tänkte att jag skulle svara hur jag tänker kring dem.


Gotland är ett gissel och detta har jag pratat ganska mycket om här i min blogg. Först och främst så det ju en ö, så det är svårt att ta sig dit med räls, så utgångsläge är svårt.
När jag har testat mina utsläpp med klimatkontot (IVL) så är färjan överlägset bättre än flyget. Men givetvis inte lika bra som tåget. Men. Det kommer miljövänligare gasfärgor inom kort. De skulle kommit redan i höst, men blivit försenade.
Tills gasfärjorna är i bruk har vi valt att försöka göra så smarta resor som möjligt. Vi åker sällan, men är där länge och så buntar jag ihop alla jobbresor till en och bränner av dem när jag ändå är där med familjen. Det blir lite galet, men det blir mer klimatsmart så.
Dessutom försöker vi transportera oss så smart som möjligt på ön. Vi sålde bilen förra året och hyr nu bil istället eftersom vi märkte att vi använde bilden onödigt mycket i stan bara för att vi hade en (även om vi ställde av den under vinterhalvåret).  Nästa sommar är jag taggad på att använda kollektivtrafiken på Gotland så mycket det bara går. Vi har en busslinje några kilometer från torpet som kan ta oss till både Visby och Katthammarsvik. Och det är ju mina två favoritplatser på ön.
Vi blir smartare och smartare i vår strävan att göra gott tänker jag.
I nästa vecka åker vi till Gotland för att stänga igen huset för säsongen. Denna tripp blir det jobb och fix i en salig röra. Men ja, detta är en fråga jag tampas med och försöker få rätsida på. Jag skulle aldrig sätta mig på ett flyg till Gotland för jag vill inte stödja flyget i stort. En tanke är så klart att sälja torpet. Och tro mig, jag har tänkt tanken eftersom jag diskuterar den här frågan så mycket. Med andra och i mitt huvud. Alltid när jag sticker ut hakan och säger att jag gjort något för miljön så är det som att tusen frågor slängs tillbaka som dissikerar varenda möjlig utsläppspost av mitt liv. Det ÄR svårt att bry som om miljön som influencer, för en kan aldrig bli god nog.
Jag ligger alltid på minus, hur mycket jag än gör. En kan ju bränna ut sig för mindre. Men en del i mig uppskattar att jag är under lupp av 15 000 personer varje dag, för det hjälper mig att bli bättre.
En annan del önskar att jag vore perfekt, utsläpps- och skrupelfri, för vissa dagar vill en bara klappa sig på axeln och känna att det en gör är bra. Inte ha ett endaste malhål i skjortan för kritik. Utan helt smashing perfekt. Men det är jag inte. Jag är ganska mycket människa som tampas och gnager de här frågorna – precis som alla andra. Jag arbetar hårt för att sänka mina utsläpp och få mitt engagemang att gå ihop med att få en lön varje månad. Jag behöver vara rejält kreativ stundvis.

Just nu har jag fått ner mina utsläpp till cirka 4 ton. Jag har en bit kvar och får bättre skärpa i mina klimatglasögon för varje dag som går. Sådant som var en helt naturlig del av min vardag för en månad sedan känns helt apart nu. Jag började ju som en köttätande Hawaii-människa med en skön vurm för vintage och Paris – som jobbade på modemagasin. Förvisso med hållbarhet i åtanke, men tankarna var inte så välmanglade som de är i dag. När jag tänker på min resa hit, där jag är i dag, så blir jag så jädra stolt. Unnar mig sällan att tänka på det – vill bara framåt! Att jag faktiskt KAN och VILL förändra mitt sätt att leva. Och kan tänka mig ganska drastiska beslut för att nå bättre resultat av mina utsläpp. Jag har ju till och med tänkt tanken att sälja mitt älskade torp. Min bästa plats. Men jag inväntar nog de där gasfärjorna och ser hur resultatet blir. Men jag är öppen för det. Det förvånar mig själv när jag tänker tanken. För i kampen för miljön är inget längre heligt för mig.
Jag försöker att inte peka åt andra håll, utan på mig själv. Och börja där.
Ett steg är att skippa flyget, för jag tycker att det behövs i (ett annars ganska) flygromantiserande flöde. Men ett annat steg är att jag tar åt mig all kritik och kunskap. Och försöker att bli bättre.

Loading Likes...

Jag skippar flyget!

 

Jag stannar på marken 2019.
Skippar flyget.
Jag vill nämligen att mina barn ska ha en vettig framtid. Jag vill kunna se dem i ögonen och säga: jag gjorde något när jag hade alla fakta på bordet. Förväntade mig inte att någon annan skulle städa undan skiten som jag varit med och ställt till med. Jag tog ansvar när jag hade en guldchans.
Jag vägrar vara efterklok. Vill hellre vara … smart.

Den här sommaren tog knäcken på mig. Vi var på Gotland. Det var över 34 grader varmt, det var algblomning runt hela ön (så det gick stundvis inte att svalka sig i havet) och brunnarna sinade i kapp. Det regnade inte på hela sommaren. Trädgården dog, bönderna ropade på hjälp och Sverige brann. Gotland är paradiset, men där och då fick jag en liten trailer på var vi är på väg. Och detta var bara i Sverige, som ändå förväntas hålla sig under “rimliga” gränser när klimatkrisen slår till. Det var obehagligt, utmattande och jag blev dum i huvudet, men mitt liv stod inte på spel.
Men det gör andras.

Vi VET att öar kommer att försvinna i havets djup och människor kommer att dö – på grund av våra gemensamma växthusgaser. Människor kommer behöva fly till “rimligare” platser när deras hem blir obeboeliga på grund av klimatet.
Ja, om de har råd att fly vill säga.
Jag vill inte att folk ska dö.
Hur kan jag ha rätten att lyxa med (ännu) en semester när andra inte har råd att lämna de platser som vi med all säkerhet kommer att slukas? Försvinna? Bli obeboeliga.
För det hänger ju ihop. Den enas lyx är den andres fall.
Människor pratar om att de inte vill ”ge upp flyget”. Jag vill inte “ge upp” vår planet. Inte de människor som kommer att dö. Inte heller chansen till en vettig framtid för mina barn. Enligt forskning kommer stora delar av världen vara obeboelig inom ett par decennier (om vi fortsätter leva som vi gör).
Jag säger inte att jag ALDRIG kommer att flyga mer, men jag kommer inte flyga så länge det är ett så pass dåligt alternativ. För jag BEHÖVER inte flyga. Jag har (lyxen) att ha större delen av mitt umgänge inom tågets räls, så det enda jag plockar bort är nöjesflyget. Jobbflyg tackar jag nej till.
Det är så klart en känsligare fråga för de som har föräldrar, vänner eller barn på andra sidan havet. Men oavsett måste vi börja se flyget som den lyx det är. Något vi gör sällan. Väldigt sällan.

När jag räknar på mina utsläpp (genom exempelvis klimatkontot) så får jag inte ihop ekvationen när jag lägger på en endaste flygresa. Den kostar lika mycket i utsläpp som min mat – på ett år. Och jag väljer hellre att äta under ett år än att ta en tur-och-retur för att se löven i en annan färg, värma huden i en annan solvinkel eller titta på en palm.

Mina utsläpp ligger på cirka 4 ton per år (utan flyg) och enligt FN ska vi ner till 2. Ju förr desto bättre. Jag har legat långt över 4 ton förut ska tilläggas, men vägen neråt visade sig vara ganska lätt så fort klimatglasögonen satt där de skulle. Jag har justerat skärpa ett par gånger, så nu funkar de riktigt bra. Allt blir glasklart.
Det handlar ju egentligen bara om att våga se sig själv och sin inverkan istället för att peka mot andra. Det sparar så himla mycket tid, energi och tangentknappningar i kommentarsfält.
För jo, vi kommer behöva ändra vårt sätt att leva. Det är världens klimatforskare överens om. Sedan kan sparka bakut och bankande slänga oss på marken (som valfri 3-åring) hur mycket vi vill – men klimat eller forskarna kommer ju inte ändra sig för det.

Som Maria Soxbo beskrev det: klimatkrisen kan beskrivas som att vi har hyrt en stuga i fjällen, stökat till och nu är det dags städa upp för nästa hyresgäst. Våra barn. Helt rimligt, right?

Mitt yrke är influencer. Mitt jobb är att inspirera andra. Därför MÅSTE jag sluta flyga.
För jag vill inte ha potentiella inspo-koldioix-ton på mitt samvete.

Jag har signat upp på ett flygfritt 2019. Du kan läsa mer om mina tankar kring flyget i en intervju som den fantastiska upphovskvinnan Maja Rosén har gjort.
Stanna gärna med mig på maken 2019! Om du lovar att försöka skippa flyget 2018 så lovar jag dig (och ett par tusen) att gör samma sak. Tillsammans är en ju stark som känt.


Loading Likes...

Strävan efter att vara nöjd

Den här underbart fina kofferten köpte jag hos Koffertmannen för ett par veckor sedan. Tycker att den är så himla vacker. Holmström på Krukmakaregatan 48, 4 tr i Stockholm.
Den säger så mycket om vår tid och den tid som varit. De där fem etiketterna som berättar om fem resor under en livstid. Kanske var det någon resa som inte blev förevigad, men vilken lyx ändå: Fem resor på en livstid.
I dag ser många det som en rättighet att resa fem gånger på ett år. Jag är en av dem. Under det gång året har jag ju för bövelen rest till Gotland, varit i Köpenhamn och på spa i Värmland. Jag har ju givetvis tagit de klimatsmartaste färdvägarna dit (som tur är), men ändå. Det säger något om vår samtid: Jag ser det som helt naturligt att boka bort mig när jag får myror i brallan. Och jag är priviligerad som KAN göra det.
Som jag skrivit om i bloggen tidigare så försöker jag ju sträva efter att bli mer nöjd. Inte sträva bort, till eller mot något. Utan bara vara nöjd. Det är en utmaning i ett samhälle som gärna matar känslan om att sträva mot något annat.
Den här juvelen påminner mig om det.

Den bara står och ser vacker ut i mitt sovrum. Har funderat på vad jag ska göra med den. Om den ska få åka upp på någon hylla. Eller tja, om den bara ska få står där på golvet. Nöjd.

Loading Likes...

Hållbart och värmande till barnen

 – Annonssamarbete med Polarn o Pyret – 

Temperaturen sjunker, det börjar bli höst på allvar och ullen åker fram. Både i form av underställ till barnen och DIY:ad tofs-girlang i barnrummet.
Ull är ett fantastiskt och slitstarkt naturmaterial som andas och värmer som inget annat. Naturens eget supermaterial! Det värmer till och med när det är blött.
Som jag skrivit om tidigare här på bloggen så sportar vi på lager-på-lager-principen för att barnen ska kunna hålla sig så varma som möjligt, men också kunna skala av om det är kyligt på morgonen och varmare på eftermiddagen.

De riktigt kyliga dagarna bär de ullunderställ från svenska Polarn o Pyret närmast kroppen. Vi har både ärvt och köpt sådana här ullunderställ och hållbarheten är genial. Förutom att ull är självrengörande (hallå, genial grej) och därmed inte behöver tvättas så ofta (det räcker gott med att gnugga bort fläckar och vädra), så är plaggen tidlösa. Det gör att de här plaggen håller LÄNGE.
Polarn o pyrets tanke är att kläder ska kunna ärvas många gånger om, något som jag tycker fler märken borde ta efter.
Apprå på det, visste ni förresten att Polarn o pyret har en köp-och-sälj-del för begagnade Polarn o Pyret-kläder på sin sajt? Heja!

Mina ungar vill helst bära underställ dygnet runt (det har de efter sin ömma far) för det är lite som en bättre pyjamas. Underställen andas, håller värmen och kliar inte.
När jag tänker efter kommer de nog få använda de här som pyjamas nästa gång vi åker till torpet. Det blir finemang det!

Ull är ju dessutom ett fenomenalt pyssel-material. Den här tofsgirlangen snodde jag ihop med lite garnrester jag hade hemma.
Ett billigare och klimatsmartare piff till barnrummet får en leta efter. Blev himla fint tycker jag!

Hur tar en hand om ullplaggen då? 
– Vädra istället för att tvätta. Tvätt sliter på kläder i största allmänhet.
– Gnugga bort fläckar med en trasa istället för att tvätta hela plagget. Ull är som sagt självrengörande.
– Om du måste tvätta plagget så använd ett tvättmedel som är anpassat för ull så sliter tvätten mindre.
– Rispas det upp ett hål i plagget? Laga det snabbt så det inte blir större.
– Förvara dina ullplagg vikta i en låda (inte på galge).
– Lägg i en bit cederträ i garderoben eller i byrålådan så håller du ohyra borta.

Genom att ta hand om dina ullkläder från Polarn o pyret håller de längre och kan ärvas många gånger om.
#teamull

Loading Likes...

Oktober-sol, Skansen och ett skrik över Saltsjön

I söndags packade vi utflykts-ryggsäcken och begav oss ut i den varma oktober-solen. Finns det något bättre än att utflykta den här tiden på året?
Vid Slussen tog vi båten mot Allmänna gränd och Djurgården.

Dagens plan var att gå på Skansen, och inte minst: skänka barnens nappar till kattungarna på Lill-Skansen. Eller det var Johns plan. Jag var motvillig in till entrén, eftersom jag liksom inte vet hur en handskas med barn … utan napp. 

Vi brukar alltid hänga på låset till Skansen för att njuta av tomma gränder och förmiddagssol.

Det här är ju en lyx för stadsbarnen. Att gå själva. Utan att hålla gå-på-trottoar-handen. Här är en fri!

Skansen är ju så himla stort, så det finns alltid nya platser att upptäcka. Denna gång hamnade vi i Rosenträdgården.

Där vi satte oss att fika. De flesta caféer har inte öppnat då, men vi hade kanelbullar i väskan från Kanelbullens dag-baket.

Efter fikat drog vi av plåstret. Barnen lämnade välvilligt sina nappar till kattungarna på Lill-Skansen och fick ett diplom. Sedan insåg de sitt misstag. Insåg att de lämnat bort sin käraste ägodel.
Denna bild ser ju lugn och fin ut, men det här är alltså jag som tar en paus från skrikandet.
De vrålade över Skansen och ut över Saltjön som kluckar så fint utanför Djurgården.
Vi försökte söva dem i vagnen – utan napp (HUR GÖR EN?) och efter att jag lagt mig i vagnen typ och vyssat i en halvtimme (med ett dövt öra som konsekvens) så somnade de till slut.

Emotionellt slut här. 

och här.    

Min bästa plats på Skansen. Det lilla lusthuset med den vackra trädgården. Den påminner på något vis om min mormors gamla trädgård i Väse utanför Karlstad. Älskade den trädgården!

Medan barnen sov så kikade jag in i skolhuset. Älskar färgsättningen härinne! Så lugnt. 

När barnen vaknat mötte vi upp deras farmor och farfar, kikade på björnarna, fikade på ett överfullt Rosendal och tog kort på det här vackra. Sedan åkte vi hem, med oväntat glada barn. Ja, tills det var dags för läggning då.
Men otippat vad glada mina barn blivit (mellan varven) utan sin drog. Inte alls lika mycket slentrian-gnäll för att ska lite napp. Däremot en hel del annat avgiftnings-gnäll (som jag hoppas går över snart, gah!).

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny