Tvätta håret med aleppotvål?

Ungefär för tusen dagar sedan (känns det som) frågade jag er vad ni hade för önskeinlägg. Det rasslade in önskningar och frågor. Sedan kom det bygg, klimat, vabb, podd, föreläsningar (bye bye restriktioner) och tusen andra saker i vägen och listan över önskningar fick allt fler kaffefläckar, barnkludd och skrynkel.
Men NU har jag slätat till arket och ska pytsa ut en hel radda önskeinlägg med jämna mellanrum.

Och första önskningen handlade om detta: schampotvål!

“Hej Emma! Jag önskar en genomgång om hur det går att tvätta håret med aleppotvål. Jag läste att för varje person som använder aleppotvål istället för schampo sparas det in på 20 (!) plastflaskor som aldrig behöver tillverkas, fyllas med vatten (schampo innehåller ju mest vatten) och återvinnas. Vänliga hälsningar, Johanna”

Hej Johanna! Vet du vad – jag tvättar inte håret med aleppotvål. Va, what, vad? Nä, men nu ska du får höra. Jag gick över till aleppotvål för typ 1-1,5 år-ish sedan efter att ha konsumerat schampo på flaska sedan ungben. Men aleppotvålen fungerade inte på mig. Som jag försökte!
Först trodde jag håret bara skulle vänja sig, men tiden gick och det blev varken bra eller bättre. Håret kändes skitigt och fett, trots att jag tvättade efter konstens alla regler.
Så jag testade andra varianter av schampotvålar. Jag köpte tre olika varianter, och upptäckte att alla passade mig bättre än just aleppotvålen. Och det fina med schampotvålar är ju att en kan använda den som vanlig tvål om det inte just fungerar som schampo. Så aleppotvålen användes upp, fast inte på knoppen. Numera tvättar jag håret med ekologisk schampotvål från Flow eller från  Källans , och mitt hår mår alldeles prima.
Ibland använder jag balsamspray om behovet uppstår, men mestadels är det bara denna lilla rektangel och moi.
Och tokgillar tanken på att inte ha så mycket i mitt badrumsskåp, vara resurseffektiv och slippa triljoner av förpackningar fulla med mestadels vatten som transporteras kors och tvärs. Men pja, många ÄLSKAR aleppotvålen, men den funkade helt enkelt inte på mig. Men glad att jag inte gav upp hårdtvåls-kampen! Nu har jag hittat rätt.

Hoppas att det var svar på din fråga!
Kram emma

Loading Likes...

Skördat trädgården på blommor, fröer och grönsaker

Innan vi fick bygglov och startade igång husbygget (och nedplockning av hus) så gick vi loss i trädgården. Otåliga odlare som vi är. Vi pallrade upp pallkragar, satte ner fröer och lökar, och jag byggde två gigantiska odlingslådor av spillvirke och gjorde hugelbäddar. Petade ner potatisar och hoppades på det bästa.
Sen kom bygglovet och det har varit fullt fokus på bygget. Den lilla trädgården (i ett hörn av vår tomt) har fått sköta sig själv.

Men det är sådan lyx att kvista förbi odlingarna, dra upp en liten, liten (verkligen skitliten) morot och se ringblommorna blomma. Vissa sakar jag jag totalt misslyckats med (morötter och majrovor), men desto bättre gick det med zucchini, grönkålen …

… och blommorna. Tänk att denna plats var stenlagd i våras – och nu prunkar blåklockor, rosensköna, höstaster, ballongblomma och till och med stockros.

Detta!

Lusthuset har fått ett bord och en massa stolar. Här har det ätits frukost och gräddats våfflor från tidig maj till sen höst.

Stockrosen har stått i kruka hela sommaren, men nu har jag grävt ner den vid lusthuset.

Här får den stå, och in med alla trädgårdsmöbler.
Nästa år måste jag banne mig måla taket i lusthuset. Och kanske även lusthuset.
Förmodligen kommer jag ha fullt upp med husbygget, men drömma kan en ju.

Här stod det ett växthus när vi köpte tomten, nu är det en fikaplats omgiven av gigantisk vinranka.

… Som i år gav vindruvor! Något plommonträd har vi inte på tomten än, utan dessa finingar är snodda från mammas trädgård. Men plommonträd måste vi ju ha. Så är det bara. Jag har lagt några kärnor i frysen och tänkte testa att sätta kärnorna i kruka i vår – någon som testat?

Pallkragarna har prunkat under sommaren. Majs och gul zuccini som ligger där och lurar bakom de gigantiska bladen. Och massor av ringblommor.

Zinnia och salladscikoria!  Och byggkaos i bakgrunden.

Och ballongblomma!
Råkade sätta en i en pallkrage och den tog HELT över.

Nu har jag plockat blommorna ur rabatten, tagit upp all potatis, samlat fröer från vallmon och lagt ner alla växtdelar i komposten.

Grönkålen får stå kvar i sin pallkrage, men det andra har tagits upp. Och detta blev ändå den tydligaste fångesten från trädgården. Förutom potatisen då.

Nästa år – hur går det då med odlingarna? När vi är mitt uppe i husbygge?
Hmm, vi får se. NÅGOT blir det!

Loading Likes...

Sverige exporterar 28 000 ton secondhand-textil varje år

 

SVT gör spännande klimatsatsningar nu vilket märks dels genom klimatspäckat nyhetsbrev och också i tablån. Förutom uppmärksammade dokumentärer som “Slaget om skogen” och “Kampanjen mot klimatet” och Uppdrag gransknings avsnitt om i torvens enorma klimatpåverkan (hej planteringsjord!), så är klimatet under lupp hos bland annat Politikbyrån och Ekonomibyrån.
Jag slukar ju allt, eftersom jag är nyfiken på att utforska klimatkrisens alla skrymslen och vrår.

I måndags publicerade Ekonomibyrån ett avsnitt om “Klädskam“.  I studion satt Gina Tricots hållbarhetschef Emma Garrote, Dagens Nyheters klimatredaktör Peter Alestig och influencern Anitha Clemence.

29 minuter snabba tankar om modets påverkan på klimatet, reor, nätshopping, greenwashing, ansvar, influencers roll och liveshopping. Det snackades föga om modebranschens största problem. Volymerna. Att det släpps kollektioner flera gånger per år (istället för två – en höst och en vinter – som var kutym förr). Kinesiska Shein släpper 1000 plagg – om dagen!

Influencers utsågs till marionettdockor (utan ansvar), samtidigt som Gina tricots hållbarhetschef efterlyste lagstiftning kring hur en får kommunicera kring hållbarhet – så det är samma för alla – och en tydlig definition om vad hållbarhet är. Citat: “det är godtyckligt vad som är hållbart för dig, för dig och för mig”
Det som tyvärr inte kom fram under de här 29 minutrarna är att det FINNS lagstiftning kring Greenwashing, och en tydlig definition vad hållbarhet är.
Jag hoppas att det var en miss från Gina tricots hållbarhetschef (hey, vi är trots allt människor – alla kan snubbla på orden eller göra en tankevurpa), och att hon har koll på lagen. Och att hon menade SKARPARE lagstiftning, för det behövs om något.
Men synd att det inte kom fram i inslaget.

Sen hejar jag så klart på Gina tricot i att de ska kärva skarpare lagstiftning (om de nu menar allvar med sin vilja). Kroka arm med andra modejättar och kräv det.
Heja, heja från mig!

Mer bekymrande var att Gina tricots hållbarhetschef var optimistisk kring framtiden. Kul när folk är optimistiska, det är jag också till vardags. Men, jag hoppas att alla hållbarhetschefer inom modebranschen snarare är djupt oroade och bekymrade, och fullkomligt transparenta med de enorma utmaningarna som finns.
Och ställa sig frågan: Skulle världen bli bättre eller sämre om vårt företag inte fanns?

Peter Alestig är ju genial, men jag saknade en expert på just mode och klimat i studion.  Johanna Leymann – var var du?
Som tur har Johanna instagram, och i dag skriver hon (som vanligt knivskarp) om just detta avsnitt. Där lyfter hon också den hutlösa siffran i rubriken som ger en hint om vår enorma konsumtionstakt och volymerna. Förutom att vi svenskar i snitt shoppar ett nytt plagg i veckan, så tvingas Sverige exportera 28 000 ton secondhand-textil varje år. Vi bara öser in nya plagg i den gigantiska centrifugen av mode.
Det snackas brett om att investera i en hållbar basgarderob, och vi vaggas tryggt in i tron vi gör något bra när vi satsar på klassiker. Men företagen tjänar inga pengar på att vi är nöjda, därför nudgas ständigt klassikerna så vi ska vilja behöva nya snitt. Och det blir också ett kvitto på att vi hänger med. Hög midja på jeansen, låg midja eller en gylf på snedden. Volymiös skjorta, skjorta med ballongärm. Men still en skjorta. Kära klassiker har många namn och helt plötsligt lockas vi att investera i en NY basgarderob varje säsong.

En tanke som dök upp – kan vi kräva ett större ansvar av alla parter? Företag, influencers och media som (ofta oreflekterat) berättar om nya trender? Inte peka ut någon enskild, utan faktiskt peka på alla – samtidigt. Vad tycker du?

Vill du nörda ner i ämnet mode så lyssna på Plan B-poddens senaste avsnitt som handlar om just mode – och framtiden.

Loading Likes...

Första hösten i Värmland, katten är tillbaka & mössen gör entré

Första hösten här i Värmland.
Myset är kontant måste jag säga. Höststormarna som viner, stjärnhimlen som lyser klart och barnen som springer ut med pannlampa och stjärnbok för att urskilja himlens alla mönster.
Skorna är ständigt leriga och luften är så krispigt frisk att det känns som en storstädning i lungorna att komma ut. Inne är det varmt och gemytligt på vår 40 kvadrat.
Vissa dagar går helt i grått och jag undrar om den där novemberångesten jag hade som barn – när jag tittade ut över samma gråa åkrar – kommer att infinna sig igen? Känslan av det tomma, ödsliga och tysta. Det där som infann sig när en kommit hem med skolbussen till ett tomt hus efter skolan. Vänner bodde långt bort, ingen TV fanns och en fick roa sig bäst en kunde.
Det där tysta kan jag uppskatta så mycket, samtidigt som jag vill måla världen i färg och ha stökigt vardagsliv med skratt och inte-så-noga. Radio som skvalar, en kram nära till hands.
Och mina barn kommer växa upp med fritids, en mormor i huset bredvid, mammas moster i huset längre bort och kompisar lite närmare. Och jag och John som har lyxen att jobba hemifrån några dagar i veckan. Det är få förunnat, därför älskar jag tanken på grannar och en bygemenskap.

Något som är fint just den här perioden är att katten letat sig in. Hela våren och sommaren har han varit utomhus och bara gjort små korta mat-besök inne hos oss. Sovit har han gjort med ena ögat öppet, fäst på sorkar och möss.
Men nu när temperaturen letar sig neråt vill han sova i sängens fotända. Och det är bra, för nu letar sig mössen in. En natt vaknade både katten och jag av att lät från köket. En liten mus.
Katten var snabb och tog med sig musen ut. Och jag insåg att det är dags för operation storstäda köket.
En gullig grej som en insett, så här som 38-åring, är vilket hästjobb min mamma gjort i alla år.
jag är ju uppvuxen i ett gammalt hus. Och att mössen letar sig in får en liksom räkna med när en bor i ett gammalt hus. Men trots det har jag aldrig sett en enda mus i mitt barndomshem.
Anledningen är att det inte funnit föga att kalasa på. Skafferiet är stängt och varje liten munsbit är inkapslad i mussäkra burkar.  Och min mamma har med noga prestation torkat av varenda yta, tagit upp varje smula, i köket varje kväll.
Och nu är det dags för mig och John att göra detsamma. En smula hit och dit i köket i stan var ju inte hela världen, men här är det lite mer noggrant. Och så en katt på det. Helst två.
Några gifter ska inte in i detta hem, det är ett som är klart.

Loading Likes...

En fyndad lampa till vårt orangeri!

Den här snygga utomhuslampan hittade jag på Kils auktioner (som har en loppis/antikbutik i Forshaga). Planen är att den ska får pryda entrén till  vårt orangeri. Jajajaja, orangeriet är inte klart ännu, men det gäller ju att slå till när loppisfynd-tillfälle ges.

Denna grågrönblåa skönhet behöver ny el, men annars är den i toppskick! Var den ska sitta?  Ovanför orangeriets pardörr så klart. Kommer bli så fint!

Nu gäller det bara att bygga klart orangeriet så vi kan tjoffa in fönster, dörrar och sätta lampan som körsbäret på glassen.

 

 

Loading Likes...

På besök i byn!

 

Förra torsdagen satte jag mig på morgontåget till Stockholm. Detta mys! Ett coffice på hjul fyllt av värmlänningar med knapprande laptops. Jag kan LÄTT leva med detta.

Att bo på landsbygden med skogen runt hörnet och friskvårdstimme i trädgården, och åka in till människobyn (som min storfavorit Sophia brukar säga) titt som tätt. Hade bytt arbetskläder mot klänning och ullkappa, och var så fasligt glad att vara tillbaka. Eller på besök ska jag säga.
För nu är jag inte en del av den här staden längre. Och det känns oerhört märkligt, och oerhört … mycket. Det ändå märkligt hur mycket utböling en känner sig på ett kick.

Det är ändå intressant vad 10 månader på landet gör med en (skulle kanske rekommendera kuren för alla Stockholms-trötta mediamän?). Allt känns festligt! ALLT!
Frilansare som sitter uppkrupna i fönster på café, den urbana stadsbilden (ja, ni kan läsa in trafiken här – detta som jag HATADE så djupt när jag bodde här), rulltrappor (!?), cafépersonal med liten mössa på sned som givetvis talar engelska, föräldralediga hipster-dads i klunga och uppsynen när en promenerar förbi lokaler på söder och ser en formgivarmän med små baskrar på toppen av hjässan. Jag älskar det.
Tänk va? Det där som var ens vardag förut. Det är känns så avlägset. Till och med att åka hiss kändes som något exklusivt. Det där en undvek när en bodde här, eftersom det var synonymt med piss.
Även om det på något plan känns lite sorgligt att inte vara någon del av något längre (är ju del av något annat nu), så är flytten från staden det bästa som hänt min och Stockholms relation.
Från att vara så trött på staden så kan jag ärligt säga att jag älskar skiten nu.
Just för mig passade det bara inte att bo just där, men är samtidigt så sjukt tacksam för de 18 år jag spenderat här. Tack Stocholm för dig och alla människor jag mött här!

Men jag var ju inte i Stockholm för att återse alla gamla gator. Inte heller se hela mitt liv ur ett retropersektiv (även om det blev så), utan mitt mission var två saker. Träffa Maria för att göra en plan för podd, föreläsningar och Klimatklubben – och fira att vi blivit nominerade till WWFs pris. Och “fira” Klimatklubbens 3-årsdag. Det senare är ju inget att fira egentligen, för drömmen är ju att Klimatklubben inte ska behövas. Att politiken, lagarna, subventionerna är i linje med vad som krävs för att trygga framtiden. Men så är ju inte fallet. Så Klimatklubben ångar på!

Mötte upp Maria på ett café och gjorde en utarbetad plan för det kommande året – fram till valet 2022 – med Klimatklubben. Strålkastarljus ska riktas om en säger.

Efter en hel dag med idéspån, planerande, skratt och babbel så gav vi oss ut på promenad. Vi skulle till andra sidan söder för middag.

Men först en bild på oss. Vi hörs ju varje dag – från tidig morgon till sen kväll – men sällan IRL. Så himla fint att ses!

Traskade förbi Trädgården. Här bodde en ju nästan förr i tiden.
Måste säga att Trädgården (både när den låg i Klaravik och här) tillsammans med Debaser var de bästa ställena. I sommar vill jag gå hit!

På baksidan av Trädgården lurar denna hemliga entré.
Den tar oss till Växthuset. Där mötte vi upp Isabelle som ju jobbar med återbruk  och Yrsa som är expert på reklam och greenwashing. Så himla roligt att träffa andra som jobbar med klimatfrågor, som har andra perspektiv än sig själv.
Extremt oskarp bild, men pja, SÅ BLIR DET när en inte har tid att ta bild utan vill vara en del av samtalet.

Efter middagen traskade jag hem till min kompis Frida. Vi blev sittande med te och babbel tills klockan blev tok för mycket. Men det fanns del att avhandla, eftersom vi knappt setts i härjet av pandemi och flytt från stan. Så himla fint att ses. Och detta med att sova över hos olika kompisar när en är i stan – hej mys!
Undrar vem jag ska besöka nästa gång jag är i stan?

Nästa dag började med pangfrukost med tjock dimma utanför, sedan spenderade vi fredagsförmiddagen med ett gemensamt litet hemmakontor.

Strax innan lunch vinkade vi adjö till varandra och sedan var min plan att gå från söder till centralen. Hinna förbi klimatstrejk på vägen innan jag skulle kasta mig på tåget?
Åh, du ljuva optimist.

Klipp i stegen och med kameran i högsta hugg. Gick förbi en tidernas entré – inslagen i klematis.

Malmgårdsvägen raka vägen fram och sedan kosan mot T-centralen. Någon klimatstrejk hanns inte med, men jag ska försöka komma hit för den globala strejken den 22 oktober. Ses vi då?

Loading Likes...

Let them eat cake!

Restriktionerna släpps. Flygen vevar i gång sina skruttiga motorer som stått på vänt under pandemin. Instagram fylls återigen med palmer i motljus och en enad följarskara som i kör  kommenterar “det där är du värd”.  Förmodligen finns tusentals som börjat fingrat på de ifrågasättande tangenterna. Men suddat. En vill inte vara den som pissar på paraden, som skapar eller ger skav. Så en tar snäll hand om skavet själv och kapslar in det i sin gnisslande famn.

Men jag undrar, vad är det vi är verkligen värda? Exakt vad har vi gjort oss förtjänt av?

Nyheterna rapporterar om att utsläppen ökar i en sällan skådad takt – när de borde minska.  Den näst snabbaste ökningen. Någonsin.
“Vill ta igen efter pandemin” sa någon.  Ta igen vaddå?
Vad är det vi känner att vi har någon form av rättighet att “ta igen”?

Om vi inte stoppar utsläppen ganska så pretty omgående går vi mot temperaturökning som människan aldrig tidigare har upplevt. Yes box. Utsikterna ser inte särskilt upplyftande ut för arten människan som kutar mot avgrunden i nyköpt bikini som en varken ser upp och ner på nu för tiden.
Nu kanske någon tryggt vill kalla mig alarmist. Men vet ni vad, det går alldeles utmärkt att kalla mig påläst.

Nu är hög tid att göra något.
Inte förminska sig själv till ett “vad spelar det för roll vad lilla jag gör”, kanske inte heller övervärdera sig själv med “fast jag är ju vääääärd”, inte förlamat från slå bort ansvaret med  “någon annan borde” eller sticka huvudet i sanden (läs: slå på en serie på Netflix istället).

Egentligen vill jag inte lägga ansvar på individen. Jag VILL Inte.
Jag vill ändra systemet.
Få till ett förbud mot fossil reklam, bli väck subventioner på flyg, se till att nyproducerade kläder bär sitt verkliga pris (hej levnadslöner), göra det enklare att dela bil i staden, byta till elbil på landsbygden, se till alla har möjlighet att cykla istället för att ta bilen, decentralisera samhället så varenda kotte kan ta sig till det mest basala på ett hållbart sätt, göra det orimligt dyrt att slänga fullt fungerande saker, subventionera tåget, göra det ekonomiskt tilltalande att reparera istället för att köpa nytt och göra det enklare att konsumera cirkulärt (hej återbruksgallerian som jag snackar loss om i detta avsnitt av Plan B-podden). Och kanske ta en vända kring detta eviga gulligull-tassande runt elen.
Herregud, ge oss en kvot för att hushålla. Ingen vågar ju säga det för att hamna i den så oerhört tröttsamma dammsugardebatten, trots att allt tyder på att vi måste få till ett annat synsätt på våra resurser. Inte bara snacka om hur vi ska bygga ut, utan också ta en vända runt kvarteret med frågeställningen: Hur ska vi hantera vår resurser och dra ner på vår konsumtion?

Men för att få till förändring så krävs en opinion. Det behövs människor. Och där kommer individen in. Sådana som du och jag. Och det behövs folk som trampar upp stigar, eftersom vi människor är flockdjur.
Jag vill aldrig skamma, aldrig säga att någon inte gör tillräckligt. Samtidigt är jag djupt oroad. Jag pendlar mellan att vilja smeka tröstande på handen och säga “det är okej, det kommer nog bli bra” och viljan att skrika folk i örat jättejättenära HALLÅ! Men kanske mest av allt snacka om vad som ger mest effekt? Är det att leva perfekt (och misslyckas) eller att försöka göra så gott en kan? Och fundera över vad vi har för sits att förändra – jämfört med andra?

Vad har i för ansvar egentligen?

Många av oss har haft lyxen att födas eller bo i ett fredligt, rikt land, med hyfsad trygghet. Många av oss har det så gott ställt att vi unnar oss att slänga resterna på tallriken, byta ut förra höstens basgarderob till denna höstens basgarderob (svenskar shoppar i snitt ett nytt plagg i veckan), byta ut ett fullt fungerande kök mot ett i ens egen stil och måla om hela hemmet efter Elle decorations hypade trendkulört. Många av oss har också (haft) lyxen att se världen.
Och det är långt mer vad våra och andras barn kommer att kunna uppleva. För vi shoppar upp både våran, deras och en radda andra människors budget i ett huj när vi girigt frossar loss på buffén. Vi lever långt över planetens gränser.

Men hey, det är vi ju värda.

Eller hur var det nu?

Våra unn är på bekostad av andra människors chans till ett vettigt liv, eftersom våra utsläpp i första hand påverkar de som mest oskyldiga. Dels de som är barn i dag och vars livslånga utsläppsbudget vi ständigt naggar på. Men också de som drabbas först och värst av klimatförändringarna – vilket är fattiga kvinnor, framför allt unga mödrar. De som drabbas just precis nu. Ping alla feminister!

Vad är det exakt vi gjort oss förtjänta av? Och vad säger vi till de vars resurser vi äter till frukost?
“Let them eat cake”?
Loading Likes...

Memo till mig själv: Glöm inte katten när huset byggs

Här har katten hittat sin favoritplats. Högst upp på husgrunden med utsikt över gården och åkrarna. Nästan synd att bygga ett hus på kattens utsiktsplats. Ska skriva ett stort memo på ögonlocket att inte glömma katten när vi börjar bygga stommen och brassa på med halmbalar. Vill ju inte råka bygga in den nyfikna lilla krabaten och sällskapet.
Han kommer ha det så gött i nya huset för ungefär där han ligger nu kommer ett av köksfönstrena vara. Och några meter åt vänster kommer vi bygga upp en punschveranda.

Det har varit ett par dagar utan bloggande, men jag har slitit mitt hår på min värmländska kant.
Dels så är min dator full. Noll minne kvar och noll tid att rensa den. Så alla bilder på takläggning, videos som ska upp får snällt vänta på att jag rensar, rensar, rensar. För över tonvis med bilder på externa hårddiskar och pja, storstädar.
Samtidigt så vabbar jag två barn och jobbar med viktiga Klimatklubben (håller på med en planering inför det kommande året – VALÅRET).

Men nu har jag lyckas kräma ut EN bild och snart blir det fler. HÅLL UT!

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny